Beroende

Usch ja, beroende har en negativ klang för mig, kanske beroende på att jag varit beroende av mat/socker större delen av mitt liv. Så fort något hände, oavsett bra eller dåligt, firade jag med mat. Jag unnade mig. Skrattretande nog var det enda jag faktiskt unnade min kropp att bli sjuk och svag.

0d314022117c3dca0404301431addb0a.jpg

Jag kan inte nog poängtera glädjen i att kunna röra sig, och att faktiskt vilja göra det. Övningar som man aldrig trodde att man kunde som man nu plötsligt genomför, och när man märker att man blir starkare och starkare – DET är ett beroende!

Igår hade jag en otroligt tuff dag på många sätt och vis. Istället för att stoppa munnen full av mat (som visserligen är svårare med en GBP, men tro mig, det går!) så gav jag mig ut på en löptur. Underbart att känna att man vill springa, att jag vill ta mig runt istället för att sitta hemma.

I morse brände jag av 30 min intervallöpning innan mitt styrkepass med PT-Mia. Jobbigt, tufft, men så galet roligt! Det är ett beroende jag aldrig vill vara utan!

Annonser

Att klara mer än man tror

När jag spelade handboll fanns det vissa övningar jag hatade. Nästan alla hade med ren styrka att göra, framför allt på överkroppen. Benstyrka har alltid varit min grej, men så fort det handlat om att bära upp min egen vikt med armar eller överkropp har jag försökt slippa undan. Mycket av det har suttit i huvudet, har jag förstått nu, men rädslan för vissa övningar sitter kvar sedan tonåren.

f0bc7574f7a525c61d89f5884fe56a9d.jpg

Idag bad min PT mig att göra tricep dips. Nej nej nej, var allt jag kunde tänka när hon började visa. Sedan sa jag det: Jag kan inte. Min PT stirrade på mig, och jag skruvade på mig. Just det ja, det finns inget som heter ”jag kan inte”. Bara att testa alltså.

3×10 dips senare inser jag att, jo jag kan visst. Det är tungt och jobbigt men jag KAN. Jag tappade inte, jag orkar dra mig upp och jag har den styrka jag behöver i armar för att göra det.

Stolt över mig själv nu. Jag har kommit så långt, och mer ska det bli!

tumblr_njcavxUXYZ1siboy7o1_500.jpg

Är det verkligen jag?

Det står en tjej framför de fria vikterna på gymmet. Hon kör hårt, svetten rinner från hennes hår, ner över kinderna och droppar så småningom på tröjan.

Det är hennes fjärde månad på gymmet. På fyra månader har hon gått från otränad och trött till stark och hyggligt tränad. Hon orkar länge på crossen nu, och har ökat vikterna flera gånger.

f0bc7574f7a525c61d89f5884fe56a9d

Jag fattar fortfarande inte att det är mig själv jag ser i spegeln, att det är jag som orkar ta tyngre och tyngre vikter och som kan böja mig bättre och bättre. Det är ofattbart. En del av mig önskar att man kunde känna hur det kändes när jag började och känna hur det känns nu, bara för att jämföra.

Tacksamhet. Ödmjukhet. Glädje. Tack för att jag fått möjlighet att göra det här för mig själv. Tack för att min kropp fortfarande orkar. Tack för att jag orkade ta mig ur ett missbruk och gå vidare, stärkt.

Oväntad inspiration

Jag tror att jag är i behov av mental träning, någonting som får mig att kämpa på några repetitioner extra eller bara kämpa på lite till. Min hobbydiagnos på mig själv är att all stress bryter ner min mentala vilja. Får några månader sen (eller bara någon månad sen) var den mentala biten inte alls ett så stort problem. Det är först nu, med insikten om att terminen håller på att ta slut och alla nationella prov som har orsakat det hela.

Det påverkar min träning (det är mycket svårare att peppa mig själv nu, och eftersom PT:n flyttar nästa vecka är peppen viktigare än någonsin), det påverkar mitt jobb (har inte alls lika mycket tålamod längre) och det påverkar min vardag (i form av ovilja att hålla i den kost jag mår bra av).

Bildens källa.

Sen plötsligt, när jag redan har bestämt mig för att ge upp en dag till, så händer något. Igår hände min älskade man som trots en jobbig dag på sitt jobb sa till mig när jag ringde: ”Men det är väl klart vi ska träna? Jag behöver i alla fall komma igång med mitt program.” Och då kan ju inte jag vara sämre, eller hur? Så vi körde. Fast jag haft öppet hus på jobbet. Fast han haft en skitdag på sitt jobb. Vi körde, och han peppade mig hela vägen. ♥

I morse hände nästa grej. Vaknar, loggar in på Fb och ser att jag fått ett meddelande från en före detta elev som berättar att hon blivit inspirerad av artikeln om mig i vintras. Plötsligt känns allt lite lättare, och man kommer på varför man gör det här. Dagen till ära tog jag på mig mitt armband från SOS Barnbyar. Ikväll kommer familjen hit från Småland, första gången sedan New York. Det här ska bli en alldeles fantastisk dag och en alldeles fantastisk helg!

 

Träningsinsikter

Igår gick jag och PT:n igenom det sista passet i mitt nya träningsprogram. Det känns bra, men det är svåra övningar och många av dem sätter både kroppen och sinnet på prov. Jobbigast igår var helt klart plankan, men det var också den övning som jag tror jag kommer utvecklas mest med.

Jag fick frågan igår om jag tycker det är kul med träning. Tycker jag det, att det är kul? Eller har det ”bara” blivit en vana? Nyttan känner jag ju definitivt av, inte bara fysiskt utan psykiskt. Utan träning blir jag grinig, irriterad och känner som om jag ska explodera väldigt ofta, men med träning blir jag mer harmonisk och åtminstone mindre irriterad. Frustrationen kommer ut på annat sätt då.

Bildens källa.

Men jo, jag tycker nog att det är kul. Men det betyder inte alltid att det är en dans på rosor att ta sig dit, eller att varje pass är motiverande och roligt. Ibland känns det som en enda stor plåga. Men jag antar att i långa loppet är det regelbundenheten som är grejen, även om inte alla pass blir perfekta.

Den stora insikten igår kom när jag sprang fram och tillbaka med kettlebells i händerna. Jag kände mig så fruktansvärt andfådd, så trött och så stor. Det kan ju ha berott på att det var slutet av träningen också, men i mitt huvud ploppar tanken upp på en fet hamburgare och hur det inte är värt det. Hur maten jag stoppar i mig får mig att må så skit när min kropp anstränger sig. Det är inte värt det. Punkt.

Bildens källa.

Problemet är att jag är fortfarande inte riktigt där mentalt, där jag orkar göra allt på en gång igen. Inspirationen kommer så sakteliga tillbaka, men jag tänker inte stressa fram det hela. Tills dess fortsätter jag träna och fokusera på det.

Okej… och nu då?

Innan jag drar igång med vad jag egentligen vill säga är det väl läge att varna lite. En del av er kommer tycka att jag är fånig, och det är jag kanske, men då får jag väl vara det. Såhär är det i alla fall:

Vår PT ska sluta.

I maj tar han sitt pick och pack och flyttar för att ta sitt drömjobb. Och det är ju klart att han ska göra det!

Jag är orolig att jag kommer tappa fart nu, att jag kommer ta det lugnt och så småningom sluta helt att träna. Fånigt? Ja visst. Men grejen är att jag hatar förändringar. Jag fullkomligt AVSKYR dem. Men jag har ju inget val, han försvinner ju, vare sig jag vill eller inte.

Han kommer dock erbjuda sina klienter coachning och träningsprogram via nätet, och det är klart man måste testa det liksom. Men just nu känns det mest pissigt och jobbigt. Kommer jag orka peppa mig själv nu? Eller kommer jag tycka att det ändå inte spelar någon roll?

Bildens källa.

Men samtidigt – det här är ju min chans att visa att det är JAG som gör förändringen, och att JAG inte tänker låta något komma i vägen för den. Det är lite som att ta bort skyddsnätet. Det enda rätta är att kasta sig ut och pröva sina vingar.

Hipp hurra för kiropraktorbehandlingar!

När jag vaknade idag var det inte mycket bättre med knät, möjligen lite rörligare än igår. Att kunna träna på kvällen kändes väldigt långt borta.

Bildens källa.

Jag bestämde mig i alla fall för att gå, om inte annat för att känna lite hur uppvärmningen skulle kännas. Jag kör alltid uppvärmning en stund innan själva PT-sessionen för att inte slösa tid på uppvärmning. Det kändes helt okej när jag körde cykel, om än lite stelt.

Min PT är ju som bekant också kiropraktor. Han gjorde en snabb undersökning och kom fram till att muskeln på något vis ”fastnat” (ja, det var så han sa) men att han skulle kunna fixa det. Tio minuter senare är jag lika rörlig som jag brukar vara, och det enda som ömmar är där han drog allting rätt. Vi genomförde den planerade träningen och mitt knä känns bra! Nu hoppas jag det sista ömmande området försvinner så är det över sen.

Vem behöver en läkare när man kan gå till en kiropraktor? 😀