Att jobba med människor

Jag jobbar med människor. Det innebär att varje dag får jag nöjet att träffa ungdomar, att se dem formas och förhoppningsvis forma några av dem själv. Ni som känner mig vet att jag jobbar som lärare.

Min huvudsakliga uppgift är således att lära ungdomarna något. Vad detta något kan vara ändras ju förstås från dag till dag och från person till person. Ibland kan det vara att lära medmänsklighet, att lära rättstavning eller att lära tålamod. Det kan handla om att visa hur man analyserar en novell eller att man ska tro på sig själv.

Men, att vara lärare innefattar såklart en mängd andra saker också. Låt mig illustrera detta med några exempel från förra veckan. Under förra veckan var jag:

  • lärare – för de klasser som jag ansvarar för
  • mentor – för de elever som jag har extra ansvar för
  • sjuksköterska – en elev hade fått frätande vätska i ögat och den riktiga skolsköterskan jobbade inte den dagen
  • kurator – eftersom vår vanliga kurator är sjukskriven
  • sekreterare – på våra möten
  • medmänniska – för de elever som inte har någon annan att prata ”skit” med
  • kollega – och kunnat utbyta pedagogiska tips
  • mamma – för de elever som behöver en extra påminnelse om något, eller liknande

Jag älskar mitt jobb, tro inget annat. Jag älskar möjlighet att hjälpa och finnas där för någon, men inte till vilket pris som helst. Någon gång skulle jag vilja att de som bestämmer om våra löner och rättigheter, om skola och utbildning, insåg att det är människor vi jobbar med. Eleverna är inte tomma kärl som ska fyllas, inte bråkiga barn som ska tuktas. Vi jobbar med M Ä N N I S K O R. Snälla, ge oss lite tillbaka för vi ger så oehört mycket för vårt jobb.

Superkrafter

Just nu låter jag mina elever arbeta med Heroes and Villains i kursen Engelska B. En av uppgifterna går ut på att de själva ska få hitta på en superhjältekraft som de själva skulle kunna ha. Inget vanligt som att flyga eller klättra på väggar, nej det ska vara något ovanligt. De ska utgå från sig själva och något de är riktigt, riktigt bra på.

Bildens källa.

Jag älskade Sailor Moon när jag var yngre. En tafatt tjej i verkliga livet som visar sig vara en riktig superhjälte, både till själ och hjärta.

Om jag hade superkrafter skulle det vara någonting som kom utifrån att möta människor. Att orka och kunna ta sig an någon, att hjälpa att strukturera upp och få den människan att välja en annan väg i livet. Det är klart att det vore mycket lättare om man bara kunde vifta med händerna och simsalabim så var det klart.

Att vara en hjälte är att vara stark, att orka vara stark. Idag är jag nog en halv hjälte – stark till andra, men inte till mig själv.

Att hitta sin plats

Att börja på en ny arbetsplats är alltid svårt. Man vet inte riktigt var man har allting, vilka krav som ställs och vad som förväntas av en. Det är ganska normalt.

Vad som inte är normalt på nya arbetsplatsen är bristen på struktur. Visst, det finns en övergripande struktur, nåt i stil med: här är elever. Undervisa dem.

Öh, okej? I vad? När? Vilka mål ska de nå? Ska de alltid vara hos mig? Vem rapporterar jag till? Vem har hand om närvaron? Bestämmer jag vilka mål som är viktigast om eleven har för mycket efter sig eller gör mentor det? Fungerar jag som läxläsningshjälp eller ska jag ordna riktiga lektioner med undervisning?

Förtydling behövs, som ni ser. I dagsläget trampar jag vatten tills jag fått bättre struktur och ordning på saker och ting.

Däremot finns det en kalasbra sak med att jobba (förutom lön, erfarenhet och sysselsättning förstås): man håller sig automatiskt till sina mattider! 😛