Var är min inspiration?

Okej, så inser man att det är dags att göra något åt maten igen, börja må bra igen. Problemet är bara att jag inte alls är lika inspirerad som tidigare, tvärt om. Plötsligt känns allt tungt, och jag känner hur rädslan för att bli ännu tjockare kommer smygandes igen. Jag pendlar fram och tillbaka i mina tankar och vet inte åt vilket håll jag ska vända mig.

 

Jag har gått igenom allt i mina tankar. Shakes, soppor, bars, viktväktarna, periodisk fasta, kaloriräkning… You name it. Jag är fortfarande lika vilsen. Det känns hopplöst, jag är utan inspiration och bara allmänt trött.

Jag vill tillbaka till den där härliga känslan när man får på sig byxorna man inte fick på sig för en månad sen, eller när man kan öka vikterna på träningen. Eller när någon kommenterar att man gått ner i vikt.

Antagligen är det bara att ha tålamod och fortsätta med det jag vet har fungerat tidigare. Så var ska jag hitta inspirationen?

Stå på egna ben

Att det ska vara så svårt att stå på egna ben, att våga vara sig själv fullt ut? Hur blev det såhär snett? Eller ännu värre, har det alltid varit såhär, men jag har inte förstått det innan?

Kommer det någonsin bli bättre? Kommer det alltid vara en kamp att äta bra, träna ordentligt och leva ett hälsosamt liv?

Man kanske borde skaffa sig en sån här vägg?

Lösenordsskyddad: Tillbaka till det som fungerar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Förändring… och sen då?

Är jag samma människa idag som jag var för tio år sedan? Självklart inte. Jag tror inte det finns någon människa i hela världen som kan hävda att man är exakt samma person idag som man var för tio år sedan. Men jag kan säga att jag inte ens är samma person idag som jag var förra året, på en helt grundläggande nivå.

Det slog mig igår efter intervjun hur annorlunda jag är idag mot tidigare. På vissa sätt har det handlat om att hitta tillbaka till tidigare intressen eller prioriteringar (som träningen) och vissa fall har det handlat om att vakna upp och testa något nytt. Och mest av allt handlar det om förändringen i inställning och tankesätt.

Bildens källa.

Alla kan förändra sig, det är vi nog överens om. Själva förändringen i sig är inte så svår, i början brukar motivationen vara så hög att det går som en dans. Nej, problemet uppstår efter ett tag när motivationen tryter och man måste fortsätta ändå. Man måste göra det till en vana. Det är här jag upplever det stora problemet.

Jag skaffade mitt träningskort i början av juli och har sedan dess tränat mer eller mindre regelbundet. Avbrotten har varit på grund av sjukdom eller liknande. Men så plötsligt nu, i mitten av oktober, är motivationen som bortblåst. Jag är inte sjuk, det är inte mer på jobbet än vanligt, och jag tror till och med att jag har lite mer fritid än vanligt. Hur går det ihop?

Om det är någonting jag lärt mig under all tid är det att inget kommer hända om inte jag ser till att det händer. Har jag ingen motivation så får jag jaga ifatt den helt enkelt. Jag brukar titta på en hel del bloggar för att hitta inspiration. Den här bloggen använder jag mig av rätt mycket. Och den här. Sedan får vi inte glömma den här heller.

Ibland tittar jag på Biggest Loser också, eller på bilder från deras förändringar. Vad som helst för att komma ihåg att det inte är omöjligt och att det går att göra!

I grund och botten handlar det om att jag inte vill ge upp. Jag vill fortsätta sträva framåt och bli bättre hela tiden. Jag vill kunna se tillbaka om ett år och säga att jag inte är samma person jag är nu.

Vi lever NU

Jag kom upp ovanligt tidigt idag, vilket resulterade i frukost och lite TV-tittande med älsklingen. Vi såg två avsnitt av Obese – A Year To Save My Life på kanal 7, vilket satte igång en del tankar hos mig.

Trots att jag inte tappat så mycket vikt som deltagarna gjort, kan jag ändå känna igen mig i deras resa. Det handlar inte så mycket om vikt som inställning och att få uppleva hur livet faktiskt kan vara. Det handlar om att ta tag i motion, att hitta den inre motivationen att faktiskt göra det, eller att hålla sig till den kosthållning man mår bäst av. Det handlar om att studsa tillbaka, även om man haft en dålig dag eller dåliga veckor.

För ett år sedan vägde jag nära 130 kg (jag vägde mig sällan och ville helst inte veta vad jag vägde). Speciellt mycket vikt av det har inte försvunnit (exakt 10 kg igår tror jag), samtidigt som det resulterat i 3 klädstorlekar på överkroppen och en på underkroppen. Stora vinster, alltså. Men inte i närheten så stora som att kunna äta ordentligt igen utan att ha ångesten andandes i nacken. Eller det faktum att fast man visste att man inte borde hetsäta, så gjorde man det ändå, eftersom det var enda sättet att hantera den där jävla ångesten på. Inte så kul.

Självkänslan är bättre nu – jag är värd något. Jag tror på mig själv, och det sitter inte i min vikt. Jag kan hävda mig trots att jag inte alltid trivs i min kropp. Du kan ifrågasätta min vikt eller min hälsa, men jag kan argumentera min väg tillbaka från det. Du kan ifrågasätta hela mig om du vill, men i helvete heller att jag tänker ta någon skit!

Där ligger den stora skillnaden: insikten att man faktiskt klarar av saker, att det går att må bättre än man gjorde innan, och att se det hela i ett långt perspektiv. Grejen är ju den att vi lever NU. Inte om tio år eller ”när jag blir smal”. Vi lever nu. Och jag kan ärligt säga att jag är lyckligare nu. Jag är starkare nu.

Jag börjar bli MIG SJÄLV nu.

Anna, augusti 2012.

Kick ASS

Alltså, wow! Jag har kickat ASS idag på första träningspasset (som ändå bara var intro)! Nu jävlar säger jag bara!

Helt fantastiskt kul och så jobbigt! Benen bränner, magen bränner, rumpan bränner. Precis som det ska.

Programmet täcker fyra pass i veckan, så jag har möjlighet att få in ett konditionspass också. Nu ska fettet flyga!

*glädjedansar på mattan*

Källan till det goda

Jag känner att jag har varit inne i en mörk period ett tag nu. Saker har varit svåra, jag har mått dåligt och haft väldigt mycket mer ångest än jag normalt har. Det har till och med varit så illa att jag fått flera panikångestattacker, vilket annars har börjat bli ganska ovanligt för mig.

Frågan är ju vad det beror på. Under den här tiden har maten inte skötts speciellt bra, jag har allt som oftast föreslagit hämtmat eller struntat i lagad mat. Jag har druckit mer alkolhol än vanligt (normalt för mig är typ ingen alkohol alls) och jag har ätit godis både var och varannan dag. De absolut sista dagarna har hetsätningstankar börjat komma tillbaka.

Det skrämmer mig mer än något annat. Det är en signal till mig själv att något är väldigt fel, och att det är dags att svänga tillbaka mig själv på rätt spår. Vad är då rätt spår? Vad har fått mig att må bra innan? Jo, för mig är det:

• regelbundna måltider (frukost, lunch, mellanmål, middag, ev kvällsmat)
• näringstät mat (klart det funkar med godis till mellis rent kalorimässigt, men hur mätt blir man på det)
• planering (så jag slipper bli vrålhungrig och måste slåss mot godisönskan)
• motion (att slippa tänka utan bara köra igenom kroppen – underbart!)

Det är alltså med det här jag måste börja. Nej, inte måste. VILL!

Jag tittade i min kalender och inser att det är mindre än en månad till Vårruset. Jag hade egentligen som mål att springa det, men skit samma! Jag tänker ta mig runt, DET är målet. Jag tänker göra det på under en timma. Jag vet att jag klarar det!

Men viktigast av allt är att jag går tillbaka till det som får mig att må som bäst. Inga ”jag-ska-gå-ner-såhär-mycket-innan-Kiev-resan-mål”, för det mår jag inte bra av. Det skapar onödig press som jag inte behöver. När jag gör som jag vet att jag mår bra av kommer vikten minska som en bieffekt. Svårare än så är det inte.

Ignoranta dumhuvuden förstör min dag

Imorse läste jag det här inlägget hos Katta, och blev precis som hon, förskräckt av vissa människors dumhet. Bilderna som berörs i inlägget har jag  båda två sett på Facebook, och reagerat på vad vissa har skrivit som kommentar till dem.

Den som lagt upp bilden på fb har skrivit såhär om den: Fler skyltdockor som dessa borde finnas. Överallt ser vi oerhört smala dockor, många av dessa smala dockor ska föreställa vuxna kroppar men många kan även jämföras med en 12-årings kropp. Alla är lika vackra oavsett kroppsform och om butikerna ska vara fullproppade med smala skyltdockor kan man även fördela och klämma in dessa dockor också.

Jag hoppas att han menar ”normala” människor med sin kommentar, men tyvärr känns det snarare som han menar överviktiga människor, eftersom det sätts i relation till smala människor. Tråkigt, jag tycker snarare hon ser hälsosam ut!

Bland kommentarerna till samma bild hittar man följande:

”Man ska inte försköna feta människor. Det är äckligt.”
”Men om man ändå ska göra feta dockor kan man ju lika gärna göra dockor utan former alls.”
”Stora människor köper väl ändå inte sånt som sitter på en smal docka?”
Och så min personliga favorit: ”Smalare dockor tack, vem vill se hur kläder ser ut på såna där chipsmongon, det är inte dockornas fel, det är alla jävla tjejer som ska gråta sönder för att dom hellre äter chips än att ta sig an lite träning.”

Vadå? Smalare dockor? Som den här då eller:

Dockan från bilden ovan kommer från Gina Tricot i centrala Stockholm.  Jag hoppas ni ser vad jag ser: en undernärd människa där revbenen sticker ut och buken putar på grund av att tarmarna måste ta vägen någonstans? Kurvor för dig är alltså de som signalerar ANOREXIA? Det här är alltså bättre än att äta chips ibland? Kioskmongo!

Det är ju inte konstigt att världen och samhället ser ut som det gör när det här hängs ut som förebild och normalviktiga bilder och dockor anklagas för att vara feta chipsmongon utan karaktär.

Men det värsta, det absolut värsta, med hela grejen är att nittio procent av alla som kommenterat inte verkar förstå vad hälsa faktiskt är, att det handlar om allt från mat till träning till psykisk balans. Jag som varit hetsätare vet vilket jävla helvete det är att fastna i på grund av bland annat förebilder som ovan. Jag kan se och logiskt förstå skillnanden på hälsosamt och inte, men försök tänka logiskt när ångest river hål i din själ inifrån. Kom då med dina fina råd om att röra lite på mig, så ska jag se att det går över och att jag faktiskt bara har dålig karaktär.

Tvi för alla ignoranta dumhuvuden som inte ens kan tänka längre än näsan räcker. Hoppas ni får fågelbajs på huvudet.

Någon som har en pannlampa?

Jag tycker inte om den vändning mitt liv har tagit just nu. Jag känner lite grann att jag har tappat bort mig själv, vilket säkert också syns i bloggen. Den är ju inte riktigt lika hälsoinriktad som förr. Det är av den enkla anledning att jag inte varit det på ett tag. Jag har hållt maten till och från, knappt motionerat något alls och bara mått konstigt titt som tätt.

Därför tänker jag göra en klassiker och köra en nystart. Fokus på det som får mig att må bra, det vill säga träning och god kosthållning. (Jamen självklart också älsklingen, vänner och andra intressen!) Vi kan väl se det lite grann som en spurt till Ukraina i mitten av juni? Jag tänker inte sätta nåt sånt där jag-ska-ha-gått-ner-minst-en-miljon-kilon-tills-dess-annars-blir-jag-jättebesviken-mål, utan jag tänker mig mer någonting där vad man gör till vardags så småningom ger resultat.

Bildens källa.

Annars kom älsklingen hem med lite försenade födelsedagspresenter igår, bland annat två djupa tallrikar och två uppläggningsfat från märket Rice, som jag bara älskar. Who’s a happy panda liksom? 😀 Vi passade också på att ta en spontan date-night, och åkte in till Pizza Hut och käkade en tre rätters. (So much for healthy, eller hur?)

Idag ser jag för övrigt fram emot födelsedagsmiddag med hockeyinslag med finaste vännerna. Man måste ju fira att man är ett år nämrare 30 liksom! Haha!

Hållbar utveckling

Jag tycker att det är ganska intressant med viktminskning, det vill säga, vilka vägar man kan gå, hur man motionerar och hur man sedan ska göra för att hålla vikten. Det måste ju vara allas vårt mål, eller? Att hålla en balanserad kost med motion så att man håller vikt och hälsa där man vill?

Som bekant har jag ju provat det mest: LCHF, GI, Viktväktarna, Hälsovakten, Nutrilett… Men det som funkat bäst är det som funkar nu. En enkel variant: gör av mer än du stoppar i dig.

Vad är skillnaden för mig? Jo, den kognitiva förändring jag genomgick med hjälp av tjejerna i KBT-gruppen. Det känns som om jag ändrat hela min inställning till mat och motion. Jag känner mig sundare, och ännu bättre, jag inser att det är okej om viktminskningen tar tid. Det behöver inte ske på en månad, ett halvår eller ens ett år. Det tog längre tid än ett år för mig att lägga på mig allt, så hur ska jag då kunna förvänta mig att det ska försvinna på kortare tid?

Motion har jag blivit bättre på. I princip har jag gått från icke motionerande till lagom – just nu. Jag kanske motionerar 4-5 dagar i veckan, mest i form av Zumba och powerwalks. Det passar mig – just nu.

På grund av allt det här blir jag lite rädd när jag läser på andra ställen att det hetsas att gå ner så mycket som möjligt på kort tid. Där man uppmanar alla att göra diverse hemma-gympa-övningar varje dag (som är bra), men extremt många! Jag vet att jag har större chans att behålla min viktminskning om jag inte begränsar mig för mycket. Översättning: det är helt okej att ta en fika (inte bara kaffe) ibland. Det är helt okej att äta en efterrätt ibland. Det handlar om planering.

Ändå är det jag som känner mig konstig, för att jag inte hetsar ner min vikt (längre) eller tar ut mig tre tusen procent på gymmet varje dag. All heder åt er som kan, men snälla fantastiska människor… Jag är inte mindre fantastisk för att jag gör på ett sätt som passar mig – som ger mig hållbar utveckling. Jag bara går åt ett annat håll.

Bildens källa.