Oväntad inspiration

Jag tror att jag är i behov av mental träning, någonting som får mig att kämpa på några repetitioner extra eller bara kämpa på lite till. Min hobbydiagnos på mig själv är att all stress bryter ner min mentala vilja. Får några månader sen (eller bara någon månad sen) var den mentala biten inte alls ett så stort problem. Det är först nu, med insikten om att terminen håller på att ta slut och alla nationella prov som har orsakat det hela.

Det påverkar min träning (det är mycket svårare att peppa mig själv nu, och eftersom PT:n flyttar nästa vecka är peppen viktigare än någonsin), det påverkar mitt jobb (har inte alls lika mycket tålamod längre) och det påverkar min vardag (i form av ovilja att hålla i den kost jag mår bra av).

Bildens källa.

Sen plötsligt, när jag redan har bestämt mig för att ge upp en dag till, så händer något. Igår hände min älskade man som trots en jobbig dag på sitt jobb sa till mig när jag ringde: ”Men det är väl klart vi ska träna? Jag behöver i alla fall komma igång med mitt program.” Och då kan ju inte jag vara sämre, eller hur? Så vi körde. Fast jag haft öppet hus på jobbet. Fast han haft en skitdag på sitt jobb. Vi körde, och han peppade mig hela vägen. ♥

I morse hände nästa grej. Vaknar, loggar in på Fb och ser att jag fått ett meddelande från en före detta elev som berättar att hon blivit inspirerad av artikeln om mig i vintras. Plötsligt känns allt lite lättare, och man kommer på varför man gör det här. Dagen till ära tog jag på mig mitt armband från SOS Barnbyar. Ikväll kommer familjen hit från Småland, första gången sedan New York. Det här ska bli en alldeles fantastisk dag och en alldeles fantastisk helg!

 

Annonser

Stressen över vikten

Så var vi där igen – slutet av december och slutet på ett år. Dags att sätta nya mål inför året som kommer, och jag kommer på mig själv med att känna mig stressad.

Inför vadå? Jo, något så trivialt som hur snabbt (eller inte snabbt) jag går ner i vikt.

Bildens källa.

Och jag vet ju att vågen inte visar hela sanningen, att det finns en mängd sätt att mäta framgång på… och ändå sitter stressen kvar som ett tryck över bröstet.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, om hur jag definierar framgång, vilka mål jag har och vad som får mig att sluta följa mina mål. När jag skaffade gymkort i början av juli och hade introduktionsmöte med en av de personliga tränarna sa jag just det till honom, att viktmål inte är något för mig. Jag vill bli hälsosam. Jag vill må bra. Jag vill orka göra sånt som jag inte kunde göra innan.

Bildens källa.

Det kan jag ju idag. Eller, hur mäter man om man är hälsosam? Uppenbarligen är jag ju fortfarande överviktig, men under året har blodtrycket blivit normalt, jag har sällan ont i ryggen och min panikångest har minskat. Man kanske kan säga att jag är mer hälsosam nu än innan, för det är väl alltid en pågående process? Det har gjort att jag för det mesta mår bra, och jag kan definitivt göra sådant jag inte kunde göra innan. Jag lyfter vikter jag inte ens vågade titta på i början, jag har gjort pass där jag förbränner över 1000 kcal… saker jag inte ens trodde var möjligt i december förra året!

Ändå sitter den där, stressen. Som en liten ond varelse på axeln, och plötsligt inser jag vad problemet är. T I D. Inte som i ”att inte ha tid”, utan att det går för sakta. Någonting i mig skriker att jag gör fel, för jag rasar inte i vikt. Skit samma att armarna börjar få konturer av muskler. Skit samma att det är samma sak med benen. För jag går ju inte ner tillräckligt snabbt.

Jag ser alla vackra människor, alla starka människor som fullständigt rasar ner i vikt, och jag tänker ”det måste vara något fel på mig”. Jag rasar inte. Jag kämpar. Varenda jävla dag, även om det inte alltid blir som jag tänkt mig.

Bildens källa.

Men jag vet ju, det är ju såhär jag måste göra. Ätstörningen har förstört allt som innebär quick fix, och det borde jag nog vara tacksam för. Svett och hälsosam mat är vad jag har, vad jag måste göra. Den lilla stress-djävulen på axeln kommer säkert sitta där ett tag till, men under 2013 ska jag försöka att inte lyssna.

Att krackelera

Nu är det snart bara en vecka kvar innan jullovet. Såhär nära de stora loven är det alltid väldigt hårt. Stressigt.

Bildens källa.

Det var just på grund av den här stressen som jag idag en kort stund i morse totalt föll ihop. Jag var tvungen att låsa in mig på toaletten och gråta.

Jag vet att det blir så ibland. Jobbet blir övermäktigt. Man behöver en stund att bara andas, tänka på något annat och bara koppla av. Förutom mina fantastiska kollegor som kom till min undsättning idag, ser jag fram emot kvällens PT-pass också. Tänk vad skönt att motion kan bli en sådan avkoppling, fast man svettas mängder.

I övrigt jobbar jag på ett inlägg med ett foto i timmen, typ. Det kommer upp senare ikväll!

Stressig vecka

Jisses, det är mycket som händer den här veckan! Vad sägs om öppet hus på skolan, en deadline i kursen jag läser (där man ska skriva 1500 ord), nationella prov i engelska imorgon samt vara med och rodda vid en modeshow på skolan, också imorgon?

Jo men visst, stress it is.

Därför blir mitt uppdaterande ganska lidande. Ber om ursäkt för det, förhoppningsvis blir det bättre i slutet av veckan. Bjuder på lite bilder från Instagram så länge.

 

Hur hanterar ni stress?

Jag är ju som bekant lärare, och arbetar i dagsläget på en av Stockholms många gymnasieskolor. Terminen närmar sig sitt slut och min studio är full av elever som ska klara mängder med mål innan betygen sätts. Det är samma sak varje år och jag dör lite inombords av all stress både vi som lärare måste utstå och den som våra elever måste utstå.

I samband med det här som nu är min vardag har jag insett att jobbet tar i princip all min energi. Jag orkar knappt inte göra något på kvällarna, jag känner mig trött och orkeslös, och det i sin tur leder till ett dåligt humör. Jag har tre veckor kvar innan min semester. Can’t wait!

Trots allt sträcker jag lite extra på mig just nu, för mitt i allt det här följer jag ändå min plan om mat och motion. Jag inser ju att det är en stor anledningen till varför jag inte faller ner i panikångest eller hetsätning. Det är guld värt!  🙂