Tänja på sina gränser

I början av året fick jag ett par jeansshorts av min fina vän C. Jag kunde inte ha dem då, men tänkte att de skulle funka till sommaren. Nu har värmen kommit och jeansen är stora, men funkar fortfarande med skärp.

Jag har inte gått med shorts ute sedan jag var barn… Delvis har jag haft problem med att låren gnider mot varandra och skapar brännskador, men också det att jag haft komplex över just låren.

Men idag hände det. Jag har inte bara haft shortsen på mig, utan till och med gått ut i dem!


Så medveten om mig själv och mina ben har jsg nog aldrig varit, men oj så skönt och svalkande att kunna ha benen fria. Frågor på det?

Annonser

Dagen efter och viktresultat

Det är klart att PT-timmen igår satte sina spår. Plural. I låren, i magen, i ryggen, i armarna. Det har varit en mindre plåga att röra mig idag, det ska ni veta. Imorgon är det träning som vanligt igen, det ska bli skönt det också.

Fredag betyder ju vägdag, och den här veckan har det gått riktigt bra. -1,9 kg blev det. Mycket av det misstänker jag är vatten, men skit samma! Jag känner mig mindre i alla fall, det är ju det som räknas. Det känslan bekräftades också idag när det blev nya byxor i en storlek mindre än vanligt!

Nya jeans från Lindex.

Så himla härligt att känna sig fin och mindre! Äntligen är motivationen på topp, och (peppar peppar) jag har ett lugn i kroppen med både maten och träningen. Nu hoppas man ju att det fortsätter så ett tag till. Inga viktmål för mig som vanligt, bara att hålla mig till det jag vet fungerar för mig.

Avslutar med jämförande bild. Det är ett år mellan bilderna. Den vänstra är tagen i augusti 2011 och den högra i augusti 2012. Vinkeln är ju inte riktigt samma, men det skiljer i alla fall ca 12 kg på bilderna. En liten skillnad är det i alla fall. 🙂

Glädjen i det g(l)ömda

I morse när jag var så trött att jag halvt om halvt fortfarande sov rev jag runt i garderoben efter någonting att ha på mig. Jag rensade ju bland mina kläder för ett tag sedan, och jag vet att jag vek ihop alla mina jeans och la dem på något bra ställe – problemet var ju bara att jag inte mindes var! Till slut lyckades jag dock hitta lådan i fråga och fick tag på ett par mörka ”finjeans”.

Byxorna köpte jag någon gång tidigt förra året, och jag vet att de var ganska trånga när de kom. Jag tror att jag totalt sett använt dem en eller två gånger, eftersom jag alltid känt mig så obekväm i dem. Förstå glädjen när jag idag drar på mig dem och inser att de till och med är lite stora!

Bildens källa.

Det är skönt med lite småglädje i vardagen, framför allt när stressmonstret visar sitt fula tryne på jobbet hela tiden. Idag ska jag vikariera för en lärare som är sjuk, vilket i sin tur leder till dåligt med tid att planera mina egna lektioner på måndag. Skönt då att jag inte slösar på tiden genom att göra andra saker, eller vad säger ni? 😛

Kortvarig glädje

Nog för att jag var lycklig efter dagens träning, men känslan ersattes snabbt av trötthet och uppgivenhet när vi i eftermiddags besökte T i Vällingby. Alltså, jag kände mig inte ledsen och uppgiven för att vi besökte henne, utan för att jag insåg hur långt jag har kvar. Både jag och mannen behövde nya byxor och T passade på att göra oss sällskap.

Jag tror jag skrev om det här, att jag var så besviken att jag inte kunde byta storlek på byxor. Då visste jag i och för sig inte att det var fel på min våg, men nog inser man att det är konstigt att gå ned 26 kg utan att minska på storleken? Nå väl. Den här gången kontrollväger jag ju mig på flera vågar, och kan säga att nu är det 15 kg sedan min högsta noterade vikt. Okej, so far so good. Ändå gick jag in i provhytten med en viss bävan – tänk om jag fortfarande inte kunde byta storlek på byxorna?

Som tur är kunde jag det, i alla fall i jeans. Ett par svarta finbyxor i bomull ville absolut inte gå över höfterna, trots att det skulle vara samma storlek. Snopet och tråkigt. Men jag fick i alla fall med mig ett par jeans och en tröja med mig hem. Även mannen hittade jättefina byxor och tröjor från H&M.

Bildernas källa.

Det känns skittråkigt att se hur långt man har kvar och inse att det kommer dröja innan man är nöjd med sig själv. Samtidigt vet jag ju att jag är på rätt väg med motion och kost, och det är väl det som får bli trötsten i allt. Men usch och blä så sakta det går just nu! 😦