Tidningen Skriva

Vad sur man blir när man skrivit ett helt inlägg och sen försvinner det bara! Ja ja.

Idag var i alla fall första dagen tillbaka på jobbet efter förkylningen. Hur gick det då? Jo, det hostades, harklades och snorades friskt, men överlevde gjorde jag. Tur att det är fredag imorgon dock. Jag är helt slut efter dagen!

20120920-213800.jpg

Annars var dagens höjdpunkt tidningen som damp ned på hallmattan, nämligen tidningen Skriva! En hel tidning med tips, ideér och inspiration för alla oss som älskar att skriva. Det får bli mitt helgmys imorgon nu när jag inte kan gå på fotbollsmatchen.

Åh, det bakas prinsesstårta på TV… Vad sugen jag blir! Nej, ingen tårta här. Marsch pannkaka i säng nu!

Annonser

Mindre, helt enkelt

Ni har säkert märkt att jag bloggat lite mindre än vanligt den sista tiden. Först berodde det på Kyiv, sen berodde det på att jag var trött efter resan, men nu… Nu beror det på att jag är rädd.

Bloggen är min terapi, min frizon att skriva av mig och orka några steg till. Den är lättnaden efter svår ångest och glädjen när jag nått framsteg. Den är allt det är för att ni läser den, för att ni tar er tid att kommentera och för att ni skriver era egna bloggar, som jag läser varje dag. Ni har blivit en del av min vardag, som jag ser fram emot!

Men alla som läser gör det inte för att glädjas eller för att man delar samma mål. En del läser för att ”hålla koll”, för att kunna skvallra och hitta fel med allt jag gör. Det har fått som konsekvens att jag inte riktigt vågar skriva vad jag vill längre. Jag pendlar mellan att vilja att det ska vara som förut, och att göra bloggen helt privat. Jag vill inte behöva försvara mina inlägg eller vara rädd att jag allt jag skriver ska missförstås.

Nu är det förstås en väldigt liten del som det här gäller, men när det slår upp i mitt ansikte tar det så mycket energi och kraft, att jag kommer på mig själv med att ifrågasätta. Ska jag fortsätta eller inte?

Nu, när jag skriver det här, känner jag mig stark och tänker ”det är klart jag ska fortsätta!”, men jag vet ju vad som kommer hända nu när jag publicerat. Folk kommer tro att det handlar specifikt om dem, bli sura och så börjar allt om igen. Det är inte så. Det här är alla taskiga kommentarer, alla saker jag fått reda på den sista tiden och allt mitt tvivel komprimerat i ett enda litet inlägg.

För alla fantastiska människor som finns omkring mig varje dag finns några få mindre bra. Eller, mindre bra för mig, för de är också fina människor. Men jag orkar inte bära deras issues också, jag har mina egna.

Nu blev det helt plötsligt väldigt mycket svammel, men det är så jag känner mig just nu. Upp-och-ner-vänd, fallande och ifrågasatt. Mindre som mig själv, helt enkelt.