8000 om dagen 

Jag försöker gå minst 8000 steg dagen om dagen. I och med att mitt jobb är rätt stillasittande känns det ännu mer viktigt att se till att de där stegen faktiskt blir av.


267,5 körsbär har jag förbränt idag, plus 2 km löpning och 60 min styrketräning. Jag känner mig stark, och fortfarande sådär barnsligt lycklig över att klara av att göra vissa övningar. Min core börjar bli stark och stabil nu. Hon vet vad hon gör, PT-Mia!

Annonser

BOOM!

Idag gjorde jag mitt hundrade pass sedan nyår! Jag har haft som utmaning att klara 100 pass innan midsommar, där minst 30 min träning där man blir andfådd räknas som ett pass.

Captura de pantalla 2014-03-11 a la(s) 15.54.03.png

3 km jogging var första passet. Jag som för någon månad sedan inte ens orkade springa  1 km orkade idag alla 3! På 25 minuter! Supernöjd!

Efter det fixade PT-Mia ett superpass för armar och överkropp. Man vet att man tagit ut sig när det är en kamp att lyfta kaffekoppen till munnen… Haha! Nu kör jag 100 pass till innan nyår. Jag är så grymt stolt över mig själv!

Smygande träningsvärk

Igår rivstartade jag min dag med ett pass Bodybalance på SATS. Det var ett tag sedan jag körde det passet nu, och tyvärr hade de hunnit byta program från det jag trivdes så bra med, till något som jag upplevde som betydligt svårare.

Det är fascinerande hur man kan träna så mycket som jag gör och ändå känna sig som en flodhäst på torra land under vissa träningspass. Det hjälpte väl i och för sig inte att vi bara var fyra deltagare på passet, och att jag var den som var absolut minst flexibel av alla. Nåväl, jag gjorde så gott jag kunde.

images

Annars älskar jag träningstypen. Vissa positioner känner jag mig riktigt stark i, och vissa är ju mer av en utmaning. Däremot blir jag ju inte så trött och svettig som jag blir av att löpträna eller styrketräna, och någonstans trodde jag att jag inte skulle känna av passet senare.

Haha, idag vaknade jag med både träningsvärk och stelhet. Men som PT-Mia säger, då har jag ju tagit ut mig och gjort något rätt!

Att klara mer än man tror

När jag spelade handboll fanns det vissa övningar jag hatade. Nästan alla hade med ren styrka att göra, framför allt på överkroppen. Benstyrka har alltid varit min grej, men så fort det handlat om att bära upp min egen vikt med armar eller överkropp har jag försökt slippa undan. Mycket av det har suttit i huvudet, har jag förstått nu, men rädslan för vissa övningar sitter kvar sedan tonåren.

f0bc7574f7a525c61d89f5884fe56a9d.jpg

Idag bad min PT mig att göra tricep dips. Nej nej nej, var allt jag kunde tänka när hon började visa. Sedan sa jag det: Jag kan inte. Min PT stirrade på mig, och jag skruvade på mig. Just det ja, det finns inget som heter ”jag kan inte”. Bara att testa alltså.

3×10 dips senare inser jag att, jo jag kan visst. Det är tungt och jobbigt men jag KAN. Jag tappade inte, jag orkar dra mig upp och jag har den styrka jag behöver i armar för att göra det.

Stolt över mig själv nu. Jag har kommit så långt, och mer ska det bli!

tumblr_njcavxUXYZ1siboy7o1_500.jpg

Rivstartar måndagen 

Efter arbetsdagen drog jag iväg till SATS för kvällens pass i Sh’bam. Jag var lite tidig, så hann med 2 km löpning och 5 km cykling också. Det märks att alla nyårslöftesmänniskor är borta, på passet var vi bara 10 stycken! 

En konstig sak jag funderat på… Ju mer jag går ner/krymper i storlek, desto klumpigare upplever jag mig själv som. Är inte det konstigt? Jag orkar ju mycket mer, men har blivit så himla kritisk hur jag ser ut…

Är det verkligen jag?

Det står en tjej framför de fria vikterna på gymmet. Hon kör hårt, svetten rinner från hennes hår, ner över kinderna och droppar så småningom på tröjan.

Det är hennes fjärde månad på gymmet. På fyra månader har hon gått från otränad och trött till stark och hyggligt tränad. Hon orkar länge på crossen nu, och har ökat vikterna flera gånger.

f0bc7574f7a525c61d89f5884fe56a9d

Jag fattar fortfarande inte att det är mig själv jag ser i spegeln, att det är jag som orkar ta tyngre och tyngre vikter och som kan böja mig bättre och bättre. Det är ofattbart. En del av mig önskar att man kunde känna hur det kändes när jag började och känna hur det känns nu, bara för att jämföra.

Tacksamhet. Ödmjukhet. Glädje. Tack för att jag fått möjlighet att göra det här för mig själv. Tack för att min kropp fortfarande orkar. Tack för att jag orkade ta mig ur ett missbruk och gå vidare, stärkt.

Jag – en best?

Flera av er har säkert stött på reaktioner på en viss fru Zytomierskas blogginlägg om SATS och deras nuvarande reklam. (Jag skulle kunna länka till hennes inlägg, men helt ärligt vill jag inte ha några sådana länkar på bloggen, hon får tillräckligt med trafik ändå).

I hennes inlägg framkommer i alla fall att hon tycker att SATS nya reklamkampanj, med tjejen Josefin på, är riktigt dålig. Hon menar att om man tränat på ett gym i 13 år borde man inte vara mullig längre, och det är absolut inte okej i Sverige att var det. Det är heller inte okej att gå ned från 100 kg till 70 och sedan stanna där, utan man ska fortsätta ner till 55.

Igår när jag först läste det här blev jag helt galen. Hon kallar tjocka människor för bestar och underförstått är alla tjocka människor dåliga. Jaha, då var det dags igen alltså.

Katrin, en gång för alla:

– Du har ingen aning om hur Josephine såg ut innan hon började träna. Vem är du då att dissa hennes träningsbakgrund?
– Du har heller ingen aning om problematiken som kan ligga bakom i någon överviktig människas liv. Jag hade (har?) en ångestproblematik i mitt liv som blev en ätstörning som i sin tur gav mig en tresiffrig övervikt. Inte fan är jag någon best för det!
– Vältränade människor svettas mycket. Om du inte svettas på dina pass kanske du inte tar ut dig tillräckligt eller ens kan kallas för vältränad?
– Vad som är hälsosamt idag finns det skilda meningar om. Övervikt är aldrig bra, men undervikt är väl inte heller något att satsa mot?

Tolerans och acceptans mot andra borde vara en av grundpelarna i samhället. Jag hoppar inte på underviktiga människor och hoppas på samma respekt tillbaka. Man kan ju fråga sig vem som är besten när man skriver ett sådant inlägg som du ofta gör, Katrin.