Det är allt en liten bit av lycka när man provar sina skinny jeans och de sitter såpass bra att det går att använda dem ute! Mina damer och herrar, jag har nu på mig mina skinny jeans från Lindex i strl 48, modell tight utan större stretch. Senast jag kunde ha dem var hösten 2009. 😀
Lindex Skinny Jeans
Byxorna på bilden är inte samma som jag har, men på ett ungefär.
Mina vänner, det här är stort.
20120907
Det här är jag i mina ”skinny jeans”, ett par 48:or. För två månader sen gick de inte över låren. Nu kan jag knäppa dem, även om de fortfarande är lite för trånga för att jag ska kunna känna mig helt bekväm. Men ändå. Jag kan ha dem. Fattar ni? Jag kan ha dem! Det är så jävla STORT!
I morse när jag var så trött att jag halvt om halvt fortfarande sov rev jag runt i garderoben efter någonting att ha på mig. Jag rensade ju bland mina kläder för ett tag sedan, och jag vet att jag vek ihop alla mina jeans och la dem på något bra ställe – problemet var ju bara att jag inte mindes var! Till slut lyckades jag dock hitta lådan i fråga och fick tag på ett par mörka ”finjeans”.
Byxorna köpte jag någon gång tidigt förra året, och jag vet att de var ganska trånga när de kom. Jag tror att jag totalt sett använt dem en eller två gånger, eftersom jag alltid känt mig så obekväm i dem. Förstå glädjen när jag idag drar på mig dem och inser att de till och med är lite stora!
Det är skönt med lite småglädje i vardagen, framför allt när stressmonstret visar sitt fula tryne på jobbet hela tiden. Idag ska jag vikariera för en lärare som är sjuk, vilket i sin tur leder till dåligt med tid att planera mina egna lektioner på måndag. Skönt då att jag inte slösar på tiden genom att göra andra saker, eller vad säger ni? 😛
Det blev totalt 725 tränade minuter i augusti, eller ca 12 timmar. Mindre än jag tänkt mig, men jag får väl skylla på den sista veckan som helt föll bort på grund av halsont.
Under augusti har jag gått ned 3,2 kg och tappat 7 cm på kroppen. Nu var det visserligen ett tag sen jag mätte mig, så det kan ju ha ändrats.
Sedan den absoluta starten (21 aug 2011) har jag tappat 14,2 kg (säkerställt den här gången, nu kontrollväger jag mig på flera vågar) och totalt 29,5 cm sedan jag började mäta mig för ca 2 månader sen.
– Blir mätt på mindre portioner.
– Längtar efter frukt snarare än godis.
– Kan för första gången i mitt vuxna liv köpa skärp i normala klädbutiker.
– Längtar efter träning istället för soffhäng.
Det gäller att ta vara på det lilla! 😉
Nu kan man nog säga att vardagen kommit igång på riktigt. Eleverna är tillbaka i skolan, jag har haft regelbundna arbetstider i snart en månad, och igår slog jag och mannen fast att vi tränat regelbundet på World Class i snart två månader. Det är i och för sig inget konstigt med att träna regelbundet, inte om vi räknar med alla powerwalks vi tagit under året. Men det är stort att vi tränar regelbundet på ett gym.
Igår hade jag egentligen ingen lust att gå dit. Ändå gjorde jag det och så fort man kliver in i receptionen är det lite som att komma hem. Mm, jag vet, det är seriös floskelvarning på det! Det är lite så det känns. Jag känner mig hemma bland maskinerna (en del i alla fall) och jag räds inte att ta plats bland alla andra. Det är skillnad.
På senare tid har jag börjat öka intensiteten i träningen, både genom att vila lite mindre och höja tyngden. Det, mina vänner, är framgång! (Fast jag orkar fortfarande inte mer än max 30 min på crossen, Linda! 😉 )
Okej, igår bröt jag ihop. Mycket och länge.
Jag önskar att jag kunde jag var och en av er som tröstat mig hundra rosor för att visa hur mycket det betyder för mig! Ni har rätt, jag kan inte ge upp nu. Men vad jag måste göra är att fundera på hur jag definierar framgång och hur jag ska använda mig av det. Uppenbarligen fungerar inte det här med vikt för mig. Mått kommer jag fortsätta med, men jag vill ändå ha något annat att jobba och kämpa mot.
När jag egentligen tänker på det är det mycket som förklaras av min vikt.
– Jag har utgått från att jag är 20 kg lättare, vilket gjort att jag ställt in antal kcal efter det. Min kropp måste ha trott att jag svälter mig själv? Det skulle också förklara varför det har blivit svårare och svårare att inte ”överäta”.
– Kläder passar uppenbarligen bättre än innan, men nog kändes det konstigt att ”bara” ha minskat en/två storlekar. Jag är nästan lättad över det hela nu.
– Jag har förbättrat min hälsa, kondition och styrka hela året, oavsett vad jag väger kan ingen ta ifrån mig det.
Men ärligt talat, i helvete heller att jag tänker sluta nu!
Den här bilden har aldrig varit mer passande än nu!
Idag tecknade jag medlemskap på World Class efter provträning igår. På tisdag ska jag få ett träningsprogram och genomgång av alla maskiner. Nu jävlar ska här kickas fett! Bokstavligt talat!
Idag traskade vi iväg till gymmet för första gången på jag vet inte hur länge. Mycket folk, men hittar en ledig motionscykel och drar igång mitt vanliga fitnessprogram – intervaller. Ett par minuter in i programmet inser jag att det är alldeles för lätt, och jag får öka nån nivå för att det ska kännas ordentligt. Resten av programmet har jag en puls på mellan 144 och 155, vilket jag tror är helt okej?
Väl hemma väntar glädjande överraskning nr 2: hoppar upp på vågen och inser att min totala viktnedgång nu är 22 kg! Weehooo! 😀
Och bara för att… I min garderob hänger en läcker svart klänning, ett riktigt fordral som jag aldrig vågat ha ute, inte ens när jag kunde ha den. I alla fall, storleken på pärlan är 48, något som varit helt otänkbart i ungefär två är. Fram tills idag. För nu kan jag ha den. Den är tight, lätt obekväm och kramar alla konstiga områden på kroppen, men jag kan ha den! Hur häftigt är inte det?!
Kanelpinglan 