”Om man äter med ångest går man alltid upp”

Emellanåt köper jag frukost på ett bageri i närheten av skolan där jag arbetar. De har helt fantastiska färska frallor, jag brukar köpa med ost och grönsaker. Jag älskar deras färdiga frallor eftersom de är färska och för att de inte smetar tonvis med smör på dem. Och så kostar de inte så  mycket heller.

Tjejen som jobbar i kassan är också väldigt trevlig, och vi brukar småprata lite varje gång. Idag berättade hon att hon kört igång med Fitnessfighten, och att hon är jättepeppad att göra det här till en bra månad. Vi står där och pratar om vikt och träning när hon säger: ”Om man äter med ångest går man alltid upp”.

Bildens källa.

Jag stannade upp någon sekund innan vi pratade vidare och jag så småningom vandrade vidare mot jobbet. Tjejen i kassan känner inte till min historia. Hon vet inte att min historia är kantad av hetsätning, ångest och problematik. Det hade dock inte varit något problem om hon vetat heller, jag har inga problem med att berätta om det.

Det hon sa fick mig att stanna upp eftersom hon har rätt. Jag vet det. Men det har aldrig förr slagit mig varför det är så. Att äta har ju varit ett sätt att hantera all ångest i kroppen – att döva den. Det man dövar gör ju inte ont. Men nu, när det beteendet är ändrat (oftast i alla fall) blir ju också hanteringen en annan. Plötsligt måste man känna det man tidigare försökt döva, och därmed också hantera det.

Jag kom i princip fram till två saker: För det första så kommer mat aldrig kunna döva ångest eftersom ångesten bara trycks ner, inte hanteras. Och för det andra kan man behöva känna saker ibland. Att gå runt och vara bedövad är inget sätt att leva.

Cause if you never leave home, never let go
You’ll never make it to the great unknown till you
Keep your eyes open, my love

Det är lite som i texten. Om man inte ens försöker släppa taget så kommer man ju heller aldrig komma någonstans. Det gäller att våga släppa taget och känna.

Fokus på rätt saker

Jag tappar fokus ibland, fokus på varför jag räknar kalorier, varför jag tränar och varför jag allmänt gör som jag gör. Det känns som om det är rätt lätt att göra det bland alla bloggar, alla viktgrupper, alla råd och metoder som hela tiden slängs i ansiktet på en. Det gäller att ha en bra metod att påminna sig.

När jag sökte hjälp hos SCÄ hade jag såklart bara ett fokus: bli frisk från ätstörningen. När jag sedan hade gjort terapin och blivit det, vad var fokus då? Jo, att gå ner i vikt på ett hälsosamt sätt. Vad är hälsosamt då?

Frukt är hälsosamt? Bildens källa.

Hälsosamt beror ju helt på vem man frågar. Jag har provat det mesta, och varje gång har jag haft en ny uppfattning om vad som är just hälsosamt. När jag körde GI var hälsosamt = långsamma kolhydrater och mycket protein. På LCHF var hälsosamt = så få kolhydrater som möjligt och mycket fett. På ViktVäktarna var det grönsaker och att hålla sig till sin gräns som var hälsosamt.

Och nu då?

Nu betyder hälsosamt helt andra saker för mig. Det innebär att jag försöker att inte lägga alltför stor vikt vid just vikten, att tänka på vad jag gjort när jag mår som bäst. Just nu betyder det att jag inte sätter några viktmål, eftersom det bara bidrar till onödig stress. Är jag en sämre människa bara för att jag inte går ner fem kilo till jul? Nej, knappast inte.

Jag mår som bäst när jag fokuserar på att just må bättre. Jag mår bättre när jag sover ordenligt, när jag äter mellanmål, när jag dricker vatten och när jag tränar regelbundet. För mig är det fokus på helt rätt saker.

Läsa mer

Om man är sugen på att läsa lite mer som jag skrivit finns en gammal blogg här. Du kan också klicka på bilden.

Den bloggen handlar också om min kamp mot ätstörningen, och jag slutade skriva där bara några månader innan jag påbörjade den här bloggen.

Det finns ett arkiv till höger på sidan om man vill läsa tillbaka i tiden.

Update: En liten, liten varning kanske är på sin plats här. Inläggen från slutet av 2010 och framåt är inte alltid speciellt positiva. Det gör nästan lite ont i mig när jag inser hur dåligt jag mådde där ett tag. Samtidigt mår jag väldigt, väldigt bra av att inser hur jag långt jag kommit. Min poäng med det här då? Jo, ta vad jag skrivit med en nypa salt och kom ihåg att det där var då och det här är nu!

Liten boost

Igår var jag och en av deltagarna från KBT-gruppen tillbaka på SCÄ för att låta den nya gruppens medlemmar ställa frågor till oss. Visserligen var det ju inte så länge sen vi slutade, men det kändes ändå lite konstigt att gå längsmed korridoren och vänta i den väldigt fina, men ack så hårda, soffan.

De hade vikt en halvtimme av terapitiden för oss, och även om det var väldigt nervöst innan, så var det så himla kul! De var fler än vi var, men de verkade engagerade och var inte för blyga för att ställa frågor.

Jag tyckte att det var en bra boost för mig också. Det har varit ganska svårt de senaste veckorna, och jag har precis insett att det kanske är för att jag inte har den där kollen varannan vecka som jag hade tidigare. Några gånger har jag trillat av hästen, men ändå skulle jag vilja påstå att jag har bättre koll nu, och kan se samband mellan mitt dåliga mående och valen jag (troligtvis) gjorde dagarna innan.

Samtidigt är jag glad att jag inte är den nya gruppens sits. Jag är glad att jag är ”klar” och att jag faktiskt har genomfört det här! Det har bidragit till att jag vågar göra stora förändringar i mitt liv, något som jag absolut inte vågat annars! 🙂

En del av historian

I september 2010 mådde jag som sämst. Jag tror inte jag mått så dåligt i hela mitt liv som jag gjorde då. Det kanske inte är så konstigt med tanke på att jag mellan aug-09 och sep-10 varit med om:

– ett uppbrott på mitt dåvarande förhållande, efter 10 år
– en flytt från Småland till Göteborg
– ett nytt jobb som gymnasielärare
– träffat en ny kille
– flytt till Stockholm
– nytt jobb i Stockholm
– flytt inom Stockholm ytterligare 2 ggr
– bytt jobb igen

… och femtielva andra saker som jag inte rikigt vågar dela med mig av än. Summan av kardemumman var i alla fall att i september mådde jag så dåligt att det fanns bara ett alternativ: säka hjälp.

Redan fem-sex år tidigare började jag inse att jag antagligen hade en ätsörning, eftersom jag insåg att mitt förhållande till mat inte tillhörde det normala. Jag hetsåt flera gånger i veckan, gömde mat och godis i garderoben och handlade minst en gång varje dag. I stort sett hela min existens gick ut på att äta och planera vad jag skulle äta sedan.

Jag vände mig till min vårdcentral för att få hjälp. Jag fick kontakt med en väldigt trevlig och hjälpsam läkare, och tillsammans kom vi överens om att hon skulle remittera mig till SCÄ, Stockholms Centrum för Ätstörningar. Remissen skickades i september och i december fick jag en första tid att träffa en psykoterapeut som skulle samordna min terapi. Den första gången jag gick dit fick jag göra olika tester och vid sessionen slut hade jag svart på vitt: hetsätningsstörning med lätt depression. Vad ska man säga? Lättnad över att jag inte är ensam med diagnosen och ledsen över att det gått så långt.

I samband med mitt första besök på SCÄ började jag skriva matdagbok, något som jag fortfarande gör varje dag. Jag visste ju redan när jag började att mitt matintag var skevt, men jag trodde aldrig att det var så off! I januari började jag i en dietistgrupp med andra tjejer med liknande problematik. Jag kan absolut säga att det förändrade mitt liv. Jag fick lära mig om regelbundenhet, portionsstorlekar, att äta i sällskap med andra och helt enkelt öva på att äta normalt. De sessionerna la grunden till nästa steg: kognitiv beteendeterapi.