Inte fetast på gymmet

I november förra året hade jag turen och lyckan att vinna ett års fri träning på SATS. Det kom väldigt lägligt, eftersom jag behövde komma igång med träningen efter operationen och visste inte riktigt vart jag skulle vända mig.

I och med träningskortet på SATS blev valet plötsligt enkelt. Jag kunde träna på vilket SATS som helst i hela Stockholm. Värre blev det istället med ångesten och tankarna. Skulle jag orka träna? Vad skulle jag välja? Jag hade ju aldrig gått på ett gruppass i hela mitt liv! Jag hade någon slags bild av att alla som gick på gym redan var smala och smärta, och att jag skulle sticka ut som en elefant bland gaseller.

925173_201311513272316_sbig

Källa.

Jag kände mig som en flodhäst första passet. Stor, osmidig och såklart lite orolig. Trots en viktminskning på runt 10 kg var jag lätt största tjejen där. Som tur var hade jag fina PT-Mia som peppade och lyssnade på vad jag hade för önskemål. Hon har varit en klippa genom min träningsstart och har utmanat mig och min uppfattning om min kropp från dag ett.

Nu är vi i slutet av mars. Borta är oversize-tröjorna, och de svarta intetsägande träningsbyxorna. Nu är det färg, åtsittande kläder som inte är i vägen som gäller. Idag vågade jag för första gången träna i löpartröja, som visar varenda liten valk på kroppen. Men det gör inget. För jag vet hur långt jag har kommit, hur många kilo jag orkar, och hur mycket mer jag kan pressa mig idag än jag kunde då. Idag värmer jag upp med att jogga! Jag, som knappt orkade cykla första gången!

När jag såg mig spegeln på väg in till de fria vikterna inser jag att jag inte är fettot på gymmet längre. Jag tillhör de normala, de som tränar för att må bättre. Ingen tittar snett på mig längre. Jag är varken större eller mindre. Jag är normal. Snart har jag beviset i mitt BMI också. Jag är inte längre fetma klass III. Nu är jag ”bara” fetma. Men snart, snart är jag normalviktig.

54ee761d50f1d_-_sev-fitspiration-3-de

Källa.

Idag firar jag -30,9 kg. Snart är jag normalviktig. Oavsett vikt är jag stark. Och det känns helt jävla magiskt.

Annonser

Att vilja och våga förändra sig

Jag funderar mycket på det här, att vilja ändra sig och att sedan våga det. Alla som någonsin medvetet förändrat sig vet hur svårt det är. Det är svårt att bryta vanor, svårt att förändra den bild man har av sig själv. Och det gäller inte bara utseende, det blir ju någonstans ännu värre när man försöker förändra hur man tänker och förhåller sig till saker.

Det känns som om jag håller på att upptäcka nya saker om mig själv, saker som jag kanske misstänkt innan, men som inte kommit till ytan förrän nu. Jag tror att det satte igång med uppbrottet förra året, en process som nu börjar ge frukt. Jag börjar inse inte bara vart jag är på väg, utan vart jag faktiskt vill vara på väg. Och mest av allt börjar jag inse att jag faktiskt själv vill förändra och bryta gamla mönster. Jag vill lägga min energi på det här.

i-cant-change-the-world-but-i-can-change-the-world-in-meKälla.

 

 

Clean Eating

Den senaste tiden har jag blivit mycket intresserad av det som kallas clean eating. Som bekant har jag ju slutat med dieter, utan jag tror på det här med äta allt men i lagom mängd. Dessutom har jag börjat fundera på vad viss mat gör med min kropp, och hur jag ska äta för att må så bra som möjligt. Jag kan förstå att det kan verka som ytterligare en diet, men jag tänker snarare på mat som kan optimera kroppens funktioner. Dessutom känns det bara logiskt att inte äta för mycket tillsatser.

En definition av clean eating som ges på nätet är sådant som är utan artificiella smakämnen, tillsatser och socker. Tanken är att maten ska vara så ren från sådant som möjligt. Då faller det ju sig dessutom naturligt att vitt bröd, godis och snabbmat faller bort. Det är däremot inte som raw food, där man inte lagar maten över en viss temperatur.

Jag har börjar lite lätt att laga mat som faller under clean eating redan:

bananpannkaka

Bananpannkakor med hallonkvarg och honung.

kyckling och sallad

Kycklingfilé med blandsallad och surdegsbröd.

lax och risBalsamgalserad lax med blandsallad och ris.

Allt det här har väckt intresset för matlagning igen. Allt vi äter är ju förstås inte clean eating, men målet är att så mycket som möjligt av de lagade måltiderna ska vara det. Sedan återstår att se om jag ska fortsätta räkna kalorier, eller om jag ska äta såhär. Vi får se. En sak är i alla fall säker: nya mantran för mig är ”ingen paus” och ”failure is not an option”.

Oväntad inspiration

Jag tror att jag är i behov av mental träning, någonting som får mig att kämpa på några repetitioner extra eller bara kämpa på lite till. Min hobbydiagnos på mig själv är att all stress bryter ner min mentala vilja. Får några månader sen (eller bara någon månad sen) var den mentala biten inte alls ett så stort problem. Det är först nu, med insikten om att terminen håller på att ta slut och alla nationella prov som har orsakat det hela.

Det påverkar min träning (det är mycket svårare att peppa mig själv nu, och eftersom PT:n flyttar nästa vecka är peppen viktigare än någonsin), det påverkar mitt jobb (har inte alls lika mycket tålamod längre) och det påverkar min vardag (i form av ovilja att hålla i den kost jag mår bra av).

Bildens källa.

Sen plötsligt, när jag redan har bestämt mig för att ge upp en dag till, så händer något. Igår hände min älskade man som trots en jobbig dag på sitt jobb sa till mig när jag ringde: ”Men det är väl klart vi ska träna? Jag behöver i alla fall komma igång med mitt program.” Och då kan ju inte jag vara sämre, eller hur? Så vi körde. Fast jag haft öppet hus på jobbet. Fast han haft en skitdag på sitt jobb. Vi körde, och han peppade mig hela vägen. ♥

I morse hände nästa grej. Vaknar, loggar in på Fb och ser att jag fått ett meddelande från en före detta elev som berättar att hon blivit inspirerad av artikeln om mig i vintras. Plötsligt känns allt lite lättare, och man kommer på varför man gör det här. Dagen till ära tog jag på mig mitt armband från SOS Barnbyar. Ikväll kommer familjen hit från Småland, första gången sedan New York. Det här ska bli en alldeles fantastisk dag och en alldeles fantastisk helg!

 

Offerkoftan

Jag har verkligen jättesvårt för människor som går omkring i sin ”offerkofta” hela tiden. Ni vet, människor som i tid och otid gömmer sig bakom diverse anledningar, utan att ta tag i det som egentligen är bekymret.

Antagligen är det för att jag själv brukade vara sån. Jag tyckte synd om mig själv, tyckte att världen var orättvis och att vad jag än gjorde som blev det bara dåligt. ”Det är ingen idé att ens försöka gå ner i vikt – jag har ju en gammal skada” eller ”Jag har kraftig benstomme – det är inte mitt fel att jag är tjock”… och så vidare.

Bildens källa.

Ursäkterna var många, initiativen mycket färre. Jag har helt enkelt tappat tålamodet med sådant. För all del, vi har alla olika förutsättningar och olika medel att göra saker. Men oavsett, man kan alltid göra någonting. Och det absolut minsta man kan göra är att sluta skylla på omständigheter. Omständigheterna kommer alltid att finnas där, men man kan välja hur man ser på dem. Min blogglista, den jag försöker läsa varje dag, är full med exempel på människor som lämnat offerkoftan på en krok längst in i garderoben (och jag vill påpeka att jag INTE menar att dessa människor ens haft en sådan), utan valt att kicka omständigheterna i ansiktet och gjort det bästa man kunnat – oavsett vad det är.

Det är sådana människor jag vill ha i mitt liv, inte sådana som stjäl energi eller väljer att alltid se det dåliga. Det kommer alltid finnas dåligt att se, och jag vet att jag själv kan vara oerhört dålig på att se det positiva, men enough is enough!

Väck med offerkofta. Du är vad du tänker – precis så enkelt är det.

Bildens källa.

Glädjetårar

20130317-181204.jpg

Vem gömmer sig bakom högen?

Det här, mina vänner, är en stor klädhög i min soffa. Och bakom högen har mannen fått lite plats för att kunna lira lite TV-spel. Det kan tyckas konstigt att jag har en klädhög mitt på soffan, och inte i garderoben, men det finns en anledning.

Det här är alla kläder jag stoppade ner i kartonger för att förvaras i källaren för dryga två år sen. Det är kläder som jag inte kunde ha längre, när jag ökade i vikt inför och under KBT:n mot hetsätningen. Idag tog vi upp dem för att se om något passade.

Här kommer glädjetårarna in. Något passade inte – ALLT passade! Mer eller mindre. Varenda byxa, tröja och klänning fick jag på mig, vissa med mer utrymme än andra. Till och med kläder som jag fick när jag var som minst och fortfarande inte kunde ha då (ungefär 10 kg mindre än nu) kunde jag ha nu.

Glädjen är obeskrivbar. Tårarna sprutade – bokstavligen. IN YOUR FACE till dig som hånade mig när jag berättade jag att jag trodde jag var sjuk! IN YOUR FACE när du sa att jag lika gärna kunde slänga kläderna, för jag skulle ju aldrig få på mig dem ändå!

20130317-181225.jpg

Jag gjorde det här, med mycket svett, en del blod och massor med tårar. Jag gör det här varje dag, till och med när jag bryter ihop. Vilken galet underbar känsla! Och bonus att det känns som en helt ny garderob idag. Hell yeah!

Så sant!