Stressen över vikten

Så var vi där igen – slutet av december och slutet på ett år. Dags att sätta nya mål inför året som kommer, och jag kommer på mig själv med att känna mig stressad.

Inför vadå? Jo, något så trivialt som hur snabbt (eller inte snabbt) jag går ner i vikt.

Bildens källa.

Och jag vet ju att vågen inte visar hela sanningen, att det finns en mängd sätt att mäta framgång på… och ändå sitter stressen kvar som ett tryck över bröstet.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, om hur jag definierar framgång, vilka mål jag har och vad som får mig att sluta följa mina mål. När jag skaffade gymkort i början av juli och hade introduktionsmöte med en av de personliga tränarna sa jag just det till honom, att viktmål inte är något för mig. Jag vill bli hälsosam. Jag vill må bra. Jag vill orka göra sånt som jag inte kunde göra innan.

Bildens källa.

Det kan jag ju idag. Eller, hur mäter man om man är hälsosam? Uppenbarligen är jag ju fortfarande överviktig, men under året har blodtrycket blivit normalt, jag har sällan ont i ryggen och min panikångest har minskat. Man kanske kan säga att jag är mer hälsosam nu än innan, för det är väl alltid en pågående process? Det har gjort att jag för det mesta mår bra, och jag kan definitivt göra sådant jag inte kunde göra innan. Jag lyfter vikter jag inte ens vågade titta på i början, jag har gjort pass där jag förbränner över 1000 kcal… saker jag inte ens trodde var möjligt i december förra året!

Ändå sitter den där, stressen. Som en liten ond varelse på axeln, och plötsligt inser jag vad problemet är. T I D. Inte som i ”att inte ha tid”, utan att det går för sakta. Någonting i mig skriker att jag gör fel, för jag rasar inte i vikt. Skit samma att armarna börjar få konturer av muskler. Skit samma att det är samma sak med benen. För jag går ju inte ner tillräckligt snabbt.

Jag ser alla vackra människor, alla starka människor som fullständigt rasar ner i vikt, och jag tänker ”det måste vara något fel på mig”. Jag rasar inte. Jag kämpar. Varenda jävla dag, även om det inte alltid blir som jag tänkt mig.

Bildens källa.

Men jag vet ju, det är ju såhär jag måste göra. Ätstörningen har förstört allt som innebär quick fix, och det borde jag nog vara tacksam för. Svett och hälsosam mat är vad jag har, vad jag måste göra. Den lilla stress-djävulen på axeln kommer säkert sitta där ett tag till, men under 2013 ska jag försöka att inte lyssna.

Övervikt och hälsa

Den här bilden cirkulerar flitigt på Internet just nu. Bilden föreställer Stella Boonshoft, och det här är bilden som hon la ut på sin Tumblr. Bakgrunden till bilden är enligt henne själv, denna:

”Picture might be considered obscene because subject is not thin. And we all know that only skinny people can show their stomachs and celebrate themselves. Well I’m not going to stand for that. This is my body. Not yours. MINE. Meaning the choices I make about it, are none of your f*cking business. Meaning my size, IS NONE OF YOUR F*CKING BUSINESS.

If my big belly and fat arms and stretch marks and thick thighs offend you, then that’s okay. I’m not going to hide my body and my being to benefit your delicate sensitivities.

This picture is for the strange man at my nanny’s church who told me my belly was too big when I was five.

This picture is for my horseback riding trainer telling me I was too fat when I was nine.

This picture is for the girl from summer camp who told me I’d be really pretty if I just lost a few pounds

This picture is for all the f*cking stupid advertising agents who are selling us cream to get rid of our stretch marks, a perfectly normal thing most people have (I got mine during puberty)

This picture is for the boy at the party who told me I looked like a beached whale.

This picture is for Emily from middle school, who bullied me incessantly, made mocking videos about me, sent me nasty emails, and called me “lard”. She made me feel like I didn’t deserve to exist. Just because I happened to be bigger than her. I was 12. And she continued to bully me via social media into high school.

MOST OF ALL, this picture is for me. For the girl who hated her body so much she took extreme measures to try to change it. Who cried for hours over the fact she would never be thin. Who was teased and tormented and hurt just for being who she was.

I’m so over that.

THIS IS MY BODY, DEAL WITH IT.”

Kontentan är alltså att man ska acceptera sin kropp som den är, och älska den som den är. På forumet där jag ibland läser har detta satt igång en het diskussion kring övervikt och hälsa. En del hävdar att övervikt alltid är övervikt och det är ohälsosamt hur man än vrider och vänder på det, medan andra menar att man visst kan vara mer hälsosam som överviktig än som smal, beroende på hur man lever och vad man gör.

Som vanligt blir jag så kluven i sådana diskussioner. Å ena sidan förstår ju jag också att man inte kan vara helt hälsosam om man är överviktig, och att kroppen släpar runt på betydligt mer än den är designad för. Vad jag kom på mig själv med att reagera på var själva sättet en del uttryckte detta på, som om det inte spelar någon roll vad man gör, eftersom man ändå är överviktig i slutet av dagen.

Det gör mig rätt förbannad, och mer bestämd att få bort övervikten en gång för alla. Med de orden drar jag till gymmet! 🙂

Liten tuva och stort lass

Men för en gångs skull välte inte tuvan lasset igår, haha! Både jag och mannen min hade varken energi, lust eller någon vilja att vara hälsosamma. Trots det stack jag och handlade massor med grönsaker, med tanke på att slänga ihop en risotto. Lite snopet när det sedan visade sig att vi inte hade något ris hemma.

Lösningen? Tonfisksallad med massor av färska grönsaker och kokt ägg. Mums! En av de bästa sakerna med sommar är alla goda sallader som svalkar istället för tung mat. Jag skulle nog kunna leva på sallad! 🙂

Jag tog ingen bild på salladen igår, men tänkte att jag återanvänder en gammal istället. Det såg ju ungefär likadant ut!