Noll inspiration

Jag har ingen inspiration alls just nu. NOLL. Varken till träning, mat eller något annat. Därför blir inläggen därefter. Jag kämpar jättehårt för att komma tillbaka, men just nu är det supertufft.

Sådär. Nu vet ni.

Annonser

Svacka

Jag har befunnit mig i en liten svacka sedan i torsdags. Främst har det gällt maten (som inte kontrolleras alls just nu), men till viss del också träning. Mer än två vilodagar i följd har det inte blivit, men jag blir ändå så irriterad på mig själv!

Bloggen är inte heller så rolig just nu, men det tar sig säkert snart. Tills dess får man väl hålla ut. Lite till bara.

Happy Birthday!

Idag fyller bloggen 1 år!

Bildens källa.

Wow, tiden har verkligen gått fort. Jag började skriva för att få ur mig mina funderingar, för att motivera mig själv och för att hitta andra som gjorde likadant. Under året som gått har jag också börjat värdesätta bloggen som en slags dagbok som man kan gå tillbaka och titta i.

Tusen tack till alla er som läser och till alla er som skriver och delar med er av er vardag och ert liv. Utan er hade jag inte tyckt att det vore hälften så roligt!

Mindre, helt enkelt

Ni har säkert märkt att jag bloggat lite mindre än vanligt den sista tiden. Först berodde det på Kyiv, sen berodde det på att jag var trött efter resan, men nu… Nu beror det på att jag är rädd.

Bloggen är min terapi, min frizon att skriva av mig och orka några steg till. Den är lättnaden efter svår ångest och glädjen när jag nått framsteg. Den är allt det är för att ni läser den, för att ni tar er tid att kommentera och för att ni skriver era egna bloggar, som jag läser varje dag. Ni har blivit en del av min vardag, som jag ser fram emot!

Men alla som läser gör det inte för att glädjas eller för att man delar samma mål. En del läser för att ”hålla koll”, för att kunna skvallra och hitta fel med allt jag gör. Det har fått som konsekvens att jag inte riktigt vågar skriva vad jag vill längre. Jag pendlar mellan att vilja att det ska vara som förut, och att göra bloggen helt privat. Jag vill inte behöva försvara mina inlägg eller vara rädd att jag allt jag skriver ska missförstås.

Nu är det förstås en väldigt liten del som det här gäller, men när det slår upp i mitt ansikte tar det så mycket energi och kraft, att jag kommer på mig själv med att ifrågasätta. Ska jag fortsätta eller inte?

Nu, när jag skriver det här, känner jag mig stark och tänker ”det är klart jag ska fortsätta!”, men jag vet ju vad som kommer hända nu när jag publicerat. Folk kommer tro att det handlar specifikt om dem, bli sura och så börjar allt om igen. Det är inte så. Det här är alla taskiga kommentarer, alla saker jag fått reda på den sista tiden och allt mitt tvivel komprimerat i ett enda litet inlägg.

För alla fantastiska människor som finns omkring mig varje dag finns några få mindre bra. Eller, mindre bra för mig, för de är också fina människor. Men jag orkar inte bära deras issues också, jag har mina egna.

Nu blev det helt plötsligt väldigt mycket svammel, men det är så jag känner mig just nu. Upp-och-ner-vänd, fallande och ifrågasatt. Mindre som mig själv, helt enkelt.