Obehagliga flashbacks

Så trillade den ner i brevlådan: kallelsen till 6-månaderskontrollen. Kan knappt fatta att det snart är 6 månader sedan jag genomförde operationen, det har gått så snabbt!

  
Mycket har hänt på knappa 6 månader: 32 kg är borta, 25 cm i midjan och en betydligt bättre kondition nu än tidigare.

Men… I brevet från dietisten stod att jag skulle skriva matdagbok inför besöket. Inte så konstigt, men för mig påminner det om det året då jag genomgick KBT för ätstörningen. Att dessutom väga min mat och gissa huruvida det är normalt eller inte… Låt oss bara säga att jag fick en del obehagliga flashbacks.

Helt ärligt, jag fick panik. Fick för mig att jag åt för mycket och började dra ner på mina redan små intag. Och vad händer när man gått hungrig en hel dag? Jo, man vräker i sig maten på kvällen och hux flux har man en dumpning på halsen. 

Ohållbart, såklart. Jag kommer prata med dietisten om det, men matdagböcker är en del av min historia nu, inte min framtid.

  
Jag tänker inte falla för all ångest och hets kring mat igen. Jag har viktigare saker för mig – som att leva mitt liv.

En liten avcheckning

Så har jag då ätit utan att räkna i fem dagar. En alldeles för kort tid har passerat för att kunna dra några slutsatser, men vissa insikter har jag ändå kommit fram till.

  • Jag känner mig orolig och rädd mest hela tiden, eftersom jag upplever att jag inte längre har någon kontroll. När man kikar närmare på situationen inser jag dock att jag fortfarande har kontroll, och att jag nästan blivit lite bättre på att fundera på vad jag stoppar i munnen, eftersom jag inte kan slänga upp telefonen och kontrollera återstående kcal.
  • Jag är rädd att jag inte kommer att gå ner någonting i vikt under den här månaden. Funderingen är då om det egentligen ska vara mitt mål. Jag påbörjade ju träningen och livsstilsändringen med att vilja bli stark i kroppen och utveckla min träning – viktnedgången skulle förhoppningsvis vara en välkommen bonus.

Bildens källa.

Det är väl där jag är just nu. Jag kämpar mot (ganska mild) ångest dagligen över vikt och utseende, men jag fortsätter träna och kämpa. Träningen har blivit en del av mitt liv (det är väl okej att säga det efter 6 månaders regelbunden träning?).

Hållbar livsstil

Bloggvänner, jag behöver hjälp. Min motivation och mitt tålamod är så lågt nuförtiden, och jag tappar gnistan vid minsta motstånd. Jag försöker att inte väga mig för ofta, och att hålla de matplaner jag har.

Men… den senaste tiden (senast i tisdags) har jag haft återfall, rena återfall av hetsätning. Det gör så ont, jag trodde att jag hade kommit så långt. Det har jag kanske, men det gör ont att trilla tillbaka.

Jag försöker använda mig av de strategier jag fått, att ta reda på vad problemet är. Vad är det som gör mig orolig? Hur kan jag hantera den oron? Jag kan inte låta bli att tänka att tålamodet och motivationen hänger ihop med det här, att jag omedvetet eller medvetet börjat lägga en massa press på mig själv att jag ska hinna vissa saker innan en viss tid.

Som resan till New York. Jag längtar, och jag vill kunna slappna av när jag är där. Men någonstans på vägen har tanken att ”göra mitt bästa tills vi åker” blivit ”hinna gå ner så mycket som möjligt”. Hur blev det så? Det har ju aldrig varit målet med hela min livsstil! Jag gick in i det här med tanken på en hållbar livsstil, med hälsa som nyckelord. Någonstans på vägen har jag tappat bort det, och börjat ställa en massa krav på mig själv.

Bildens källa.

Det finns ju inget annat sätt för mig, det vet jag. Mat som får mig att må bra – motion som får mig att bli stark. Tålamod är väl den enda vägen, tålamod och motivation. Jag vill inte må som jag gjorde innan, som återfallen får mig att göra.

”Om man äter med ångest går man alltid upp”

Emellanåt köper jag frukost på ett bageri i närheten av skolan där jag arbetar. De har helt fantastiska färska frallor, jag brukar köpa med ost och grönsaker. Jag älskar deras färdiga frallor eftersom de är färska och för att de inte smetar tonvis med smör på dem. Och så kostar de inte så  mycket heller.

Tjejen som jobbar i kassan är också väldigt trevlig, och vi brukar småprata lite varje gång. Idag berättade hon att hon kört igång med Fitnessfighten, och att hon är jättepeppad att göra det här till en bra månad. Vi står där och pratar om vikt och träning när hon säger: ”Om man äter med ångest går man alltid upp”.

Bildens källa.

Jag stannade upp någon sekund innan vi pratade vidare och jag så småningom vandrade vidare mot jobbet. Tjejen i kassan känner inte till min historia. Hon vet inte att min historia är kantad av hetsätning, ångest och problematik. Det hade dock inte varit något problem om hon vetat heller, jag har inga problem med att berätta om det.

Det hon sa fick mig att stanna upp eftersom hon har rätt. Jag vet det. Men det har aldrig förr slagit mig varför det är så. Att äta har ju varit ett sätt att hantera all ångest i kroppen – att döva den. Det man dövar gör ju inte ont. Men nu, när det beteendet är ändrat (oftast i alla fall) blir ju också hanteringen en annan. Plötsligt måste man känna det man tidigare försökt döva, och därmed också hantera det.

Jag kom i princip fram till två saker: För det första så kommer mat aldrig kunna döva ångest eftersom ångesten bara trycks ner, inte hanteras. Och för det andra kan man behöva känna saker ibland. Att gå runt och vara bedövad är inget sätt att leva.

Cause if you never leave home, never let go
You’ll never make it to the great unknown till you
Keep your eyes open, my love

Det är lite som i texten. Om man inte ens försöker släppa taget så kommer man ju heller aldrig komma någonstans. Det gäller att våga släppa taget och känna.

Intervjuad

Nu har vi haft besök av den mycket trevliga journalisten Barbro och fotografen Thomas. Spännande, intensivt och väldigt roligt! Massor med bilder på både mig och mannen, och så hela min historia förstås.

Det känns väldigt konstigt att gå igenom hur man blev sjuk och vad man gjorde då, till hur det är nu. Men jag inser hur fantastiskt lyckligt lottad jag är som fått möjligheten att genomföra den här resan och träffa alla fantastiska människor på vägen.

Och framför allt hur glad jag är över att ha hittat min bästa vän och min blivande man när jag mådde som sämst. Alltid oavsett, älskling!


Bild från februari 2012.

Bild från Milano, maj 2010.

Kavaj-måndag

Idag har jag kavaj-måndag. Jag älskar kavajer, men har nästan aldrig på mig det, eftersom jag tycker att jag blir begränsad rent rörelsemässigt i klassrummet. Idag är alltså ett undantag, mest för att jag kommit överens med en elev om att vi skulle ha kavajer idag. Det går ju inte att förneka att man känner sig extra fin i en kavaj.

20121008-205717.jpg

Äh, det där blev ju ingen bra bild alls.

Nå ja. Tänkte väl mest bara kika in en kortis och berätta om något roligt som händer imorgon. Då dyker det nämligen upp en journalist till lilla mig och mannen som ska skriva om hetsätning och att ta sig ur det. Hur spännande som helst!

Tills dess, dagens musik för mig:

Bakslagsdag

Idag mår jag inte bra, vilket lett till ett mindre bakslag. Det är inte lika illa som förr, vilket jag är glad för, men det är ju inte kul att känna att man misslyckas heller.

Nåväl, jag kämpar mig tillbaka och så ses vi på den ljusa sidan imorgon igen.

Då vs nu: handla mat

Igår på väg från jobbet skulle jag handla med mig middagsmat hem. Vi hade tänkt att göra tacos, en klassiker hemma hos oss. Jag stannar således i en matvarubutik och plockar det jag ska ha innan jag går till kassan. När jag sedan väl sitter på tunnelbanan med mina kassar inser jag vilken skillnad det är på förr och nu.

Innan jag gick på KBT kunde en typisk hetsätning för mig innehålla följande:

– Någon form av choklad (en stor chokladkaka, M&M’s eller Dajm var väldigt vanligt).
– Bakelser eller wienerbröd, 2 eller 3 stycken
– Nachochips eller vanliga chips med dip (300 g)
– Vitt bröd

Bildens källa.

Allt brukade inhandlas vid samma tidpunkt, och jag skämdes alltid så fruktansvärt när jag stod i kassan. Bäst var det ju när det fanns en självscanning eller självutcheckningskassa. Sen, beroende på hur jobbig dag det var, försvann allt på en gång, eller delades upp under flera tillfällen samma dag.

Om man ser bara på själva inhandlandet tog det 20-30 minuter i butiken. Först skulle jag ju se vad de hade, om det var erbjudande på något eller om de hade något speciellt märke. Sedan gick jag runt och plockade det jag skulle ha. Såhär i efterhand kan jag se att det var en del av ritualen, att mysa över vad som skulle komma. Jag kunde känna mig riktigt upprymd när jag gick därifrån.

Idag ser det inte riktigt ut på samma sätt. Igår var ett typexempel på det:

Jag går in i butiken och sätter direkt kurs mot grönsaker och frukt. Här går jag runt ganska länge och letar erbjudanden, försöker minnas vad det är jag behöver (nej, jag har nästan aldrig inköpslista med mig!). När jag är färdig vid grönsakerna har jag fyllt halva korgen med färska härligheter. Sedan går jag vidare i butiken och tar det jag ska ha. Jag stannar sällan eller aldrig framför godishyllan numera. Visserligen äter jag godis, men snarare som undantag och känner inte längre något behov av det längre.

Bildens källa.

Det känns som en viktig förändring! 🙂

Ignoranta dumhuvuden förstör min dag

Imorse läste jag det här inlägget hos Katta, och blev precis som hon, förskräckt av vissa människors dumhet. Bilderna som berörs i inlägget har jag  båda två sett på Facebook, och reagerat på vad vissa har skrivit som kommentar till dem.

Den som lagt upp bilden på fb har skrivit såhär om den: Fler skyltdockor som dessa borde finnas. Överallt ser vi oerhört smala dockor, många av dessa smala dockor ska föreställa vuxna kroppar men många kan även jämföras med en 12-årings kropp. Alla är lika vackra oavsett kroppsform och om butikerna ska vara fullproppade med smala skyltdockor kan man även fördela och klämma in dessa dockor också.

Jag hoppas att han menar ”normala” människor med sin kommentar, men tyvärr känns det snarare som han menar överviktiga människor, eftersom det sätts i relation till smala människor. Tråkigt, jag tycker snarare hon ser hälsosam ut!

Bland kommentarerna till samma bild hittar man följande:

Man ska inte försköna feta människor. Det är äckligt.”
Men om man ändå ska göra feta dockor kan man ju lika gärna göra dockor utan former alls.”
Stora människor köper väl ändå inte sånt som sitter på en smal docka?”
Och så min personliga favorit: ”Smalare dockor tack, vem vill se hur kläder ser ut på såna där chipsmongon, det är inte dockornas fel, det är alla jävla tjejer som ska gråta sönder för att dom hellre äter chips än att ta sig an lite träning.”

Vadå? Smalare dockor? Som den här då eller:

Dockan från bilden ovan kommer från Gina Tricot i centrala Stockholm.  Jag hoppas ni ser vad jag ser: en undernärd människa där revbenen sticker ut och buken putar på grund av att tarmarna måste ta vägen någonstans? Kurvor för dig är alltså de som signalerar ANOREXIA? Det här är alltså bättre än att äta chips ibland? Kioskmongo!

Det är ju inte konstigt att världen och samhället ser ut som det gör när det här hängs ut som förebild och normalviktiga bilder och dockor anklagas för att vara feta chipsmongon utan karaktär.

Men det värsta, det absolut värsta, med hela grejen är att nittio procent av alla som kommenterat inte verkar förstå vad hälsa faktiskt är, att det handlar om allt från mat till träning till psykisk balans. Jag som varit hetsätare vet vilket jävla helvete det är att fastna i på grund av bland annat förebilder som ovan. Jag kan se och logiskt förstå skillnanden på hälsosamt och inte, men försök tänka logiskt när ångest river hål i din själ inifrån. Kom då med dina fina råd om att röra lite på mig, så ska jag se att det går över och att jag faktiskt bara har dålig karaktär.

Tvi för alla ignoranta dumhuvuden som inte ens kan tänka längre än näsan räcker. Hoppas ni får fågelbajs på huvudet.