Saker som bara tjocka människor känner igen

Jag har spenderat en del tid med att läsa Lady Dahmers blogg. Framför allt tycker jag hennes inlägg om att vara tjock är intressanta, och en del av dem har hög igenkänningsfaktor hos mig. Bland annat hade hon länkat till Hanna Marie Fiddeli och ett inlägg om fatshaming, och om smala människor har förstått hur det är att vara tjock.

Hanna tar upp en del frågor, och jag känner igen mig i varenda en!

Har ni svårt att få plats i biostolar? – Usch, ja. Varenda gång man skulle gå på bio var det ett måste att vara där tidigt, så jag inte skulle stöta emot den som satt bredvid  när jag satte mig ner. Att få ned jackan under mig var bara att glömma, och mardrömmen var att vara sist där och slå ned någons dricka när jag satte mig. Ja, det har hänt.

Är ni oroliga för att bli avvisade ur flygplanet när ni flyger? – Ja, eller att inte få plats i stolen. Jag kunde aldrig fälla ned det lilla bordet hela vägen ner, och det var alltid en kamp att få på sig bältet. Ångesten.

Får ni blåmärken pga trånga stolar i föreläsningssalar? – Ja. Stolar med sidostöd hatade jag. Om jag ens fick plats fick jag enorma blåmärken på sidan av benen och höfterna. Försök ni att sitta stilla och fokusera på vad det än är man ska göra.

Tycker ni det är jobbigt att åka buss pga ni spiller över på andras säten? – Ja. Det gick så långt att jag och min mamma började skämta om det. ”När vi inte tar upp mer än ett säte, då är man smal nog!”.

Har ni nekats behandling i vården pga din vikt? – Nja. Inte nekats, men ständigt fått höra att alla mina problem berodde på min övervikt. Jag hade ständiga ryggproblem och varje gång jag sökte hjälp fick jag höra att det berodde på övervikten, tills jag träffade en kiropraktor som hjälpte mig och tydligt klargjorde att problemen inte hade med vikten att göra. Det tog bara åtta år innan någon trodde på mig.

Kan ni gå in i en butik utan att hitta en enda sak i er storlek/som er kropp ens får plats i (inte ”sitter bra” utan INTE FÅR PLATS I)? – O ja. Det handlade bara om vad man fick plats i, inte vad man helst ville ha på sig. Tydligen ska tjocka människor inte ha någon modekänsla och nöja sig med vad som.

Möts ni av folk som antar att ni är ohälsosamma, karaktärslösa, lata och lite dumma i huvudet dagligen? – Japp. Blickarna och tisslandet. Varje dag någonstans.

Görs det TV-program som går ut på att folk med kroppar som er på farligt snabb tid ska förändra sin vikt? – Hell yeah.

Används er kroppstyp som ett komiskt inslag i TV? – Ja. Jag minns första gången jag reflekterade över Monica och hennes ”storlek” i Vänner. Nedslående.

Det finns fler exempel. Jag vet att jag tappat (rättelse: jobbat stenhårt för att bli av med) nära 35 kg nu, men på många sätt är jag fortfarande tjock i huvudet. Jag fattar. En del av mig är överlycklig att jag äntligen, äntligen inte tillhöra de där tjocka människorna längre, att jag kan gå in i ett rum och inte vara största människan där. En annan del av mig förstår inte det, och väntar på att vakna upp ur det här och inse att jag är den jag alltid varit – tjock, och därmed mindre värd. För så är det. Tjocka människor anses per automatik lata, karaktärslösa och lätt dumma i huvudet.

Fy.

Obehagliga flashbacks

Så trillade den ner i brevlådan: kallelsen till 6-månaderskontrollen. Kan knappt fatta att det snart är 6 månader sedan jag genomförde operationen, det har gått så snabbt!

  
Mycket har hänt på knappa 6 månader: 32 kg är borta, 25 cm i midjan och en betydligt bättre kondition nu än tidigare.

Men… I brevet från dietisten stod att jag skulle skriva matdagbok inför besöket. Inte så konstigt, men för mig påminner det om det året då jag genomgick KBT för ätstörningen. Att dessutom väga min mat och gissa huruvida det är normalt eller inte… Låt oss bara säga att jag fick en del obehagliga flashbacks.

Helt ärligt, jag fick panik. Fick för mig att jag åt för mycket och började dra ner på mina redan små intag. Och vad händer när man gått hungrig en hel dag? Jo, man vräker i sig maten på kvällen och hux flux har man en dumpning på halsen. 

Ohållbart, såklart. Jag kommer prata med dietisten om det, men matdagböcker är en del av min historia nu, inte min framtid.

  
Jag tänker inte falla för all ångest och hets kring mat igen. Jag har viktigare saker för mig – som att leva mitt liv.

Vikthetsen

Jag börjar inse mer och mer vad det är som stjälper mig hela tiden. Överallt, i princip vart man än vänder sig, talas det om hur mycket man väger, hur mycket man gått ner eller inte, och efter det bedöms man som duktig eller misslyckad.

Galet.

Vi vet ju att vågen inte säger hela sanningen. Vi vet att man kan träna och till slut väga mer än man gjorde från början, men med en starkare, friskare kropp. Så varför denna vikthets hela tiden?

Bildens källa.

Skulle jag vara en sämre människa om min trivselvikt blir 5 kg högre än vad läkaren säger? Är jag inte värd att må bra för att jag satsar på styrketräning, och mina resultat inte syns på vågen?

Mest blir jag förbannad på mig själv för att jag går på det hela tiden. Jag är en del av det, har uppmuntrat det. Jag har också fyllt i mina resultat vecka för vecka för att sedan jubla över ett minskat gram.

Sanningen är att vikten verkligen bara är en siffra. Den kan hänvisa till saker och antyda saker, men för mig sitter hälsa i själva kroppen. Ryggont säger mig en sak, träningsvärk en annan. Huvudvärk, trötthet och illamående säger mer om min hälsa än om det skulle stå 65 kg på vågen.

Jag mår inte bra av vikthetsen, jag lägger ned den nu. Och för säkerhets skull vill jag bara säga att jag talar för MIG, ingen annan. Jag har inga problem med att andra gör på annat sätt än jag gör, men att rigoröst notera vikten varje dag fungerar inte för mig. Det handlar inte om vikt.

Det handlar om H Ä L S A.

 

Stressen över vikten

Så var vi där igen – slutet av december och slutet på ett år. Dags att sätta nya mål inför året som kommer, och jag kommer på mig själv med att känna mig stressad.

Inför vadå? Jo, något så trivialt som hur snabbt (eller inte snabbt) jag går ner i vikt.

Bildens källa.

Och jag vet ju att vågen inte visar hela sanningen, att det finns en mängd sätt att mäta framgång på… och ändå sitter stressen kvar som ett tryck över bröstet.

Jag har tänkt mycket på det här den senaste tiden, om hur jag definierar framgång, vilka mål jag har och vad som får mig att sluta följa mina mål. När jag skaffade gymkort i början av juli och hade introduktionsmöte med en av de personliga tränarna sa jag just det till honom, att viktmål inte är något för mig. Jag vill bli hälsosam. Jag vill må bra. Jag vill orka göra sånt som jag inte kunde göra innan.

Bildens källa.

Det kan jag ju idag. Eller, hur mäter man om man är hälsosam? Uppenbarligen är jag ju fortfarande överviktig, men under året har blodtrycket blivit normalt, jag har sällan ont i ryggen och min panikångest har minskat. Man kanske kan säga att jag är mer hälsosam nu än innan, för det är väl alltid en pågående process? Det har gjort att jag för det mesta mår bra, och jag kan definitivt göra sådant jag inte kunde göra innan. Jag lyfter vikter jag inte ens vågade titta på i början, jag har gjort pass där jag förbränner över 1000 kcal… saker jag inte ens trodde var möjligt i december förra året!

Ändå sitter den där, stressen. Som en liten ond varelse på axeln, och plötsligt inser jag vad problemet är. T I D. Inte som i ”att inte ha tid”, utan att det går för sakta. Någonting i mig skriker att jag gör fel, för jag rasar inte i vikt. Skit samma att armarna börjar få konturer av muskler. Skit samma att det är samma sak med benen. För jag går ju inte ner tillräckligt snabbt.

Jag ser alla vackra människor, alla starka människor som fullständigt rasar ner i vikt, och jag tänker ”det måste vara något fel på mig”. Jag rasar inte. Jag kämpar. Varenda jävla dag, även om det inte alltid blir som jag tänkt mig.

Bildens källa.

Men jag vet ju, det är ju såhär jag måste göra. Ätstörningen har förstört allt som innebär quick fix, och det borde jag nog vara tacksam för. Svett och hälsosam mat är vad jag har, vad jag måste göra. Den lilla stress-djävulen på axeln kommer säkert sitta där ett tag till, men under 2013 ska jag försöka att inte lyssna.