Att vilja och våga förändra sig

Jag funderar mycket på det här, att vilja ändra sig och att sedan våga det. Alla som någonsin medvetet förändrat sig vet hur svårt det är. Det är svårt att bryta vanor, svårt att förändra den bild man har av sig själv. Och det gäller inte bara utseende, det blir ju någonstans ännu värre när man försöker förändra hur man tänker och förhåller sig till saker.

Det känns som om jag håller på att upptäcka nya saker om mig själv, saker som jag kanske misstänkt innan, men som inte kommit till ytan förrän nu. Jag tror att det satte igång med uppbrottet förra året, en process som nu börjar ge frukt. Jag börjar inse inte bara vart jag är på väg, utan vart jag faktiskt vill vara på väg. Och mest av allt börjar jag inse att jag faktiskt själv vill förändra och bryta gamla mönster. Jag vill lägga min energi på det här.

i-cant-change-the-world-but-i-can-change-the-world-in-meKälla.

 

 

Annonser

Livstecken

Jo då, jag lever. Emellanåt i alla fall.

Det har förstås varit några jobbiga dagar. Jag bor fortfarande kvar i vår gemensamma lägenhet, även om jag idag har hittat en annan som jag ska flytta till inom kort. Det känns i alla fall bra.

Jag och R (kan ju inte kalla honom mannen längre…) pratar mycket. Det har hjälpt mig bearbeta. Det är fortfarande, svårt, chockartat och konstigt, men jag kan se en framtid också. Med tanke på att allt det här hände i onsdags får jag ändå säga att det är stora framsteg. Men jag äter knappt längre och har på fem dagar tappat lika många kilon. Inte jättebra.

Men jag lever. Och jag kommer fortsätta göra det, även om bloggen får stå i lite bakgrunden just nu. Men jag ska komma igen, starkare än någonsin.

(Och du som är så skadeglad – och ja, jag vet att du har skrivit det – till dig vill jag bara säga: karma’s a bitch and she’s coming for you!)