När man inte känner igen sig själv

Det finns många sätt att tappa sig själv på. De senaste åren har det känts som om jag inte har vetat varken vart jag är på väg, vem jag är eller varför jag gör som jag gör. Jag har känt mig vilsen, både i mig själv och min plats i världen.

Min GBP har säkerligen inte gjort detta bättre. Även om jag på många sätt älskar vissa delar kämpar jag med andra. Visst är det skönt att kunna röra sig, springa, vara rörlig, ha lättare och vara starkare, men det är också jobbigt med håravfall, lös hud och att huvudet inte hänger med.

Så är det definitivt för mig. Jag känner inte igen mig i spegeln. Det är någon annan som tittar tillbaka, med annat utseende. Hon har andra kvaliteter som gör henne vacker, men hon är inte jag – inte än. Det är en jobbig process, att inte vara sig själv i sin egen kropp. Och ärligt talat, vad händer om jag aldrig känner mig hemma?

13876707_10153931170488510_8404629715711399487_n

Glädjetårar

20130317-181204.jpg

Vem gömmer sig bakom högen?

Det här, mina vänner, är en stor klädhög i min soffa. Och bakom högen har mannen fått lite plats för att kunna lira lite TV-spel. Det kan tyckas konstigt att jag har en klädhög mitt på soffan, och inte i garderoben, men det finns en anledning.

Det här är alla kläder jag stoppade ner i kartonger för att förvaras i källaren för dryga två år sen. Det är kläder som jag inte kunde ha längre, när jag ökade i vikt inför och under KBT:n mot hetsätningen. Idag tog vi upp dem för att se om något passade.

Här kommer glädjetårarna in. Något passade inte – ALLT passade! Mer eller mindre. Varenda byxa, tröja och klänning fick jag på mig, vissa med mer utrymme än andra. Till och med kläder som jag fick när jag var som minst och fortfarande inte kunde ha då (ungefär 10 kg mindre än nu) kunde jag ha nu.

Glädjen är obeskrivbar. Tårarna sprutade – bokstavligen. IN YOUR FACE till dig som hånade mig när jag berättade jag att jag trodde jag var sjuk! IN YOUR FACE när du sa att jag lika gärna kunde slänga kläderna, för jag skulle ju aldrig få på mig dem ändå!

20130317-181225.jpg

Jag gjorde det här, med mycket svett, en del blod och massor med tårar. Jag gör det här varje dag, till och med när jag bryter ihop. Vilken galet underbar känsla! Och bonus att det känns som en helt ny garderob idag. Hell yeah!

Så sant!

Hållbar utveckling

Ikväll har jag, fästmannen och några vänner suttit på ett avStockholms många O’Leary’s för att se kvalseriematchen mellan Djurgården och Timrå.

Som sig naturligt faller åt vi också middag där innan matchen började. I och med det hamnar jag också i en av många diskussioner med mig själv, när det gäller det här med nyttigare alternativ, vad man ska dricka och så vidare. Alkohol dricker jag väldigt sällan, framför allt inte mitt i veckan, så det är ju ett mindre problem. Värre är det ju då med maten.

O’Leary’s, och ställen med liknande typ av miljö, har ju oftast bara en typ av mat: burgare, stora köttbitar, nachos och feta friterade rätter. Undantaget är möjligtvis pastan och salladerna (men de ligger inte långt efter). För att vara på den säkra sidan tog vi en 45 minuters promenad innan matchdags, och beställde en sallad till middag.

Jag blev sådär mätt, och tog därför helt sonika cheesecake till efterrätt. Det är nu man hamnar i diskussioner, både med sig själv och andra. Jag hävdar att cheesecake och pubmat faktiskt kan vara en del av en hälsosam livsstil, och till och med en del av de 100 grymma dagarna.

Nog ska man väl kunna äta det man vill ha, och lita på att man har lärt sig tillräckligt mycket för att inte vilja ha sött och fett hela tiden? Så är det i alla fall för mig.

Min resa håller på att lära mig vikten av hållbar utveckling, att äta lite mer vissa dagar och mindre andra dagar, att motionera för att hålla mig i fas och tänka ett steg längre.

Hållbar utveckling, helt enkelt.