Lyckligare nu

Jag har vakat många nätter
Förhandlat med mig själv
Jag har sagt ”du borde lämna denna mannen nu ikväll”
Det tog alltför många år för mig att äntligen bli fri
Det har slitit mig itu
Det fanns ingen bara du
Men jag är lyckligare nu
Jag är lyckligare nu

Ibland säger musik allt. Men vet du, nu släpper jag allt. Det räcker nu.
Tack och hej vännen. Vi kanske ses någon gång.

(Om n i undrar så gäller det förstås inte mannen i mitt liv. Han är fortfarande mitt allt. ♥)

Annonser

Till dig

Du kan byta frisyr, hårfärg och kläder. Du kan byta lägenhet och familj. Du kan hävda att alla saker som du gör nu, som jag vet att du gjort med andra innan, faktiskt bara betyder något nu (men, eller hur?). Du kan låtsas att du ändrats, att du förstått vad du gjort fel, att alla val får konsekvenser. Du kan ta alla genvägar som går och sedan låta andra plocka upp din skit. Du kan skrika ut dina åsikter till världen, för ju högre man skriker, desto mer rätt har man ju, eller hur?

Fortsätt du att håna mina intressen, mina val och mina principer. Skrik dig blå, peka finger och blås upp dig som den alfahane du inte är.

Jag tänker bara le.

Jag vet vem som har rätt. Jag behöver inte skrika, håna, sparka eller låtsas. Jag står för mina val, för mina konsekvenser.

Jag står jävligt bra utan dig. Jag sover om natten, har roligt på dagarna. Jag mår BRA utan dig.

Du skulle aldrig erkänna att du inte gör det. Men vi vet ju båda två vad som är sant, eller hur?

När en vänskap dör

Den sista tiden har jag grubblat mycket på det här med människor, våra relationer till andra människor och hur man ändras i takt med att man blir äldre. Självklart ändras man hela tiden, men jag kan verkligen säga med stort eftertryck att jag absolut inte är samma människa idag som jag var för dryg tre år sen. Där emellan är det stor skillnad.

Och det är väl egentligen inte så konstigt? Jag har hunnit gå igenom så mycket saker på de här tre åren, att förändring blev en förutsättning för att jag ens skulle kunna existera på en normal nivå idag. Men det gör ont när jag inser att jag förändrats men en mycket nära vän har inte gjort det.

Plötsligt är vi, som en gång i tiden stod så nära varandra, som främlingar. Vi delar inte längre samma värderingar, vi kan inte diskutera med varandra, vi har svårigheter att se varandras synvinklar.

Jag säger vi, men i ärlighetens namn menar jag egentligen ”han”. Jag har försökt sätta mig in i hans tankar, försökt vara förstående och försökt visa medmänsklighet. Istället har jag fått tillbaka anklagelser, dumma påståenden och ordrar så som: ”du får inte kontakta mig förrän du inte umgås med den eller den längre”.

Sådant gör mig vansinnig. Jag har varit i ett stådant förhållande tidigare – och jag vill verkligen poängtera här att det absolut INTE är min blivande man jag pratar om! – där det ställdes krav på mig vem jag fick umgås med och inom vilka ramar. Jag fullkomligt vägrar att utsätta mig för det igen.

Och det var när det mailet kom som någonting i mig brast. Min vän, som stått vid min sida i vått och torrt, har blivit en främling. Jag vet inte vem han är längre, men jag gillar inte det jag ser. Det är med sorg jag lägger ner nu, jag orkar inte försöka övertyga honom om att hela världen faktiskt inte är hans fiende. I nästa andetag kallar han mig psykiskt instabil när jag är mer stabil nu än jag någonsin varit i hela mitt liv. (Misstanken från min sida är att jag antagligen är svårare att manipulera nu än tidigare, men det skulle han ju aldrig erkänna.)

Men när en vänskap dör är det på samma sätt som när ett förhållande dör. Man måste bearbeta alla minnen, och plötsligt kommer man bara ihåg allting som var bra. 13 år är lång tid att smälta. Kanske är det okej att gråta lite ändå?

Bildens källa.

Jag tänker blomma utan er!

Den här dagen har varit (är?) en av de värsta dagarna hittills i mitt liv. Och ändå har ingen dött, jag har inte råkat ut för någon olycka och inget har hänt min familj eller vänner.

Trots det önskar jag att jag kunde gå tillbaka, hoppa över dagen eller bara snabbspola tills jag ligger i sängen och ska sova. Jag vet inte hur mycket längre jag orkar andas i orkanen av känslor som blåser i mig.

På två sekunder raseras allt som jag byggt i över två år, bara på grund av några enkla ord på en skärm. De var inte ens menade för mig, jag skulle troligtvis inte ens se dem. Men det gjorde jag. Och plötsligt är jag tillbaka i helvetet, i mardrömmen som aldrig tog slut. (Men det gjorde den, jag tog mig ut själv! JAG TOG MIG UT!)

Som om inte det vore nog raseras nästa grej. Du var med från början, när all skit började. 12 år. 13 hade det blivit i år. Du är snabb på att tala om för mig vad jag har gjort fel, men själv kan du inte ens förstå att du varit delaktig. Varsågod. Kör hårt, men kom ihåg att du gjort ditt val. När det kraschar (varför skulle det vara annorlunda den här gången?) då finns inte jag där. Det har du sett till. Skyll inte på någon annan.

Jag vill bara gå hem nu, krypa ner under mitt täcke och inte komma ut igen. Jo, kanske när det är vår. Jag tänker blomma utan er, era jävlar. Dra åt helvete båda två och våga aldrig så mycket som andas åt mitt håll igen!