Vi lever NU

Jag kom upp ovanligt tidigt idag, vilket resulterade i frukost och lite TV-tittande med älsklingen. Vi såg två avsnitt av Obese – A Year To Save My Life på kanal 7, vilket satte igång en del tankar hos mig.

Trots att jag inte tappat så mycket vikt som deltagarna gjort, kan jag ändå känna igen mig i deras resa. Det handlar inte så mycket om vikt som inställning och att få uppleva hur livet faktiskt kan vara. Det handlar om att ta tag i motion, att hitta den inre motivationen att faktiskt göra det, eller att hålla sig till den kosthållning man mår bäst av. Det handlar om att studsa tillbaka, även om man haft en dålig dag eller dåliga veckor.

För ett år sedan vägde jag nära 130 kg (jag vägde mig sällan och ville helst inte veta vad jag vägde). Speciellt mycket vikt av det har inte försvunnit (exakt 10 kg igår tror jag), samtidigt som det resulterat i 3 klädstorlekar på överkroppen och en på underkroppen. Stora vinster, alltså. Men inte i närheten så stora som att kunna äta ordentligt igen utan att ha ångesten andandes i nacken. Eller det faktum att fast man visste att man inte borde hetsäta, så gjorde man det ändå, eftersom det var enda sättet att hantera den där jävla ångesten på. Inte så kul.

Självkänslan är bättre nu – jag är värd något. Jag tror på mig själv, och det sitter inte i min vikt. Jag kan hävda mig trots att jag inte alltid trivs i min kropp. Du kan ifrågasätta min vikt eller min hälsa, men jag kan argumentera min väg tillbaka från det. Du kan ifrågasätta hela mig om du vill, men i helvete heller att jag tänker ta någon skit!

Där ligger den stora skillnaden: insikten att man faktiskt klarar av saker, att det går att må bättre än man gjorde innan, och att se det hela i ett långt perspektiv. Grejen är ju den att vi lever NU. Inte om tio år eller ”när jag blir smal”. Vi lever nu. Och jag kan ärligt säga att jag är lyckligare nu. Jag är starkare nu.

Jag börjar bli MIG SJÄLV nu.

Anna, augusti 2012.

Annonser

Mindre, helt enkelt

Ni har säkert märkt att jag bloggat lite mindre än vanligt den sista tiden. Först berodde det på Kyiv, sen berodde det på att jag var trött efter resan, men nu… Nu beror det på att jag är rädd.

Bloggen är min terapi, min frizon att skriva av mig och orka några steg till. Den är lättnaden efter svår ångest och glädjen när jag nått framsteg. Den är allt det är för att ni läser den, för att ni tar er tid att kommentera och för att ni skriver era egna bloggar, som jag läser varje dag. Ni har blivit en del av min vardag, som jag ser fram emot!

Men alla som läser gör det inte för att glädjas eller för att man delar samma mål. En del läser för att ”hålla koll”, för att kunna skvallra och hitta fel med allt jag gör. Det har fått som konsekvens att jag inte riktigt vågar skriva vad jag vill längre. Jag pendlar mellan att vilja att det ska vara som förut, och att göra bloggen helt privat. Jag vill inte behöva försvara mina inlägg eller vara rädd att jag allt jag skriver ska missförstås.

Nu är det förstås en väldigt liten del som det här gäller, men när det slår upp i mitt ansikte tar det så mycket energi och kraft, att jag kommer på mig själv med att ifrågasätta. Ska jag fortsätta eller inte?

Nu, när jag skriver det här, känner jag mig stark och tänker ”det är klart jag ska fortsätta!”, men jag vet ju vad som kommer hända nu när jag publicerat. Folk kommer tro att det handlar specifikt om dem, bli sura och så börjar allt om igen. Det är inte så. Det här är alla taskiga kommentarer, alla saker jag fått reda på den sista tiden och allt mitt tvivel komprimerat i ett enda litet inlägg.

För alla fantastiska människor som finns omkring mig varje dag finns några få mindre bra. Eller, mindre bra för mig, för de är också fina människor. Men jag orkar inte bära deras issues också, jag har mina egna.

Nu blev det helt plötsligt väldigt mycket svammel, men det är så jag känner mig just nu. Upp-och-ner-vänd, fallande och ifrågasatt. Mindre som mig själv, helt enkelt.