Tycka vad man vill

Jag brukar säga till mina elever att man får tycka vad man vill, men man måste kunna stå för det, argumentera för det och sedan ta konsekvenserna. Det här med att ta konsekvenser är det väldigt många som inte förstår tycker jag, och inte bara inom skolan. Jag har suttit nu på kvällen och läst bloggar, men blev så irriterad att jag var tvungen att sluta. Varför?

Varför? Jo, för att just nu irriterar jag ihjäl mig på allt tjat om Gastric Bypass och varför det är så himla bra, varför det inte är att ta den lätta vägen och så vidare. Det är lugnt för mig, skär för all del bort din magsäck – självstympning, någon? – men tvinga inte mig att göra samma sak! Sitt inte och predika för mig varför det är så bra, varför du har femtielva skäl att göra en och varför du aldrig skulle kunna gå ner själv. Fine, tror du på det, så absolut, kör på. För mig låter det snarare som att det är du som behöver övertygas, inte jag.

Vad jag försöker komma fram till är att du gör som du vill, men acceptera också att jag gör som jag vill. -30 kg, det säger väl en del? Inga pulver, inga dieter, INGEN STYMPAD MAGSÄCK! Alla går hårt åt LCHF och liknande dieter, men var finns forskningen som säger att det är säkert att leva i femtio år med för lite magsäck?

Även jag känner folk som genomgått operationen och ärligt talat, det är inte något jag vill utsätta mig för. Kom igen nu! Mat och motion! Gör av med mer än du stoppar i dig! Svårare än så är det inte! (Och innan nån kommer dragandes med att ”det faktiskt inte är så lätt”, så kan jag säga att jag vet det. Jag har gjort terapin i ett år, jag har gjort 15 års hetsätning innan det. Men förändring kommer från huvudet, från tankar och inställningar, inte någon kniv!).

Sådär.

Ursäkta ett gnälligt och rörigt inlägg, men det känns bättre nu.

Liten boost

Igår var jag och en av deltagarna från KBT-gruppen tillbaka på SCÄ för att låta den nya gruppens medlemmar ställa frågor till oss. Visserligen var det ju inte så länge sen vi slutade, men det kändes ändå lite konstigt att gå längsmed korridoren och vänta i den väldigt fina, men ack så hårda, soffan.

De hade vikt en halvtimme av terapitiden för oss, och även om det var väldigt nervöst innan, så var det så himla kul! De var fler än vi var, men de verkade engagerade och var inte för blyga för att ställa frågor.

Jag tyckte att det var en bra boost för mig också. Det har varit ganska svårt de senaste veckorna, och jag har precis insett att det kanske är för att jag inte har den där kollen varannan vecka som jag hade tidigare. Några gånger har jag trillat av hästen, men ändå skulle jag vilja påstå att jag har bättre koll nu, och kan se samband mellan mitt dåliga mående och valen jag (troligtvis) gjorde dagarna innan.

Samtidigt är jag glad att jag inte är den nya gruppens sits. Jag är glad att jag är ”klar” och att jag faktiskt har genomfört det här! Det har bidragit till att jag vågar göra stora förändringar i mitt liv, något som jag absolut inte vågat annars! 🙂

Klar! Eller?

Igår hade jag min sista KBT-session mot hetsätning. Jag har jobbat med maten, mina känslor och mitt beteende. Resultatet? -13 kg i vikt, -10 cm i midjan, hetsätning i stort sett borta (yay!) och en starkre jag.

Men det är skrämmande också. Skrämmande som i ”nu har du gått i terapi och ska vara fixad”, men tänk om jag inte är det? Tänk om jag bara tror att jag är klar och frisk, men i själva verket har jag aldrig börjat, utan jag har bara drömt det här?

Så klart jag inte tror det på riktigt. Jag vet ju vilka förändringar jag gjort och hur jag har kämpat med det. Det finns svart på vitt hur mycket mer jag älskar mig själv nu, hur mycket starkare jag är och hur mycket mer jag orkar.

Det är stort.

Vad jag har gjort är enormt för mig själv. Och jag är stolt, så j ä v l a stolt!

Då vs Nu

Jag frågar väldigt ofta min pojkvän om det är någon skillnad på mig nu mot tidigare, alltså innan jag började med KBT. Han säger att han ser en skillnad på mig, dietisten sa att hon såg en skillnad på mig redan efter fem gånger, vänner har sagt att det är skillnad, men…

…jag kan ändå inte släppa oron över att det inte händer någonting. Som om allt det här som jag har gjort inte spelar någon som helst roll i långa loppet. Jag ser ingen skillnad på vågen (förutom att jag står vääääääldigt stilla), och let’s face it, det är ju faktiskt vad de flesta går efter. Jag läser massor av fina, underbara bloggar varje dag, som fina underbara människor skriver, men de flesta mäter sina framsteg i kilon. Betyder det att man inte har någon framgång om vågen står still?

Självklart inte. Jag har ju svart på vitt att jag förbättrat min kondition. Jag känner mig piggare, har mindre ont i ryggen och det känns som om det blir mindre och mindre njutningsmellis i min diet, eller livsstil om man så vill, av mitt eget val. Men vad säger ni? Syns det?

Enligt mig? Nej. Suck. (Bilden till vänster är från juni -09, bilden till höger maj-11.)

En del av historian

I september 2010 mådde jag som sämst. Jag tror inte jag mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde då. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag mellan aug-09 och sep-10 varit med om:

– ett uppbrott på mitt dåvarande förhållande, efter 10 år
– en flytt från Småland till Göteborg
– ett nytt jobb som gymnasielärare
– träffat en ny kille
– flytt till Stockholm
– nytt jobb i Stockholm
– flytt inom Stockholm ytterligare 2 ggr
– bytt jobb igen

… och femtielva andra saker som jag inte rikigt vågar dela med mig av än. Summan av kardemumman var i alla fall att i september mådde jag så dåligt att det fanns bara ett alternativ: säka hjälp.

Redan fem-sex år tidigare började jag inse att jag antagligen hade en ätsörning, eftersom jag insåg att mitt förhållande till mat inte tillhörde det normala. Jag hetsåt flera gånger i veckan, gömde mat och godis i garderoben och handlade minst en gång varje dag. I stort sett hela min existens gick ut på att äta och planera vad jag skulle äta sedan.

Jag vände mig till min vårdcentral för att få hjälp. Jag fick kontakt med en väldigt trevlig och hjälpsam läkare, och tillsammans kom vi överens om att hon skulle remittera mig till SCÄ, Stockholms Centrum för Ätstörningar. Remissen skickades i september och i december fick jag en första tid att träffa en psykoterapeut som skulle samordna min terapi. Den första gången jag gick dit fick jag göra olika tester och vid sessionen slut hade jag svart på vitt: hetsätningsstörning med lätt depression. Vad ska man säga? Lättnad över att jag inte är ensam med diagnosen och ledsen över att det gått så långt.

I samband med mitt första besök på SCÄ började jag skriva matdagbok, något som jag fortfarande gör varje dag. Jag visste ju redan när jag började att mitt matintag var skevt, men jag trodde aldrig att det var så off! I januari började jag i en dietistgrupp med andra tjejer med liknande problematik. Jag kan absolut säga att det förändrade mitt liv. Jag fick lära mig om regelbundenhet, portionsstorlekar, att äta i sällskap med andra och helt enkelt öva på att äta normalt. De sessionerna la grunden till nästa steg: kognitiv beteendeterapi.