Var är min inspiration?

Okej, så inser man att det är dags att göra något åt maten igen, börja må bra igen. Problemet är bara att jag inte alls är lika inspirerad som tidigare, tvärt om. Plötsligt känns allt tungt, och jag känner hur rädslan för att bli ännu tjockare kommer smygandes igen. Jag pendlar fram och tillbaka i mina tankar och vet inte åt vilket håll jag ska vända mig.

 

Jag har gått igenom allt i mina tankar. Shakes, soppor, bars, viktväktarna, periodisk fasta, kaloriräkning… You name it. Jag är fortfarande lika vilsen. Det känns hopplöst, jag är utan inspiration och bara allmänt trött.

Jag vill tillbaka till den där härliga känslan när man får på sig byxorna man inte fick på sig för en månad sen, eller när man kan öka vikterna på träningen. Eller när någon kommenterar att man gått ner i vikt.

Antagligen är det bara att ha tålamod och fortsätta med det jag vet har fungerat tidigare. Så var ska jag hitta inspirationen?

Annonser

Stå på egna ben

Att det ska vara så svårt att stå på egna ben, att våga vara sig själv fullt ut? Hur blev det såhär snett? Eller ännu värre, har det alltid varit såhär, men jag har inte förstått det innan?

Kommer det någonsin bli bättre? Kommer det alltid vara en kamp att äta bra, träna ordentligt och leva ett hälsosamt liv?

20130311-211456.jpg

Man kanske borde skaffa sig en sån här vägg?

Förändring… och sen då?

Är jag samma människa idag som jag var för tio år sedan? Självklart inte. Jag tror inte det finns någon människa i hela världen som kan hävda att man är exakt samma person idag som man var för tio år sedan. Men jag kan säga att jag inte ens är samma person idag som jag var förra året, på en helt grundläggande nivå.

Det slog mig igår efter intervjun hur annorlunda jag är idag mot tidigare. På vissa sätt har det handlat om att hitta tillbaka till tidigare intressen eller prioriteringar (som träningen) och vissa fall har det handlat om att vakna upp och testa något nytt. Och mest av allt handlar det om förändringen i inställning och tankesätt.


Bildens källa.

Alla kan förändra sig, det är vi nog överens om. Själva förändringen i sig är inte så svår, i början brukar motivationen vara så hög att det går som en dans. Nej, problemet uppstår efter ett tag när motivationen tryter och man måste fortsätta ändå. Man måste göra det till en vana. Det är här jag upplever det stora problemet.

Jag skaffade mitt träningskort i början av juli och har sedan dess tränat mer eller mindre regelbundet. Avbrotten har varit på grund av sjukdom eller liknande. Men så plötsligt nu, i mitten av oktober, är motivationen som bortblåst. Jag är inte sjuk, det är inte mer på jobbet än vanligt, och jag tror till och med att jag har lite mer fritid än vanligt. Hur går det ihop?

Om det är någonting jag lärt mig under all tid är det att inget kommer hända om inte jag ser till att det händer. Har jag ingen motivation så får jag jaga ifatt den helt enkelt. Jag brukar titta på en hel del bloggar för att hitta inspiration. Den här bloggen använder jag mig av rätt mycket. Och den här. Sedan får vi inte glömma den här heller.

Ibland tittar jag på Biggest Loser också, eller på bilder från deras förändringar. Vad som helst för att komma ihåg att det inte är omöjligt och att det går att göra!

I grund och botten handlar det om att jag inte vill ge upp. Jag vill fortsätta sträva framåt och bli bättre hela tiden. Jag vill kunna se tillbaka om ett år och säga att jag inte är samma person jag är nu.

Vi lever NU

Jag kom upp ovanligt tidigt idag, vilket resulterade i frukost och lite TV-tittande med älsklingen. Vi såg två avsnitt av Obese – A Year To Save My Life på kanal 7, vilket satte igång en del tankar hos mig.

Trots att jag inte tappat så mycket vikt som deltagarna gjort, kan jag ändå känna igen mig i deras resa. Det handlar inte så mycket om vikt som inställning och att få uppleva hur livet faktiskt kan vara. Det handlar om att ta tag i motion, att hitta den inre motivationen att faktiskt göra det, eller att hålla sig till den kosthållning man mår bäst av. Det handlar om att studsa tillbaka, även om man haft en dålig dag eller dåliga veckor.

För ett år sedan vägde jag nära 130 kg (jag vägde mig sällan och ville helst inte veta vad jag vägde). Speciellt mycket vikt av det har inte försvunnit (exakt 10 kg igår tror jag), samtidigt som det resulterat i 3 klädstorlekar på överkroppen och en på underkroppen. Stora vinster, alltså. Men inte i närheten så stora som att kunna äta ordentligt igen utan att ha ångesten andandes i nacken. Eller det faktum att fast man visste att man inte borde hetsäta, så gjorde man det ändå, eftersom det var enda sättet att hantera den där jävla ångesten på. Inte så kul.

Självkänslan är bättre nu – jag är värd något. Jag tror på mig själv, och det sitter inte i min vikt. Jag kan hävda mig trots att jag inte alltid trivs i min kropp. Du kan ifrågasätta min vikt eller min hälsa, men jag kan argumentera min väg tillbaka från det. Du kan ifrågasätta hela mig om du vill, men i helvete heller att jag tänker ta någon skit!

Där ligger den stora skillnaden: insikten att man faktiskt klarar av saker, att det går att må bättre än man gjorde innan, och att se det hela i ett långt perspektiv. Grejen är ju den att vi lever NU. Inte om tio år eller ”när jag blir smal”. Vi lever nu. Och jag kan ärligt säga att jag är lyckligare nu. Jag är starkare nu.

Jag börjar bli MIG SJÄLV nu.

Anna, augusti 2012.

Kick ASS

Alltså, wow! Jag har kickat ASS idag på första träningspasset (som ändå bara var intro)! Nu jävlar säger jag bara!

Helt fantastiskt kul och så jobbigt! Benen bränner, magen bränner, rumpan bränner. Precis som det ska.

Programmet täcker fyra pass i veckan, så jag har möjlighet att få in ett konditionspass också. Nu ska fettet flyga!

*glädjedansar på mattan*

Källan till det goda

Jag känner att jag har varit inne i en mörk period ett tag nu. Saker har varit svåra, jag har mått dåligt och haft väldigt mycket mer ångest än jag normalt har. Det har till och med varit så illa att jag fått flera panikångestattacker, vilket annars har börjat bli ganska ovanligt för mig.

Frågan är ju vad det beror på. Under den här tiden har maten inte skötts speciellt bra, jag har allt som oftast föreslagit hämtmat eller struntat i lagad mat. Jag har druckit mer alkolhol än vanligt (normalt för mig är typ ingen alkohol alls) och jag har ätit godis både var och varannan dag. De absolut sista dagarna har hetsätningstankar börjat komma tillbaka.

Det skrämmer mig mer än något annat. Det är en signal till mig själv att något är väldigt fel, och att det är dags att svänga tillbaka mig själv på rätt spår. Vad är då rätt spår? Vad har fått mig att må bra innan? Jo, för mig är det:

  • regelbundna måltider (frukost, lunch, mellanmål, middag, ev kvällsmat)
  • näringstät mat (klart det funkar med godis till mellis rent kalorimässigt, men hur mätt blir man på det)
  • planering (så jag slipper bli vrålhungrig och måste slåss mot godisönskan)
  • motion (att slippa tänka utan bara köra igenom kroppen – underbart!)

Det är alltså med det här jag måste börja. Nej, inte måste. VILL!

Jag tittade i min kalender och inser att det är mindre än en månad till Vårruset. Jag hade egentligen som mål att springa det, men skit samma! Jag tänker ta mig runt, DET är målet. Jag tänker göra det på under en timma. Jag vet att jag klarar det!

Men viktigast av allt är att jag går tillbaka till det som får mig att må som bäst. Inga ”jag-ska-gå-ner-såhär-mycket-innan-Kiev-resan-mål”, för det mår jag inte bra av. Det skapar onödig press som jag inte behöver. När jag gör som jag vet att jag mår bra av kommer vikten minska som en bieffekt. Svårare än så är det inte.