Morgonstund…

Kvart i sex ringde klockan, halv sju var vi på gymmet, redo att ta oss an ett nytt pass. 20 min cykel och 30 min styrka blev resultatet för mig. 773 förbrända kalorier. Helt klart nöjd med det!

Något oroväckande är väl att ryggen börjat krångla lite igen. Det ömmar lite, och jag misstänker att ryggraden är lite, lite sned igen. Ny kiropraktortid är i alla fall bokad, dock inte förrän nästa måndag.

Nu är det plugg som gäller för mig, fram tills jag ska iväg för hockey. Later, peeps!

Annonser

Att vara stark

Jag brukade vara så stark i mig själv. Jag lärde mig den hårda vägen (men shit, vad klyschigt!) genom ett dåligt förhållande, vad det innebär att kunna vara stark av sig själv.

Jag tog mig ur det förhållandet själv, vågade byta stad och jobb. Jag vågade satsa på kärlek igen, fast det gjorde så ont gången innan.

Första gången jag kände mig svag var när jag varit ihop med min nuvarande kille i några månader. Det smög sig på mig, och en dag var jag plötsligt inte stark längre. Jag klarade mig inte själv. Jag fick nästan panikångest när vi skulle vara isär, och första året (och kanske till och med andra året) hade jag oerhört svårt att vara ensam hemma på nätter, eller att vara ensam när han umgicks med andra.

Jag var svag i mig själv. Jag kände att jag inte hade något värde utan honom. Jag lät honom och vårt förhållande definiera mig. Självklart var det inget han gjorde eller sa, utan det var något jag gjorde mot mig själv. Det som är jag sjönk undan så till den milda grad att jag bokstavligen kände att jag skulle gå under utan honom.

Det är en läskig känsla, och jag insåg att jag måste bygga upp mig själv på något sätt igen. Jag har börjat förstå att det är så jag gör. Jag släpper in människor så till den milda grad, jag ställer upp så att jag slår knut på mig själv och jag börjar definiera mig själv utifrån den relationen.

Efter det massiva bråk jag hamnat i med en vän har jag insett att jag gjort så igen. Jag har definierat mig utifrån vår vänskap och känt att utan den är jag ingenting. Men det är ju inte sant.

Jag är fortfarande jag. Allt jag åstadkommit i mitt liv har JAG åstadkommit, oberoende av henne eller någon annan. Stödet har funnits, men genomförandet är JAG. Det är där jag är just nu. Jag måste bygga upp min styrka igen, inte bara bokstavligt.

Jag inser nu när den relationen krackelerar, att det är okej att sörja den, men den definierar inte mig. Jag är fortfarande jag och jag är STARK. Det kan ingen ta ifrån mig.

i-am-beautiful-i-am-smart-i-am-strong-i-am-talented-i-am-powerful-i-am-enough-78765439Bildens källa.

 

Just love it

Det är helt sjukt hur mycket träningen har kommit att betyda på kort tid. Jag börjar allvarligt känna mig ledsen och rastlös om jag inte får träna. Det kändes extra skönt på vägen dit idag också, när solen verkligen gassade från himlen. Det goda humöret fortsatte på gymmet, i och med att jag kunde höja mina vikter på i alla fall tre övningar. Styrka, here I come! Jag känner också stor skillnad på mina magövningar, jag känner att jag är stark och att jag orkar, men att magfettet hindrar mig från att göra övningen fullt ut (det är i vägen alltså).

20120907-175643.jpg

På väg hem från träningen.

I övrigt är jag så stört glad att det är fredag! Det har varit en tung vecka, så det ska bli skönt med lite vila. Imorgon väntar mer träning, sedan tvätt och träffa goda vänner. Perfekt lördag!

Första passet: check!

I förmiddags hade jag bokat tid med en PT på World Class. Syftet var att komma igång med träning och få ett program jag kan köra nu ett tag framöver.

Idag har jag alltså lärt mig:

– Att man visst hinner bli svettig på promenaden från lägenheten till gymmet (ca 10 min)
– Att glassögon är skit när man tränar (de immar igen)
– Att min armstyrka är bedrövligt dålig
– Att styrketräna igen är GALET KUL!

Jag är så nöjd med att ha börjat med det här! Nu jävlar ska fettet ryka!

Bildens källa.