Jag tänker blomma utan er!

Den här dagen har varit (är?) en av de värsta dagarna hittills i mitt liv. Och ändå har ingen dött, jag har inte råkat ut för någon olycka och inget har hänt min familj eller vänner.

Trots det önskar jag att jag kunde gå tillbaka, hoppa över dagen eller bara snabbspola tills jag ligger i sängen och ska sova. Jag vet inte hur mycket längre jag orkar andas i orkanen av känslor som blåser i mig.

På två sekunder raseras allt som jag byggt i över två år, bara på grund av några enkla ord på en skärm. De var inte ens menade för mig, jag skulle troligtvis inte ens se dem. Men det gjorde jag. Och plötsligt är jag tillbaka i helvetet, i mardrömmen som aldrig tog slut. (Men det gjorde den, jag tog mig ut själv! JAG TOG MIG UT!)

Som om inte det vore nog raseras nästa grej. Du var med från början, när all skit började. 12 år. 13 hade det blivit i år. Du är snabb på att tala om för mig vad jag har gjort fel, men själv kan du inte ens förstå att du varit delaktig. Varsågod. Kör hårt, men kom ihåg att du gjort ditt val. När det kraschar (varför skulle det vara annorlunda den här gången?) då finns inte jag där. Det har du sett till. Skyll inte på någon annan.

Jag vill bara gå hem nu, krypa ner under mitt täcke och inte komma ut igen. Jo, kanske när det är vår. Jag tänker blomma utan er, era jävlar. Dra åt helvete båda två och våga aldrig så mycket som andas åt mitt håll igen!