Att krackelera

Nu är det snart bara en vecka kvar innan jullovet. Såhär nära de stora loven är det alltid väldigt hårt. Stressigt.

Bildens källa.

Det var just på grund av den här stressen som jag idag en kort stund i morse totalt föll ihop. Jag var tvungen att låsa in mig på toaletten och gråta.

Jag vet att det blir så ibland. Jobbet blir övermäktigt. Man behöver en stund att bara andas, tänka på något annat och bara koppla av. Förutom mina fantastiska kollegor som kom till min undsättning idag, ser jag fram emot kvällens PT-pass också. Tänk vad skönt att motion kan bli en sådan avkoppling, fast man svettas mängder.

I övrigt jobbar jag på ett inlägg med ett foto i timmen, typ. Det kommer upp senare ikväll!

Att jobba med människor

Jag jobbar med människor. Det innebär att varje dag får jag nöjet att träffa ungdomar, att se dem formas och förhoppningsvis forma några av dem själv. Ni som känner mig vet att jag jobbar som lärare.

Min huvudsakliga uppgift är således att lära ungdomarna något. Vad detta något kan vara ändras ju förstås från dag till dag och från person till person. Ibland kan det vara att lära medmänsklighet, att lära rättstavning eller att lära tålamod. Det kan handla om att visa hur man analyserar en novell eller att man ska tro på sig själv.

Men, att vara lärare innefattar såklart en mängd andra saker också. Låt mig illustrera detta med några exempel från förra veckan. Under förra veckan var jag:

  • lärare – för de klasser som jag ansvarar för
  • mentor – för de elever som jag har extra ansvar för
  • sjuksköterska – en elev hade fått frätande vätska i ögat och den riktiga skolsköterskan jobbade inte den dagen
  • kurator – eftersom vår vanliga kurator är sjukskriven
  • sekreterare – på våra möten
  • medmänniska – för de elever som inte har någon annan att prata ”skit” med
  • kollega – och kunnat utbyta pedagogiska tips
  • mamma – för de elever som behöver en extra påminnelse om något, eller liknande

Jag älskar mitt jobb, tro inget annat. Jag älskar möjlighet att hjälpa och finnas där för någon, men inte till vilket pris som helst. Någon gång skulle jag vilja att de som bestämmer om våra löner och rättigheter, om skola och utbildning, insåg att det är människor vi jobbar med. Eleverna är inte tomma kärl som ska fyllas, inte bråkiga barn som ska tuktas. Vi jobbar med M Ä N N I S K O R. Snälla, ge oss lite tillbaka för vi ger så oehört mycket för vårt jobb.

Superkrafter

Just nu låter jag mina elever arbeta med Heroes and Villains i kursen Engelska B. En av uppgifterna går ut på att de själva ska få hitta på en superhjältekraft som de själva skulle kunna ha. Inget vanligt som att flyga eller klättra på väggar, nej det ska vara något ovanligt. De ska utgå från sig själva och något de är riktigt, riktigt bra på.

Bildens källa.

Jag älskade Sailor Moon när jag var yngre. En tafatt tjej i verkliga livet som visar sig vara en riktig superhjälte, både till själ och hjärta.

Om jag hade superkrafter skulle det vara någonting som kom utifrån att möta människor. Att orka och kunna ta sig an någon, att hjälpa att strukturera upp och få den människan att välja en annan väg i livet. Det är klart att det vore mycket lättare om man bara kunde vifta med händerna och simsalabim så var det klart.

Att vara en hjälte är att vara stark, att orka vara stark. Idag är jag nog en halv hjälte – stark till andra, men inte till mig själv.

Glädjen i det g(l)ömda

I morse när jag var så trött att jag halvt om halvt fortfarande sov rev jag runt i garderoben efter någonting att ha på mig. Jag rensade ju bland mina kläder för ett tag sedan, och jag vet att jag vek ihop alla mina jeans och la dem på något bra ställe – problemet var ju bara att jag inte mindes var! Till slut lyckades jag dock hitta lådan i fråga och fick tag på ett par mörka ”finjeans”.

Byxorna köpte jag någon gång tidigt förra året, och jag vet att de var ganska trånga när de kom. Jag tror att jag totalt sett använt dem en eller två gånger, eftersom jag alltid känt mig så obekväm i dem. Förstå glädjen när jag idag drar på mig dem och inser att de till och med är lite stora!

Bildens källa.

Det är skönt med lite småglädje i vardagen, framför allt när stressmonstret visar sitt fula tryne på jobbet hela tiden. Idag ska jag vikariera för en lärare som är sjuk, vilket i sin tur leder till dåligt med tid att planera mina egna lektioner på måndag. Skönt då att jag inte slösar på tiden genom att göra andra saker, eller vad säger ni? 😛

Irriterad

Varning för gnälligt inlägg!

Usch, jag blir så irriterad! Det är ju slutspurt på vårterminen, vilket innebär att man som speciallärare är extra hårt ansatt med elever som behöver extra stöd och så vidare.

Idag hade jag bokat en hel dag åt en elev för att fixa ett av hans betyg – så dyker han inte upp! Jag blir så satans trött! I mina ögon tappar man all rätt att gnälla om att man inte får rätt stöd och sen skiter man i det som erbjuds. Framför allt när andra bett om hjälp och blivit nekade, eftersom jag trodde att jag inte hade tid. 😦

Känslan av otillräcklighet är tillbaka.

Besviken

Jaha, då kan ni sluta hålla tummarna. Jag hade sökt ett jobb som jag verkligen, verkligen, verkligen ville ha. Fick komma på intervju och den gick också hur bra som helst.

Men…

…igår fick jag besked att jag inte får tjänsten. Killen som intervjuade mig ville ändå hålla kontakten för framtida jobb, så det kändes förstås positivt. Men luften gick ur mig lite grann och jag känner mig mer fångad än någonsin i läraryrket.

Fast det är ju bara att ta sig samman och söka fler jobb. Eller ha is i magen och vänta ut det andra.