Just love it

Det är helt sjukt hur mycket träningen har kommit att betyda på kort tid. Jag börjar allvarligt känna mig ledsen och rastlös om jag inte får träna. Det kändes extra skönt på vägen dit idag också, när solen verkligen gassade från himlen. Det goda humöret fortsatte på gymmet, i och med att jag kunde höja mina vikter på i alla fall tre övningar. Styrka, here I come! Jag känner också stor skillnad på mina magövningar, jag känner att jag är stark och att jag orkar, men att magfettet hindrar mig från att göra övningen fullt ut (det är i vägen alltså).

20120907-175643.jpg

På väg hem från träningen.

I övrigt är jag så stört glad att det är fredag! Det har varit en tung vecka, så det ska bli skönt med lite vila. Imorgon väntar mer träning, sedan tvätt och träffa goda vänner. Perfekt lördag!

Annonser

Lycka

För första gången på en vecka var jag idag tillbaks på gymmet för att börja träna lite försiktigt efter förkylningen. Det gick väl ganska bra, men kroppen kändes tyngre än vanligt. Det är säkert ett tecken på att jag inte är riktigt hundra procent än. Det blev i alla fall ett lättare pass med ben och väldigt lite kondition på det. Imorgon har jag PT-tid igen, om nu inte kroppen bestämmer sig för att strejka under kvällen.

Utveckling och en del av min historia

Ett inlägg av Himmelblå satte igång mina tankar kring det här med träning. Jag har ju inte alltid varit varken speciellt positivt inställd till det, eller ens tyckt att det behövde vara en del av en hälsosam livsstil. Konstigt det där.

När jag var yngre spelade jag handboll. Min bästa vän drog med mig till min första handbollsträning när jag var 9, och sedan dess var jag fast. Tre dagar i veckan hade vi träning, med en eller två matcher på helgerna. Lägg dessutom till allt cyklande mellan träningshallen och hemmet (några kilometer tur och retur), och man kan därmed säga att jag hade en riktigt bra motionsrutin när jag var yngre.

Japp, jag var målvakt, och den stora idolen var förstås Peter Gentzel. Bildens källa.

När jag blev 16 flyttade jag från småstaden i Småland till den större staden i Småland. Visserligen fortsatte jag med handbollen ett tag, men då skola och ny pojkvän tog mycket tid, ledde det så småningom till att jag slutade spela. Tyvärr blev min ätstörning väldigt mycket sämre under min gymnasietid och jag exploderade upp i vikt från normalviktig till fet. Jag vägrade konsekvent att väga mig på den tiden, så jag har ingen aning om hur stor jag var som mest. Dock vet att när jag tog studenten vägde jag 117 kg, inte alltför långt från vad jag väger idag. Däremot känner jag mig annorlunda i kroppen idag än vad jag gjorde då.

Motionen blev något att avsky, något som var jobbigt och påfrestande. Jag gjorde några halvhjärtade försök att träna på gym, springa och gå promenader, men det slutade alltid med att jag la ner alla försök efter några veckor och föll tillbaka in i mina ästörningsmönster. De fyra sista åren med exet hade vi hund, vilket hjälpte med grundkonditionen i alla fall. Det innebär åtminstone en timmas promenad varje dag.

Gud vad jag saknar min fina underbara hund! Bildens källa.

Det tog slut mellan mig och exet och hunden fick stanna hos honom. Det blev bäst så.

Jag bytte stora småländska staden till Göteborg, och träningen fortsatte vara icke existerande. Hetsätningen däremot, var i princip min enda verklighet på fritiden. Inte så inspirerande kan man väl säga. Nu blev tiden i Göteborg väldigt kort, och bara efter några månader flyttade jag till Stockholm, för att verkligen kunna vara med Mannen med stort M.

Efter drygt ett år med honom kände jag mig stark nog att söka hjälp för ätstörningen, och för första gången sedan jag var tonåring fick jag hjälp att ändra mina tankar kring motion. Sakta men säkert började jag ändra inställning. Jag återupptäckte glädjen i att röra på mig, att bli starkare och känna att konditionen blev bättre. Jag började se fram emot att träna i veckorna. Vi skaffade gymkort på Stockholms idrottshallar, men där kände jag mig aldrig riktigt hemma.

Det är egentligen först nu, nästan ett och ett halvt år efter ätstörningsbehandlingen började, som jag längtar efter träning och har gjort det till en prioriterad del av mitt liv. Jag sätter träningen före mina vänner just nu, eftersom jag vet hur mycket nytta träningen gör för min kropp. Inte så att jag säger nej till att umgås, men jag ser till att få plats med träningen också. Jag har också fått fantastiskt bra hjälp med att läka min rygg och få ett träningsprogram som bygger upp min stabilitet. För första gången har jag någon som vill mitt bästa med träningen.

Bildens källa.

För mig handlar det nog mest om förändringen i inställning och självförtroende. Jag vet var jag har varit, och dit vill jag aldrig tillbaka igen. Jag vill känna mig stark, smidig och självsäker. Vägen dit för mig går just nu genom gymmet.

Matt

Så har man jobbat sista arbetsdagen för den här veckan. Huvudet känns som mos, ända sedan efter lunch har det varit svårt att koncentrera sig. Vi har pratat styrdokument och betyg/bedömning hela dagen, mest i grupper. Urmysiga kollegor, men det tar på krafterna ändå.

Det blev en tur till gymmet efter jobbet också. Uppvärmning som vanligt på crossen, och sedan övningar efter det schema jag fått. Sista övningen fick jag dock avbryta, jag blev alldeles yr och det kändes ett tag som om jag skulle svimma. 45 minuter träning blev det i alla fall.

Resten av kvällen går i sportens tecken här hemma. Först handbollssemifinal och sedan fotboll.

Trevlig fredag på er!

20120810-175932.jpg

Stel

Jag får be om ursäkt för all träningsfokus just nu. Men ni vet ju att bloggen speglar mitt liv, och just nu är de träningen som dominerar både mina tankar och min tid. Eller nja, tekniskt sett är det väl jobbet som tar all fysisk tid, men ni förstår vad jag menar.

Träningsvärken brände redan i benen sedan igår när jag klev in på World Class efter jobbet idag. Skit samma, har jag sagt att jag ska träna, så ska jag träna. En kort uppvärmning på crossen och sedan igång med programmet som jag fått. Det tog lite drygt 30 minuter att genomföra, och sedan lite nedvarvning på crossen igen. Allt som allt 45 minuter. Helt okej tid och oj vad jobbigt det var! Massor med svett och hög puls. What’s not to love?

Bilden är tagen idag, direkt efter träningen när jag precis skulle gå hem. Det syns inte så väl på bilden, men på ryggen är tröjan genomsur och armarna är fulla av blöta fläckar där jag torkat bort svett ur ögonen.

Nu har jag däremot blivit stel, trots stretching. Undrar hur det kommer kännas imorgon då…