Den här gången

Förra gången jag blev singel tappade jag allt fotfäste och brakade rakt ner i ett svart hål. Det tog mig år att ta mig upp och äntligen känna mig som mig igen. Men att säga att man kan gå igenom något sånt utan att bli förändrad vore att ljuga. Jag förändrades. Kanske inte alltid till det bättre, men det spelar egentligen inte någon roll. Poängen är att jag förändrades.

Den här gången var slutet inte lika abrupt. Det var som i Lisa Nilssons berömda Ett långsamt farväl. Det var så det kändes för mig. Nu känns ingenting. Eller jo, jag är sorgsen att ännu en relation gått sönder, och beslutsam att göra vad jag mår bra av. Och det känns riktigt, riktigt bra.

Till dig, dåtidens jag

Hej!

Jag skriver till dig från framtiden, en sådär fyra år. Jag har lite saker jag vill berätta för dig, så att du förstår varför du mår som du gör.

Först och främst vill jag säga NEJ! Det är inte dig det är fel på, du duger PRECIS som du är. Oavsett vad han säger, vad han får dig att känna, så är du perfekt som du är. Du har en kämparglöd som inte är av denna värld, tappa inte den! Låt honom inte trycka ner dig, lyssna inte på hans klagande. Gå efter din magkänsla. Lämna honom!

Jag vet att du tror på det som du äter, LCHF, och att du mår bra just nu. Men vännen, du har fortfarande en ätstörning. Du spenderar fortfarande nätterna fylld ned ångest, och lär dig fortfarande att kväva gråten med kudden. Du kommer att söka hjälp i framtiden, men du är inte riktigt redo än. Håll ut! Det kommer bättre tider, när du kommer känna dig värd något igen.

Det kommer att komma en tid när du känner att du fått nog, när du är stark nog att gå, men håll bara ut lite till. Du kommer behöva lämna hunden och de som du trodde var dina vänner (de flesta kommer tyvärr vända dig ryggen) och du kommer söka dig bort från staden du ogillar så innerligt. Du kommer att få bestämma över dig själv och ditt liv igen.

Du kommer att träffa dina drömmars man, trots att du inte riktigt älskar dig själv. Han kommer få dig att inse att du är värd något, och han kommer göra dig stark nog att ta tag i det som tyngt dig så länge. Han kommer introducera dig för de som kommer att bli en del av kärnan i ditt liv. Han kommer vara din klippa.

Snälla vännen, jag ber dig att hålla ut. Det känns hopplöst nu, men det är det inte. Du är inte hopplös.

Du är värdefull.

Lyckligare nu

Jag har vakat många nätter
Förhandlat med mig själv
Jag har sagt ”du borde lämna denna mannen nu ikväll”
Det tog alltför många år för mig att äntligen bli fri
Det har slitit mig itu
Det fanns ingen bara du
Men jag är lyckligare nu
Jag är lyckligare nu

Ibland säger musik allt. Men vet du, nu släpper jag allt. Det räcker nu.
Tack och hej vännen. Vi kanske ses någon gång.

(Om n i undrar så gäller det förstås inte mannen i mitt liv. Han är fortfarande mitt allt. ♥)

Lämna ditt bakomflutna före dig

…för att citera en viss herr Pumbaa. (Jag tror i alla fall det var så han sa.) Men han har en poäng, eller ja, typ i alla fall. Att lämna de förflutna bakom sig. Men var går egentligen gränsen mellan att bearbeta det förflutna – som brukar vara en stor anledning till att man är som man är – och att älta det förflutna?

Jag har funderat mycket på det här sedan igår kväll, då jag mötte upp min fina vän V. Vi hade inte setts på ett tag, och senast vi sågs var i sällskap med andra vänner, och jag ska väl villigt erkänna att jag inte är lika privat när vi är så många.

I alla fall, efter allt inledande småprat kom det i alla fall fram att hon blivit bedragen av sin kille, som haft en sms- och chattrelation av sexuell natur med en annan tjej under 1,5 (!) år. Frågan som uppkom var ju självklart om man kan gå vidare från en sådan sak, som de nu kommit överens om att försöka göra. Det leder till fråga nummer 2: hur mycket kan det här bearbetas innan det blir ältande?

Vi var båda överens om att viss bearbetning måste ske, men att linjen mellan bearbetning fram till acceptans och överanalys var hårfin. Hur vet man när man gått för långt?

Jag kan ju bara se på mig själv och min historia. Jag är långsint och har väldigt svårt att förlåta människor som jag upplevt har svikit mig på något sätt. Kan det ha att göra med att jag ältar vad som hänt istället för att acceptera? Kan det ligga till grund för en del av den ångest jag tycker att jag bär på? Kan det vara så att jag själv, någonstans långt inne, vet att det är så och att det skapar mer tumult i mig att inte förlåta än att helt enkelt göra det?