Varför är du så nöjd? Du fuskar ju!

Dagen börjar spännande när man håller på att sätta kaffet i halsen efter en riktig dumdristig manöver från busschauffören ut i en rondell. Som tur är var bilföraren som han höll på att krocka med snabb och hann bromsa.

Loggar in på bloggen och är fortfarande så stolt över gårdagen, tills jag ser en liten kommentar:

”Varför är du så nöjd för? Du har ju fuskat! Nöjd kunde du varit om du gjort allt på riktigt, utan operation! Det enda du gjort nu är ju att operera bort ditt fett.”

Wow, var min första tanke på det här. Jag känner igen åsikten, för man möter en hel del av den när man berättar att man är opererad. Som om man är så misslyckad att det enda som fungerade var att operera sig.

98302cd2e4c882849bd748c6ba9a74f4.jpg

På ett sätt är det ju sant. Inget annat jag testade (ViktVäktarna, LCHF, Viktklubb, Itrim, affirmationer och så vidare) fungerade ju i längden. Men jag vet också varför. Efter att ha lidit av hetsätningsstörning i lite över halva mitt liv har jag hunnit förstöra en del saker. Mitt sätt att tänka, hormonrubbningar och denna ständiga jojo-bantning sätter sina spår i en kropp och i ett psyke.

Betyder det att en operation är den enkla vägen? Eller ett lätt beslut för den delen? Nej! Det är hårt jobb, varje dag. Det är vitaminer som ska tas, små portioner ska intas i stort sett hela tiden (ibland känns det som om allt jag gör är att äta) varav mängden protein, fett och kolhydrater behöver vara rätt mängd för mig så jag inte dumpar. Ibland är det att välja att dricka eller äta.

Ja, jag har opererat mig. Jag har fått ett fantastiskt verktyg för att gå ned i vikt, men operationen garanterar inte på något sätt att jag kommer hålla min vikt. Det är för mig, precis som för alla andra, att göra bra val och röra på mig. Jag har tränat regelbundet sedan läkaren gav mig grönt ljus att träna efter operationen. Styrketräning, löpning, gruppass. Svett, svett och lite mer svett. Jag har jobbat hårt för min framgång, både genom regler efter operation och genom träning.

Därför är jag stolt. Du kan se det som fusk om du vill. Jag ser det som ett verktyg som jag är oerhört tacksam för att ha fått. Resten av jobbet har JAG gjort. Hela tiden, varje dag.

Glädjen i det g(l)ömda

I morse när jag var så trött att jag halvt om halvt fortfarande sov rev jag runt i garderoben efter någonting att ha på mig. Jag rensade ju bland mina kläder för ett tag sedan, och jag vet att jag vek ihop alla mina jeans och la dem på något bra ställe – problemet var ju bara att jag inte mindes var! Till slut lyckades jag dock hitta lådan i fråga och fick tag på ett par mörka ”finjeans”.

Byxorna köpte jag någon gång tidigt förra året, och jag vet att de var ganska trånga när de kom. Jag tror att jag totalt sett använt dem en eller två gånger, eftersom jag alltid känt mig så obekväm i dem. Förstå glädjen när jag idag drar på mig dem och inser att de till och med är lite stora!

Bildens källa.

Det är skönt med lite småglädje i vardagen, framför allt när stressmonstret visar sitt fula tryne på jobbet hela tiden. Idag ska jag vikariera för en lärare som är sjuk, vilket i sin tur leder till dåligt med tid att planera mina egna lektioner på måndag. Skönt då att jag inte slösar på tiden genom att göra andra saker, eller vad säger ni? 😛

Matdagbok

Det var himla länge sen jag körde en dagens matintag nu. Så det är väl så dags, eller vad säger ni?

Frukost: Rostat bröd med smör (alldeles för lite, men hade bråttom ut med hunden.)
Lunch: Wokade nudlar med kyckling och grönsaker, bröd och smör
Eftermiddagsmellis: Hallonpaj med vaniiljsås, kaffe
Middag: Fried rice med grönsaker, soja
Kvällsmat: En dammsugare

20111213-211737.jpg

Absolut ingen perfekt dag matmässigt, men jag är nöjd ändå. Och jag har promenerat bort en massa kcal också, men det syns ju inte på bilden! 😉

Är kroppen förstörd?

Jag är så sjukt otålig. Jag tycker att jag sköter maten, träningen och livet i allmänhet (med undantag för måndagen då), och ändå så händer det inget, varken på måttbandet eller vågen! WTF?!?

Har jag förstört min kropp med allt jojobantande innan? Hur lång tid ska det egentligen ta innan kroppen börjar förbränna? Eller gör jag jättefel? 😦

Om pulver

Pulverdieter är nog det enda jag inte har provat i bantningsväg hittills. På något sätt har det alltid burit mig emot att ersätta måltider med pulversoppor och shakes, även om jag kan tycka att bars är lite bättre (det är i alla fall något att tugga på!).

Självklart ska man väl ändå erkänna att tanken dyker upp i huvudet ibland – det är ju bevisat att man tappar vikt snabbt på det. Vilket osökt får mig att komma till nästa fråga: men hur bra kan man lyckas med pulver då? Hur lätt är det att börja äta mat igen när man levt på pulver väldigt länge?

När jag utgår från mig själv, och då framför allt min sjukdomshistoria, framstår det ganska tydligt att pulver inte är ett alternativ. Jag kan riktigt se hur jag blir manisk och får för mig att jag inte kan äta mat alls längre. Hej Anorexia liksom! Dessutom har jag provat så många olika metoder, som alla har haft en sak gemensamt – de är för extrema! Efter snart 7 månaders terapi med matdagbok och KBT har jag insett att extrema dieter ökar risken för hetsätning, av den enkla anledningen att jag är hungrig!

Mat är inte rätt sätt att hantera ångest och det är inte rätt sätt att hantera maten att äta extremt – inte för mig i alla fall. För första gången har jag långsiktiga mål som jag ska nå den riktiga vägen: genom sund mathållning och motion. I den sunda livsstilen finns det plats för allt, men inte alltid.

(Sen kan jag inte låta bli att tycka att pulver är lite fusk. Utmaningen är väl ändå att göra rätt enligt naturens alla lagar?)