Äntligen!

För ca 5 år sedan köpte jag en ring från en webbsida i England, en sida som fokuserar på kläder och accessoarer för plus size-kvinnor. Jag såg verkligen fram emot ringen och blev mycket besviken när jag provade den och knappt fick den över lillfingret (trots största storlek på ringen). 


Äntligen! 5 år och dryga 40 kg senare. Jisses säger jag bara.

Annonser

Återblickar och ren lycka

Jag sitter såhär på söndagskvällen och läser igenom lite gamla inlägg i bloggen. Den fyller snart ett år, helt sjukt vad snabbt tiden går! Man kan se hur inläggen ändras, hur fokus flyttas från viktminskningen och terapin till livet och hälsan. Det är precis som det ska vara.

Det är ovärdeligt att kunna gå tillbaka såhär och se vad man har åstadkommit. Inte bara på bilder och mått, utan på tankar och funderingar. Jag inser också hur lyckligt lottad jag är som har så fina människor omkring mig, som låter mig uppleva allt mellan himmel och jord. Jag läser om min historia, mina gamla jobb och tankar. Och så inser jag plötsligt en sak.

Förra hösten, alltså hösten 2011, kunde jag för första gången ta av mig min förlovningsring sedan vi förlovade oss, sommaren 2010. Inte för att jag vill ta av mig ringen, men det är ändå en ganska normal sak att kunna. Innan den där konferensen en vanlig dag på jobbet var det kört, ringen satt liksom fastklämd mellan fingerroten och fläsket. Men nu, nu lyckades jag äntligen lirka loss den! I min glädje skickade jag en bild till min sambo som såklart blev glad för min skull, men också lätt oroad, haha!

Saken är att nu kan jag ta av mig ringen när jag vill. Den sitter inte fastklämd längre, även om det såklart fortfarande är svårt när jag är svullen. Men det är själva känslan av att ha blivit mindre som är grejen! Det är troligtvis världens minsta sak för andra, men världens största för mig. Det är därför jag gör det här. För de där tillfällena när ringen går att ta av, jackan kan knäppas hela vägen upp eller skorna glappar lite. Det är ren lycka för mig.

20120520-205652.jpg