Äntligen!

För ca 5 år sedan köpte jag en ring från en webbsida i England, en sida som fokuserar på kläder och accessoarer för plus size-kvinnor. Jag såg verkligen fram emot ringen och blev mycket besviken när jag provade den och knappt fick den över lillfingret (trots största storlek på ringen). 


Äntligen! 5 år och dryga 40 kg senare. Jisses säger jag bara.

Varför är du så nöjd? Du fuskar ju!

Dagen börjar spännande när man håller på att sätta kaffet i halsen efter en riktig dumdristig manöver från busschauffören ut i en rondell. Som tur är var bilföraren som han höll på att krocka med snabb och hann bromsa.

Loggar in på bloggen och är fortfarande så stolt över gårdagen, tills jag ser en liten kommentar:

”Varför är du så nöjd för? Du har ju fuskat! Nöjd kunde du varit om du gjort allt på riktigt, utan operation! Det enda du gjort nu är ju att operera bort ditt fett.”

Wow, var min första tanke på det här. Jag känner igen åsikten, för man möter en hel del av den när man berättar att man är opererad. Som om man är så misslyckad att det enda som fungerade var att operera sig.

98302cd2e4c882849bd748c6ba9a74f4.jpg

På ett sätt är det ju sant. Inget annat jag testade (ViktVäktarna, LCHF, Viktklubb, Itrim, affirmationer och så vidare) fungerade ju i längden. Men jag vet också varför. Efter att ha lidit av hetsätningsstörning i lite över halva mitt liv har jag hunnit förstöra en del saker. Mitt sätt att tänka, hormonrubbningar och denna ständiga jojo-bantning sätter sina spår i en kropp och i ett psyke.

Betyder det att en operation är den enkla vägen? Eller ett lätt beslut för den delen? Nej! Det är hårt jobb, varje dag. Det är vitaminer som ska tas, små portioner ska intas i stort sett hela tiden (ibland känns det som om allt jag gör är att äta) varav mängden protein, fett och kolhydrater behöver vara rätt mängd för mig så jag inte dumpar. Ibland är det att välja att dricka eller äta.

Ja, jag har opererat mig. Jag har fått ett fantastiskt verktyg för att gå ned i vikt, men operationen garanterar inte på något sätt att jag kommer hålla min vikt. Det är för mig, precis som för alla andra, att göra bra val och röra på mig. Jag har tränat regelbundet sedan läkaren gav mig grönt ljus att träna efter operationen. Styrketräning, löpning, gruppass. Svett, svett och lite mer svett. Jag har jobbat hårt för min framgång, både genom regler efter operation och genom träning.

Därför är jag stolt. Du kan se det som fusk om du vill. Jag ser det som ett verktyg som jag är oerhört tacksam för att ha fått. Resten av jobbet har JAG gjort. Hela tiden, varje dag.

Milstolpe

Efter att ha stått still viktmässigt ett tag nu tog idag äntligen vågen ett skutt nedåt. Så underbart att föra in statistiken i appen och upptäcka att jag inte längre klassificeras som ”fet” utan ”överviktig”! 


Kan knappt fatta att jag jobbat bort dryga 38 kg. När jag började hade jag body fat på över 50 %. Nu går det sakta men säkert framåt, och jag är starkare och uthålligare än jag varit på länge.


Nu jävlar ska jag kicka ännu mer ass!

Viktminskning – och sen då?

Det fokuseras väldigt mycket på själva viktminskningsdelen av en GBP, och av naturliga skäl. Det är ju ofta trots allt det som är grejen, man vill tappa vikt, bli hälsosam och inte slita på sin kropp. Man pratar om hur mycket man går ner, hur snabbt och man blir glad av förändringen. Jag är absolut likadan.

skillnad

Okej, så viktminskningen börjar plana ut för mig (i alla fall den hjälp operationen ger, nu mer än aldrig är det ju upp till mig), och när fokus slutar handla om minskningen och om att vara viktstabil så finns knappt inget sagt eller skrivit. Jag är medveten om att jag har i runda slängar 20 kg kvar att tappa, men jag vet också att jag inte kommer rasa mer, utan nu kommer det gå mycket mer långsamt. Jag fokuserar på att bygga muskler och skulptera om kroppen, och det får ta den tid det tar.

Mina funderingar gäller egentligen alla förändringar som kommer med en mindre kropp, vad gäller kläder. Jag har sålt av lite grann som blivit för stort, skänkt bort en del annat, och slängt en del också. Jag märker att jag har väääääldigt mycket kläder, och väldigt mycket som används väldigt lite. Så onödigt.

Jag vill göra om min garderob och mitt tänk. Behöver jag verkligen 5 kavajar, där 4 av 5 är mörkblå eller svarta? Knappast inte. Behöver jag upp mot 8 par jeans? Njae. Nej, det är dags att tänka om. Basplagg och investera i en ordentlig kavaj är mitt mål.

Nya mått

Nu har det gått nästan två månader sedan jag tog måtten senast, det känns som om det är dags:

Vänster vad: 42 cm (-1 cm)
Vänster lår: 62 cm (+-0)
Stuss: 114 cm (-3 cm)
Mage (över naveln): 101 cm (-4 cm)
Bröst: 106 cm (-4 cm)
Vänster överarm: 36 cm (+-0)
Hals: 37 cm (+-0)

Jag är riktigt nöjd över resultatet, trots att extrahuden på låren och armarna påverkar. Det går sakta men säkert framåt!

En dag för 4 år sedan

537675_10150863393223510_674861235_n

Det här är jag för fyra år sedan. Då var jag mitt uppe i behandling för ätstörningen, KBT en gång per vecka under nästan ett år. Min vikt fullkomligt exploderade uppåt och jag kände mig både fet, äcklig och olycklig på alla sätt och vis. Det var min dåvarande sambo som tog bilden, i ett försök att muntra upp mig.

Just då var vi ute på en promenad runt området. Jag promenerade mycket under den tiden, dels för att det var en del av terapin, men också för att det var skönt att röra på mig, trots skoskav, onda knän och ryggvärk. Jag promenerar minst lika mycket idag, om inte mer, men av helt andra anledningar.

Det gör mig ledsen att se tillbaka på den här bilden. Redan då hade ätstörningen förstört så mycket av mitt självförtroende och självkänsla, och just då kändes det som om inget någonsin skulle eller kunde förändras. Men det gjorde det. Jag jobbade hårt och bara 4 månader senare blev jag friskförklarad. Då började istället jobbet med att bli hälsosam och normalviktig. Det jobbet pågår ju fortfarande, som ni vet.

När jag nu ser tillbaka på den tiden är jag tacksam. Jag fick hjälp, jag tog hjälpen och jag ändrade mitt liv. Oavsett bakslag och återfall har jag aldrig trillat dit som innan. Nu, efter operationen, är det många som tror att det inte ens går, men tro mig, det gör det. Jag försöker ändra mitt beteende aktivt hela tiden. Mer träning, promenader och en bättre kost.

13173693_10153717651068510_746276607240597667_n

 

Hur gör du egentligen?

Jag har fått frågan flera gånger den senaste tiden. Hur gör jag egentligen för att gå ned så mycket i vikt? När jag sedan berättar att jag gjort en GBP i början av november förra året finns det de som nästan rynkar på näsan och säger ”jaha, ja det förklarar ju allt”.

Men vet du? Det förklarar inte alls allt. Ja, jag har genomgått en större operation för att få hjälp att gå ned i vikt och hålla den. Men jag har också tränat hårt och regelbundet sedan slutet av november i form av styrketräning, intervallöpning och diverse gruppklasser inklusive Bodycombat, Yoga och olika former av dans.

Jag har genomgått dumpningar som känts som om de skulle ta livet av mig, för att jag ätit för fort eller fel saker. Jag har haft dagar jag knappt inte fått i mig någon mat alls, när jag inte kunnat dricka ordentligt och dagar jag inte blir mätt vad jag än gör. Jag har kontrollerat vad jag äter, tar mina vitaminer och försöker göra vettiga mat- och träningsval.

Det är vad som förklarar allt. Jag har, precis som de flesta andra, lagt om min livsstil. Operationen är ett mäktigt verktyg som verkligen hjälpt mig på vägen, men våga inte ens antyda att allt annat jag gjort inte räknas.

1343781142495_8779487

Jag grät av lycka

Jag fullkomligt älskar Desiguals kläder och väskor, men när man väger 125+ kg, då passar de inte. Deras kollektioner går upp till 46 och då mycket är figursytt funkar det inte då heller, fast man kanske kommit i 46 hos Lindex eller KappAhl.

Ett av mina mål har alltid varit att komma i Desiguals kläder. I mars var jag där med mamma och köpte en läcker kavaj med blå detaljer, och jag var i himmelriket.

Idag var jag där igen, men bara för att prova. Jag köpte nyligen en jacka i strl 44 och jag ville se om jag kunde komma i deras kläder.


Inte nog med att jag kom i dem, en av klänningarna fick jag gå ned en storlek i! Det har verkligen aldrig hänt innan. Jag blev så lycklig att jag började gråta av lycka, så stort är det för mig.

Vilken kick att fortsätta!

En cm i taget

Jag var noga med att ta måtten på min kropp redan från början, jag ville dokumentera förändringen från start. Första mätningen skedde dagen för flytstart, den 18 oktober 2015.

Från början såg det ut såhär:
Vänster vad: 48 cm
Vänster lår: 71 cm
Stuss: 133 cm
Mage (över naveln): 127,5 cm
Brösten: 121,5 cm
Vänster överarm: 43 cm
Hals: 41 cm
Vikt: 124,4 kg

 

Idag, drygt 5,5 månader senare, ser måtten ut som följande:
Vänster vad: 43 cm (-5 cm)
Vänster lår: 62 cm (-9 cm)
Stuss: 117 cm (-16 cm)
Mage: 105 cm (-22,5 cm)
Brösten: 110 cm (-11,5 cm)
Vänster överarm: 36 cm (-7 cm)
Hals: 37 cm (-4 cm)
Vikt: 93,5 kg (-30,9 kg)

Jag tittar på måtten och slås av häpnad. Jag mäter mig i snitt en gång per månad och tycker alltid att jag gått ned så lite, men nu ser jag ju svart på vitt, hur mycket jag faktiskt tappat. Över 2 dm över magen! Helt sjukt!

Plötsligt ersätts ångesten med stolthet och glädje. Och man peppas att orka lite till.

Inte fetast på gymmet

I november förra året hade jag turen och lyckan att vinna ett års fri träning på SATS. Det kom väldigt lägligt, eftersom jag behövde komma igång med träningen efter operationen och visste inte riktigt vart jag skulle vända mig.

I och med träningskortet på SATS blev valet plötsligt enkelt. Jag kunde träna på vilket SATS som helst i hela Stockholm. Värre blev det istället med ångesten och tankarna. Skulle jag orka träna? Vad skulle jag välja? Jag hade ju aldrig gått på ett gruppass i hela mitt liv! Jag hade någon slags bild av att alla som gick på gym redan var smala och smärta, och att jag skulle sticka ut som en elefant bland gaseller.

925173_201311513272316_sbig

Källa.

Jag kände mig som en flodhäst första passet. Stor, osmidig och såklart lite orolig. Trots en viktminskning på runt 10 kg var jag lätt största tjejen där. Som tur var hade jag fina PT-Mia som peppade och lyssnade på vad jag hade för önskemål. Hon har varit en klippa genom min träningsstart och har utmanat mig och min uppfattning om min kropp från dag ett.

Nu är vi i slutet av mars. Borta är oversize-tröjorna, och de svarta intetsägande träningsbyxorna. Nu är det färg, åtsittande kläder som inte är i vägen som gäller. Idag vågade jag för första gången träna i löpartröja, som visar varenda liten valk på kroppen. Men det gör inget. För jag vet hur långt jag har kommit, hur många kilo jag orkar, och hur mycket mer jag kan pressa mig idag än jag kunde då. Idag värmer jag upp med att jogga! Jag, som knappt orkade cykla första gången!

När jag såg mig spegeln på väg in till de fria vikterna inser jag att jag inte är fettot på gymmet längre. Jag tillhör de normala, de som tränar för att må bättre. Ingen tittar snett på mig längre. Jag är varken större eller mindre. Jag är normal. Snart har jag beviset i mitt BMI också. Jag är inte längre fetma klass III. Nu är jag ”bara” fetma. Men snart, snart är jag normalviktig.

54ee761d50f1d_-_sev-fitspiration-3-de

Källa.

Idag firar jag -30,9 kg. Snart är jag normalviktig. Oavsett vikt är jag stark. Och det känns helt jävla magiskt.