Stressen över vikten

Så var vi där igen – slutet av december och slutet på ett år. Dags att sätta nya mål inför året som kommer, och jag kommer på mig själv med att känna mig stressad.

Inför vadå? Jo, något så trivialt som hur snabbt (eller inte snabbt) jag går ner i vikt.

Bildens källa.

Och jag vet ju att vågen inte visar hela sanningen, att det finns en mängd sätt att mäta framgång på… och ändå sitter stressen kvar som ett tryck över bröstet.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, om hur jag definierar framgång, vilka mål jag har och vad som får mig att sluta följa mina mål. När jag skaffade gymkort i början av juli och hade introduktionsmöte med en av de personliga tränarna sa jag just det till honom, att viktmål inte är något för mig. Jag vill bli hälsosam. Jag vill må bra. Jag vill orka göra sånt som jag inte kunde göra innan.

Bildens källa.

Det kan jag ju idag. Eller, hur mäter man om man är hälsosam? Uppenbarligen är jag ju fortfarande överviktig, men under året har blodtrycket blivit normalt, jag har sällan ont i ryggen och min panikångest har minskat. Man kanske kan säga att jag är mer hälsosam nu än innan, för det är väl alltid en pågående process? Det har gjort att jag för det mesta mår bra, och jag kan definitivt göra sådant jag inte kunde göra innan. Jag lyfter vikter jag inte ens vågade titta på i början, jag har gjort pass där jag förbränner över 1000 kcal… saker jag inte ens trodde var möjligt i december förra året!

Ändå sitter den där, stressen. Som en liten ond varelse på axeln, och plötsligt inser jag vad problemet är. T I D. Inte som i ”att inte ha tid”, utan att det går för sakta. Någonting i mig skriker att jag gör fel, för jag rasar inte i vikt. Skit samma att armarna börjar få konturer av muskler. Skit samma att det är samma sak med benen. För jag går ju inte ner tillräckligt snabbt.

Jag ser alla vackra människor, alla starka människor som fullständigt rasar ner i vikt, och jag tänker ”det måste vara något fel på mig”. Jag rasar inte. Jag kämpar. Varenda jävla dag, även om det inte alltid blir som jag tänkt mig.

Bildens källa.

Men jag vet ju, det är ju såhär jag måste göra. Ätstörningen har förstört allt som innebär quick fix, och det borde jag nog vara tacksam för. Svett och hälsosam mat är vad jag har, vad jag måste göra. Den lilla stress-djävulen på axeln kommer säkert sitta där ett tag till, men under 2013 ska jag försöka att inte lyssna.

Annonser