När man inte känner igen sig själv

Det finns många sätt att tappa sig själv på. De senaste åren har det känts som om jag inte har vetat varken vart jag är på väg, vem jag är eller varför jag gör som jag gör. Jag har känt mig vilsen, både i mig själv och min plats i världen.

Min GBP har säkerligen inte gjort detta bättre. Även om jag på många sätt älskar vissa delar kämpar jag med andra. Visst är det skönt att kunna röra sig, springa, vara rörlig, ha lättare och vara starkare, men det är också jobbigt med håravfall, lös hud och att huvudet inte hänger med.

Så är det definitivt för mig. Jag känner inte igen mig i spegeln. Det är någon annan som tittar tillbaka, med annat utseende. Hon har andra kvaliteter som gör henne vacker, men hon är inte jag – inte än. Det är en jobbig process, att inte vara sig själv i sin egen kropp. Och ärligt talat, vad händer om jag aldrig känner mig hemma?

13876707_10153931170488510_8404629715711399487_n

Annonser

Varför är du så nöjd? Du fuskar ju!

Dagen börjar spännande när man håller på att sätta kaffet i halsen efter en riktig dumdristig manöver från busschauffören ut i en rondell. Som tur är var bilföraren som han höll på att krocka med snabb och hann bromsa.

Loggar in på bloggen och är fortfarande så stolt över gårdagen, tills jag ser en liten kommentar:

”Varför är du så nöjd för? Du har ju fuskat! Nöjd kunde du varit om du gjort allt på riktigt, utan operation! Det enda du gjort nu är ju att operera bort ditt fett.”

Wow, var min första tanke på det här. Jag känner igen åsikten, för man möter en hel del av den när man berättar att man är opererad. Som om man är så misslyckad att det enda som fungerade var att operera sig.

98302cd2e4c882849bd748c6ba9a74f4.jpg

På ett sätt är det ju sant. Inget annat jag testade (ViktVäktarna, LCHF, Viktklubb, Itrim, affirmationer och så vidare) fungerade ju i längden. Men jag vet också varför. Efter att ha lidit av hetsätningsstörning i lite över halva mitt liv har jag hunnit förstöra en del saker. Mitt sätt att tänka, hormonrubbningar och denna ständiga jojo-bantning sätter sina spår i en kropp och i ett psyke.

Betyder det att en operation är den enkla vägen? Eller ett lätt beslut för den delen? Nej! Det är hårt jobb, varje dag. Det är vitaminer som ska tas, små portioner ska intas i stort sett hela tiden (ibland känns det som om allt jag gör är att äta) varav mängden protein, fett och kolhydrater behöver vara rätt mängd för mig så jag inte dumpar. Ibland är det att välja att dricka eller äta.

Ja, jag har opererat mig. Jag har fått ett fantastiskt verktyg för att gå ned i vikt, men operationen garanterar inte på något sätt att jag kommer hålla min vikt. Det är för mig, precis som för alla andra, att göra bra val och röra på mig. Jag har tränat regelbundet sedan läkaren gav mig grönt ljus att träna efter operationen. Styrketräning, löpning, gruppass. Svett, svett och lite mer svett. Jag har jobbat hårt för min framgång, både genom regler efter operation och genom träning.

Därför är jag stolt. Du kan se det som fusk om du vill. Jag ser det som ett verktyg som jag är oerhört tacksam för att ha fått. Resten av jobbet har JAG gjort. Hela tiden, varje dag.

Baksidan med en GBP

Missförstå mig inte nu, jag är oerhört tacksam för möjligheten jag fått att göra operationen, och att den hjälpt mig gå ned 36 kg. Men ibland är det lite jobbigt, och det är vad det här inlägget kommer att handla om. Det betyder inte att jag ångrar operationen eller inte är tacksam för hjälpen jag fått!

Vitaminerna
Det är inget problem att äta vitaminer som sådana, men jag blir emellanåt illamående av blandningen, och får svårt att få i mig dem så tidigt på morgonen som jag borde.

Håravfall
Man (eller många i alla fall) tappar väldigt mycket hår. Det gör jag fortfarande, trots vitaminer, och det är väldigt tråkigt när man redan har tunt hår att det blir ännu tunnare.

Dumpning
De flesta av oss som gjort en GBP har upplevt hur det är när man äter för snabbt, för mycket socker eller inte tuggar tillräckligt. Jag får hjärtklappning, blir illamående, kallsvettas och blir trött. Det är riktigt obehagligt och verkligen ingenting man strävar efter att uppleva.

Mat som funkar
För mig är det så att det som fungerade att äta igår fungerar nödvändigtvis inte idag och vice versa. Det gör det väldigt svårt att avgöra vad man ska äta, och jag har fått höra att jag borde ha lärt mig vid det här laget vad som funkar och inte funkar. I wish. Vissa dagar funkar ingenting.

Kroppsuppfattningen
Man hinner sällan med att förstå vilken förändring man genomgår på kort tid, och som jag skrev igår hinner man inte alltid med att uppfatta hur kroppen förändras. Vissa dagar har jag svårt att se framstegen och ibland känner jag mig lika stor som förr.

Biverkningar
Jag har haft verklig tur, jag har inte upplevt några av de biverkningar som andra berättar om. Det kan handla om allt från laktos, gluten, tarmvred, gallsten (den hade jag redan opererat bort) och så vidare. Inget att leka med och jag hoppas jag får fortsätta vara fri från besvär.

Jag är trots allt väldigt, väldigt nöjd och tacksam, men ibland känns det nyttigt att komma ihåg även den andra sidan av myntet.

Alla har inte samma tur

Jag känner mig väldigt tacksam och ödmjuk inför den hjälp jag fått genom den svenska sjukvården. Min resa till hälsa har varit lång, och den är inte över än. Det började ju för flera år sedan, med att jag sökte hjälp för ätstörningen.

Jag skrev en egenremiss till SCÄ (Stockholms Centrum för Ätstörningar) och fick genom dem både aktiv terapi med dietist och grupp-KBT med läkare och psykolog. Jag kan utan tvekan säga att det är något av det bästa jag gjort. Och tack vare svenska sjukvården behövde jag aldrig betala mer än upp till gränsen för frikort.

Efter jag friskförklarades gick det ju några år innan beslutet om en GBP mognade fram hos mig. Jag hann gick igenom ett stort uppbrott och hamnade i någon typ av livskris. Det tog tid och mycket stöd innan jag orkade ta tag i min hälsa igen. Jag skrev en egenremiss den här gången också, till Danderyds sjukhus. Jag genomförde min operation den 2 november 2015. Igen, tack vare den svenska sjukvården har jag inte betalat mer än en bråkdel.

Jag mår så mycket bättre nu. Det är jag evigt tacksam för. Men alla har inte samma tur. Det finns människor som måste kämpa för att ens bli trodda av sjukvården, kämpa för att få rätt diagnos ställd, och när de väl fått det får de ändå inte den vård de behöver, eftersom vården i det här fallet är samma sak som fettsugning. Det är skrämmande. Läs här om min fina vän Jenny som äntligen fått rätt diagnos ställd, men som ändå inte får vård.

Det handlar om lipödem. Många lider av det, men det är svårt att få rätt diagnos ställd, och ännu svårare att få rätt vård. Så hur tacksam jag än är tänker jag på dem som inte har samma tur att ha ett hälsoproblem som samhället erkänner.

tacksam1.jpg

Viktminskning – och sen då?

Det fokuseras väldigt mycket på själva viktminskningsdelen av en GBP, och av naturliga skäl. Det är ju ofta trots allt det som är grejen, man vill tappa vikt, bli hälsosam och inte slita på sin kropp. Man pratar om hur mycket man går ner, hur snabbt och man blir glad av förändringen. Jag är absolut likadan.

skillnad

Okej, så viktminskningen börjar plana ut för mig (i alla fall den hjälp operationen ger, nu mer än aldrig är det ju upp till mig), och när fokus slutar handla om minskningen och om att vara viktstabil så finns knappt inget sagt eller skrivit. Jag är medveten om att jag har i runda slängar 20 kg kvar att tappa, men jag vet också att jag inte kommer rasa mer, utan nu kommer det gå mycket mer långsamt. Jag fokuserar på att bygga muskler och skulptera om kroppen, och det får ta den tid det tar.

Mina funderingar gäller egentligen alla förändringar som kommer med en mindre kropp, vad gäller kläder. Jag har sålt av lite grann som blivit för stort, skänkt bort en del annat, och slängt en del också. Jag märker att jag har väääääldigt mycket kläder, och väldigt mycket som används väldigt lite. Så onödigt.

Jag vill göra om min garderob och mitt tänk. Behöver jag verkligen 5 kavajar, där 4 av 5 är mörkblå eller svarta? Knappast inte. Behöver jag upp mot 8 par jeans? Njae. Nej, det är dags att tänka om. Basplagg och investera i en ordentlig kavaj är mitt mål.

Nya mått

Nu har det gått nästan två månader sedan jag tog måtten senast, det känns som om det är dags:

Vänster vad: 42 cm (-1 cm)
Vänster lår: 62 cm (+-0)
Stuss: 114 cm (-3 cm)
Mage (över naveln): 101 cm (-4 cm)
Bröst: 106 cm (-4 cm)
Vänster överarm: 36 cm (+-0)
Hals: 37 cm (+-0)

Jag är riktigt nöjd över resultatet, trots att extrahuden på låren och armarna påverkar. Det går sakta men säkert framåt!

Hur gör du egentligen?

Jag har fått frågan flera gånger den senaste tiden. Hur gör jag egentligen för att gå ned så mycket i vikt? När jag sedan berättar att jag gjort en GBP i början av november förra året finns det de som nästan rynkar på näsan och säger ”jaha, ja det förklarar ju allt”.

Men vet du? Det förklarar inte alls allt. Ja, jag har genomgått en större operation för att få hjälp att gå ned i vikt och hålla den. Men jag har också tränat hårt och regelbundet sedan slutet av november i form av styrketräning, intervallöpning och diverse gruppklasser inklusive Bodycombat, Yoga och olika former av dans.

Jag har genomgått dumpningar som känts som om de skulle ta livet av mig, för att jag ätit för fort eller fel saker. Jag har haft dagar jag knappt inte fått i mig någon mat alls, när jag inte kunnat dricka ordentligt och dagar jag inte blir mätt vad jag än gör. Jag har kontrollerat vad jag äter, tar mina vitaminer och försöker göra vettiga mat- och träningsval.

Det är vad som förklarar allt. Jag har, precis som de flesta andra, lagt om min livsstil. Operationen är ett mäktigt verktyg som verkligen hjälpt mig på vägen, men våga inte ens antyda att allt annat jag gjort inte räknas.

1343781142495_8779487