Blodsockerfall

Det har hänt ett par gånger sedan jag opererades i november 2015, att jag fått ordentliga blodsockerfall, en gång så allvarligt att jag fick lägga mig ned för att inte svimma. Senast jag fick ett svårt fall var igår, på väg hem från jobbet. Jag pratade i telefon med min sambo, och började känna mig svag och konstig. Synen började bli simmig och jag fick svårt att koncentrera mig. Lösningen blev en latte och grov macka från ett café som ligger precis bredvid stationen. I efterhand kommer jag inte ihåg om jag ens sa hej då till min sambo, eller om jag bara la på. Jag minns bara att jag började få panik över om jag skulle svimma eller inte.

Det var riktigt obehagligt, och igår kväll spenderade jag lite tid med att undersöka fenomenet blodsockerfall och GBP. Obehaglig läsning visar det sig.

Nästan hälften av alla opererade patienter visar tecken på blodsockerfall och en överproduktion av insulin, i vissa fall så illa att man fått operera bort delar av bukspottkörteln för att minska produktionen. Ett svängande blodsocker är inte bra, och ett för lågt blodsocker kan leda till hypoglykemi, som är ett livshotande tillstånd.

Nu efter min semester har jag varit mer medveten om vad jag äter, att jag ska hålla mig mätt, sluta småäta och välja livsmedel som jag mår bra av. Det är skrämmande när man försöker följa de råd man fått av dietist och kirurg efter operationen, och ändå drabbas av blodsockerfall. Jag har sparat alla anteckningar och all information jag fick innan operationen, och ingenstans kan jag läsa om den förhöjda risken för blodsockerfall. Uppenbarligen är detta något jag borde förstått själv, men ärligt talat… Hur ska man ens veta att fråga?

 

Annonser

Varför är du så nöjd? Du fuskar ju!

Dagen börjar spännande när man håller på att sätta kaffet i halsen efter en riktig dumdristig manöver från busschauffören ut i en rondell. Som tur är var bilföraren som han höll på att krocka med snabb och hann bromsa.

Loggar in på bloggen och är fortfarande så stolt över gårdagen, tills jag ser en liten kommentar:

”Varför är du så nöjd för? Du har ju fuskat! Nöjd kunde du varit om du gjort allt på riktigt, utan operation! Det enda du gjort nu är ju att operera bort ditt fett.”

Wow, var min första tanke på det här. Jag känner igen åsikten, för man möter en hel del av den när man berättar att man är opererad. Som om man är så misslyckad att det enda som fungerade var att operera sig.

98302cd2e4c882849bd748c6ba9a74f4.jpg

På ett sätt är det ju sant. Inget annat jag testade (ViktVäktarna, LCHF, Viktklubb, Itrim, affirmationer och så vidare) fungerade ju i längden. Men jag vet också varför. Efter att ha lidit av hetsätningsstörning i lite över halva mitt liv har jag hunnit förstöra en del saker. Mitt sätt att tänka, hormonrubbningar och denna ständiga jojo-bantning sätter sina spår i en kropp och i ett psyke.

Betyder det att en operation är den enkla vägen? Eller ett lätt beslut för den delen? Nej! Det är hårt jobb, varje dag. Det är vitaminer som ska tas, små portioner ska intas i stort sett hela tiden (ibland känns det som om allt jag gör är att äta) varav mängden protein, fett och kolhydrater behöver vara rätt mängd för mig så jag inte dumpar. Ibland är det att välja att dricka eller äta.

Ja, jag har opererat mig. Jag har fått ett fantastiskt verktyg för att gå ned i vikt, men operationen garanterar inte på något sätt att jag kommer hålla min vikt. Det är för mig, precis som för alla andra, att göra bra val och röra på mig. Jag har tränat regelbundet sedan läkaren gav mig grönt ljus att träna efter operationen. Styrketräning, löpning, gruppass. Svett, svett och lite mer svett. Jag har jobbat hårt för min framgång, både genom regler efter operation och genom träning.

Därför är jag stolt. Du kan se det som fusk om du vill. Jag ser det som ett verktyg som jag är oerhört tacksam för att ha fått. Resten av jobbet har JAG gjort. Hela tiden, varje dag.

Baksidan med en GBP

Missförstå mig inte nu, jag är oerhört tacksam för möjligheten jag fått att göra operationen, och att den hjälpt mig gå ned 36 kg. Men ibland är det lite jobbigt, och det är vad det här inlägget kommer att handla om. Det betyder inte att jag ångrar operationen eller inte är tacksam för hjälpen jag fått!

Vitaminerna
Det är inget problem att äta vitaminer som sådana, men jag blir emellanåt illamående av blandningen, och får svårt att få i mig dem så tidigt på morgonen som jag borde.

Håravfall
Man (eller många i alla fall) tappar väldigt mycket hår. Det gör jag fortfarande, trots vitaminer, och det är väldigt tråkigt när man redan har tunt hår att det blir ännu tunnare.

Dumpning
De flesta av oss som gjort en GBP har upplevt hur det är när man äter för snabbt, för mycket socker eller inte tuggar tillräckligt. Jag får hjärtklappning, blir illamående, kallsvettas och blir trött. Det är riktigt obehagligt och verkligen ingenting man strävar efter att uppleva.

Mat som funkar
För mig är det så att det som fungerade att äta igår fungerar nödvändigtvis inte idag och vice versa. Det gör det väldigt svårt att avgöra vad man ska äta, och jag har fått höra att jag borde ha lärt mig vid det här laget vad som funkar och inte funkar. I wish. Vissa dagar funkar ingenting.

Kroppsuppfattningen
Man hinner sällan med att förstå vilken förändring man genomgår på kort tid, och som jag skrev igår hinner man inte alltid med att uppfatta hur kroppen förändras. Vissa dagar har jag svårt att se framstegen och ibland känner jag mig lika stor som förr.

Biverkningar
Jag har haft verklig tur, jag har inte upplevt några av de biverkningar som andra berättar om. Det kan handla om allt från laktos, gluten, tarmvred, gallsten (den hade jag redan opererat bort) och så vidare. Inget att leka med och jag hoppas jag får fortsätta vara fri från besvär.

Jag är trots allt väldigt, väldigt nöjd och tacksam, men ibland känns det nyttigt att komma ihåg även den andra sidan av myntet.

Tycka vad man vill

Jag brukar säga till mina elever att man får tycka vad man vill, men man måste kunna stå för det, argumentera för det och sedan ta konsekvenserna. Det här med att ta konsekvenser är det väldigt många som inte förstår tycker jag, och inte bara inom skolan. Jag har suttit nu på kvällen och läst bloggar, men blev så irriterad att jag var tvungen att sluta. Varför?

Varför? Jo, för att just nu irriterar jag ihjäl mig på allt tjat om Gastric Bypass och varför det är så himla bra, varför det inte är att ta den lätta vägen och så vidare. Det är lugnt för mig, skär för all del bort din magsäck – självstympning, någon? – men tvinga inte mig att göra samma sak! Sitt inte och predika för mig varför det är så bra, varför du har femtielva skäl att göra en och varför du aldrig skulle kunna gå ner själv. Fine, tror du på det, så absolut, kör på. För mig låter det snarare som att det är du som behöver övertygas, inte jag.

Vad jag försöker komma fram till är att du gör som du vill, men acceptera också att jag gör som jag vill. -30 kg, det säger väl en del? Inga pulver, inga dieter, INGEN STYMPAD MAGSÄCK! Alla går hårt åt LCHF och liknande dieter, men var finns forskningen som säger att det är säkert att leva i femtio år med för lite magsäck?

Även jag känner folk som genomgått operationen och ärligt talat, det är inte något jag vill utsätta mig för. Kom igen nu! Mat och motion! Gör av med mer än du stoppar i dig! Svårare än så är det inte! (Och innan nån kommer dragandes med att ”det faktiskt inte är så lätt”, så kan jag säga att jag vet det. Jag har gjort terapin i ett år, jag har gjort 15 års hetsätning innan det. Men förändring kommer från huvudet, från tankar och inställningar, inte någon kniv!).

Sådär.

Ursäkta ett gnälligt och rörigt inlägg, men det känns bättre nu.

Är det verkligen inte möjligt?

Hörrni, jag är så besviken. Jag såg en bild på en tjej som gått ned vääääääääääldigt mycket i vikt, och tänkte ”wow, kan hon så kan jag”! Efter lite mer kollande på bilden upptäcker jag dock ärr på hennes mage och inser att hon gjort på gastric bypass.

Jag blev med ens oehört besviken. Inte för att hon gått ner i vikt, för hur man än ser på det är -45 kg en jäkla prestation! Nej, jag är snarare ledsen för att jag trodde att det var gjort utan operation. Med en operation är det inte konstigt att tappa väldigt många kilon, det är snarare förväntat (trots att det kan vara svårt och tufft ändå). Men utan operation, den ”vanliga” vägen (mat och motion) känns det plötsligt omöjligt. Luften gick ur mig.

Nej. Jag tänker inte sätta mig ner och ge upp. Jag vill inte hamna där jag redan varit, jag vill inte känna mig svag och trött. Så jag tänker kämpa vidare och så småningom visa upp min målbild – utan operation!

 

Vadå? Är det omöjligt?

Alltså, jag måste erkänna att jag är besviken. Och rädd.

Jag har följt en blogg om en tjej som självmant gått ner väldigt mycket i vikt. När jag säger mycket så menar jag MYCKET. Helt själv, med stöd av kalorier, GI och motion. Nu har hon bestämt sig för att söka om en gastric bypass. Säkert helt rätt beslut för henne, men jag blev oerhört besviken.

Någonstans har jag sett upp till henne och tänkt: ”kan hon så kan väl jag!”. Kan jag inte nu? Ska vi behöva operera oss för att behålla en normal vikt? Är det kört för att man försökt gå ner innan, men inte lyckats?

Ska jag behöva spendera hela mitt liv som tjock bara för att jag inte vill bli skuren i? Jag vill inte vara tvingad att äta kosttillskott, riskera laktosintolerans eller inte kunna dricka ett glas vin till maten. Jag vill inte att kroppen och utseendet ska vara allt. Ändå får jag panik vid tanken på att gå upp mina kilon igen. Jag blir rädd om jag förstört mig så till den grad att jag inte längre går att laga.

Men mest av allt känner jag mig besviken. Så himla orättvist för hon verkar vara en så fin tjej.