Utveckling och en del av min historia

Ett inlägg av Himmelblå satte igång mina tankar kring det här med träning. Jag har ju inte alltid varit varken speciellt positivt inställd till det, eller ens tyckt att det behövde vara en del av en hälsosam livsstil. Konstigt det där.

När jag var yngre spelade jag handboll. Min bästa vän drog med mig till min första handbollsträning när jag var 9, och sedan dess var jag fast. Tre dagar i veckan hade vi träning, med en eller två matcher på helgerna. Lägg dessutom till allt cyklande mellan träningshallen och hemmet (några kilometer tur och retur), och man kan därmed säga att jag hade en riktigt bra motionsrutin när jag var yngre.

Japp, jag var målvakt, och den stora idolen var förstås Peter Gentzel. Bildens källa.

När jag blev 16 flyttade jag från småstaden i Småland till den större staden i Småland. Visserligen fortsatte jag med handbollen ett tag, men då skola och ny pojkvän tog mycket tid, ledde det så småningom till att jag slutade spela. Tyvärr blev min ätstörning väldigt mycket sämre under min gymnasietid och jag exploderade upp i vikt från normalviktig till fet. Jag vägrade konsekvent att väga mig på den tiden, så jag har ingen aning om hur stor jag var som mest. Dock vet att när jag tog studenten vägde jag 117 kg, inte alltför långt från vad jag väger idag. Däremot känner jag mig annorlunda i kroppen idag än vad jag gjorde då.

Motionen blev något att avsky, något som var jobbigt och påfrestande. Jag gjorde några halvhjärtade försök att träna på gym, springa och gå promenader, men det slutade alltid med att jag la ner alla försök efter några veckor och föll tillbaka in i mina ästörningsmönster. De fyra sista åren med exet hade vi hund, vilket hjälpte med grundkonditionen i alla fall. Det innebär åtminstone en timmas promenad varje dag.

Gud vad jag saknar min fina underbara hund! Bildens källa.

Det tog slut mellan mig och exet och hunden fick stanna hos honom. Det blev bäst så.

Jag bytte stora småländska staden till Göteborg, och träningen fortsatte vara icke existerande. Hetsätningen däremot, var i princip min enda verklighet på fritiden. Inte så inspirerande kan man väl säga. Nu blev tiden i Göteborg väldigt kort, och bara efter några månader flyttade jag till Stockholm, för att verkligen kunna vara med Mannen med stort M.

Efter drygt ett år med honom kände jag mig stark nog att söka hjälp för ätstörningen, och för första gången sedan jag var tonåring fick jag hjälp att ändra mina tankar kring motion. Sakta men säkert började jag ändra inställning. Jag återupptäckte glädjen i att röra på mig, att bli starkare och känna att konditionen blev bättre. Jag började se fram emot att träna i veckorna. Vi skaffade gymkort på Stockholms idrottshallar, men där kände jag mig aldrig riktigt hemma.

Det är egentligen först nu, nästan ett och ett halvt år efter ätstörningsbehandlingen började, som jag längtar efter träning och har gjort det till en prioriterad del av mitt liv. Jag sätter träningen före mina vänner just nu, eftersom jag vet hur mycket nytta träningen gör för min kropp. Inte så att jag säger nej till att umgås, men jag ser till att få plats med träningen också. Jag har också fått fantastiskt bra hjälp med att läka min rygg och få ett träningsprogram som bygger upp min stabilitet. För första gången har jag någon som vill mitt bästa med träningen.

Bildens källa.

För mig handlar det nog mest om förändringen i inställning och självförtroende. Jag vet var jag har varit, och dit vill jag aldrig tillbaka igen. Jag vill känna mig stark, smidig och självsäker. Vägen dit för mig går just nu genom gymmet.

Matt

Så har man jobbat sista arbetsdagen för den här veckan. Huvudet känns som mos, ända sedan efter lunch har det varit svårt att koncentrera sig. Vi har pratat styrdokument och betyg/bedömning hela dagen, mest i grupper. Urmysiga kollegor, men det tar på krafterna ändå.

Det blev en tur till gymmet efter jobbet också. Uppvärmning som vanligt på crossen, och sedan övningar efter det schema jag fått. Sista övningen fick jag dock avbryta, jag blev alldeles yr och det kändes ett tag som om jag skulle svimma. 45 minuter träning blev det i alla fall.

Resten av kvällen går i sportens tecken här hemma. Först handbollssemifinal och sedan fotboll.

Trevlig fredag på er!

20120810-175932.jpg

Fixat och donat

Vi väntar på lite folk som ska se fotboll hos oss ikväll. Jag tog tillfället i akt att städa upp lite, nu ser det helt okej ut.

20120806-171856.jpg

Vardagsrummet.

Jag och mannen skulle tränat i morse, men båda var alldeles för slut för att orka. Jag har ju min första session imorgon med nya PT:n, och jag börjar bli stört nervös! Kul och spännande, blandat med lite oro. Hur ska det gå, liksom?

Tills dess laddar vi som sagt med fotboll och så småningom handboll.
20120806-171909.jpg

Motion

När jag var yngre spelade jag handboll. Jag tyckte att det var riktigt roligt, jag missade sällan en träning och såg alltid fram emot matcherna. Jag var målvakt, så på den tiden var jag både smidigare och lättare än jag är nu (duh)! Två saker gjorde att jag slutade när jag var 17: 1 – jag hade skadat ena knät ganska illa vid en uppvärmning (jag kan fortfarande känna av den och fara illa av den emellanåt), och 2 – jag flyttade för att gå på gymnasiet och kom aldrig riktigt in i det laget.

Nuförtiden kan jag sakna den där gemenskapen man får tillsammans med ett lag. Jag tänkte aldrig på träningarna som motion – jag hade ju roligt! Det är först sedan jag blev vuxen och jag exploderade uppåt i vikt, som motion har blivit jobbigt, tråkigt och framför allt förknippat med ångest.

Såhär är det: ju flera dieter jag har provat, desto mer har motion blivit förknippat med hur mycket extra jag får äta när jag är klar. Det har blivit ett måste att motioner, inte för att jag (människan jag) skulle må bra, utan för att motionen gav mig som sagt extra mat vid dagens slut.

Förändringen kom i samband med den terapi som jag just nu deltar i. Sedan februari i år deltar jag i grupp-KBT för att bli frist från en mångårig hetsätningstörning. Motion introducerades som en del av en frisk livsstil. Jag erkänner – min motion är varken komplicerad eller alltid speciellt långvarig. Men den är regelbunden! För första gången på flera år njuter jag av att röra på mig, att känna hur jag svettas och pulsen ökar. Jag älskar att se mina tider förbättras, att känna skillnanden i orken… och framför allt: känna hur bra jag mår!

Med det i tanken har jag genomfört dagens promenad:

Sträcka – 2,2 km.
Tid – 24,52 min.
Terräng – blandad.

Yay me! 😀