Tystnad

Här hade jag skrivit en lång text om hur mycket jag skäms över att folk skiter i sitt lag när de behöver oss som mest. Jag hade skrivit om hur det är att gå emot strömmen, att stå upp för vad man tycker, och vad det innebär att tänka själv. Jag hade skrivit om kärlek till en klubb, om att stötta i vått och torrt, om att stå där även när det stormar.

Jag tog bort den. Varför då? Tycker jag fortfarande inte allt det där? Jo, det gör jag. Men det räcker att se människors reaktioner på supportersidan, eller läsa folks kommenterar efter matchen. De fattar fortfarande inte.

Jag tycker så synd om Djurgården som måste slåss mot sina egna supportrar. Det var inte så det lät när jag första gången kom till Stockholm. Då pratade man om kärlek till en klubb, alltid oavsett, om att sjunga ut andra klackar och skapa stämning oavsett vilken match det var.

Utanför mitt fönster yr snön, och det är inte med lite sorg i hjärtat som man längtar efter fotbollssäsongen. Men, kvalserie eller ej, jag är där. Och jag kan stolt säga att jag var där igår, genom hela förnedringen. Synd att de som kallar sig mer ”äkta” Djurgårdare än vi andra inte kan säga samma sak.