Äntligen!

För ca 5 år sedan köpte jag en ring från en webbsida i England, en sida som fokuserar på kläder och accessoarer för plus size-kvinnor. Jag såg verkligen fram emot ringen och blev mycket besviken när jag provade den och knappt fick den över lillfingret (trots största storlek på ringen). 


Äntligen! 5 år och dryga 40 kg senare. Jisses säger jag bara.

Annonser

Vad är min stil egentligen?

Kanske inte en fråga man resonerar över allt som oftast, men när ens garderob varit begränsad till det man får på sig kontra det man faktiskt skulle vilja kunna ha, ja då blir valet inte så svårt.

Med det vill jag inte säga att det är ett problem nu, verkligen inte, men det är svårt att veta vad man har för stil, för preferenser och vad som ser bra ut på ens kropp. Min kropp är i förändring både viktmässigt och muskelmässigt, och jag har dålig koll på vad som ser bra ut. Jag har blivit mer kritisk till mitt utseende nu än jag var tidigare.

Jag har reflekterat kring det här med andra som också genomgått operationen, och de flesta har en liknande syn. Det går ofta så fort att man inte hinner ställa om sig mentalt till nya storlekar eller nya former. Därmed blir det också svårt att veta vad som sitter bra eller man kanske inte märker att det som såg bra ut innan ser väldigt mycket sämre ut nu.

Snart 7 månader efter min operation har jag fortfarande ca 20 kg kvar att tappa. Det är mycket. Inte alls lika mycket som de 36 kg blivit av med, men jag anses fortfarande lida av fetma enligt BMI. Jag vill inte ha någon brådska, utan jag behöver göra livsstilsval som leder till ett bra och hälsosamt liv i framtiden, det är viktigare än att hetsa ner så fort jag kan.

Jag drömmer om att fylla min garderob med kläder fulla av färg.

 kvinna-jeans-desigual-jeans-alohaDE123F02Z-K11@4product-desigual-nenat-maxikleid-blanco-mistico-65147834.jpg

I första hand är det  nog självkänslan som behöver jobbas på, så att jag börjar känna mig bekväm i min egen kropp. Det har jag inte gjort sedan jag var liten, och det är verkligen på tiden nu!

Det här med storlekar

En av de mer roliga aspekterna med viktminskning är ju att man kan få tag i ”normala” kläder (alltså kläder i storlekar mellan 36-44, som brukar finnas i de flesta butiker), och att man slipper bli förpassad till ”tjockishörnan”. Vilken storlek man har i tröjor och byxor kan lätt bli till en grej och tanken på att behöva gå upp i storlek kan bli ett riktigt slag mot självförtroendet. För mig kan det lätt ge ångest och föda känslor som att jag är tillbaka i min gamla kropp eller att jag måste svälta mig själv för att gå ner.

För det mesta känner jag mig fin när jag har på mig mina kläder nuförtiden. Jag känner mig starkare och gladare, och jag vet att mina kläder sitter snyggare nu än tidigare. Men likväl, när jag i morse tog på mig ett par korallfärgade shorts från Ellos, började ångesten så smått sippra ut igen.

Jag har ju skrivit om det förr, att jag inte är van vid shorts och att jag känner mig lätt obekväm i den typen av plagg. Det kommer från många års försök att dölja min kropp, och tanken på att visa upp mina ben på det här sättet gör mig mycket medveten om varenda hårstrå, varenda litet märke och sår.

Dagens shorts är i huvudsak gjorda i bomull, vilket för det första gör dem extremt ostretchiga, och dessutom är de en storlek större än jag nuförtiden har  – och de är fortfarande tajta! Självförtroendet får sig en ordentlig törn och man börjar undra om man gått upp allt man gått ned. Rent logiskt förstår jag ju att det inte är så, men tankarna hinner snurra ett tag innan jag får fatt i dem och stoppar dem.

Samma sak kunde hända tidigare, när jag fick gå upp till storlek 54 för att kunna ha ett par jeggings från Lindex, när jag i normala fall hade storlek 50. Jag fattar inte att det kan skilja så mycket från butik till butik och från byxa till byxa. Ska inte storlekar vara ett sätt för oss att veta vilka byxor som (typ) kommer passa? Hur kan det skilja så mycket?

 

Välkommen juni!

Tänk att det redan är första juni. Hur fort har inte den här våren gått? Stockholm bjuder på varmt väder, sol och några små stackmoln här och där.

20120601-075802_524a9003e087c3434c832d05

När jag jobbade som lärare brukade maj och juni flyga förbi så man knappt hann reagera, och jag tänkte att det skulle bli annorlunda nu när jag har andra arbetsuppgifter. No such luck. I år har jag dessutom inte semester förrän i mitten av juli, men jag njuter så mycket jag kan av det fina vädret ändå!

En sak som jag funderat mycket på nu är det här med sommarkläder. Sommaren har alltid känts jobbig tidigare, jag ville inte ha några kläder som visade upp för mycket av kroppen. Jag är väl fortfarande inte helt bekväm med det, men nu känner jag mer att jag kan göra som jag vill. Problemet nu är att hitta kläder som jag tycker sitter snyggt. Om något har jag blivit ännu mer kritisk än tidigare…

Jag brukade köpa mycket kläder från Evans i England. Nu inser jag plötsligt att jag är för liten för deras kläder. Konstigt och lite sorgligt, jag har ju praktiskt taget levt i deras jeans i flera år!

Viktminskning – och sen då?

Det fokuseras väldigt mycket på själva viktminskningsdelen av en GBP, och av naturliga skäl. Det är ju ofta trots allt det som är grejen, man vill tappa vikt, bli hälsosam och inte slita på sin kropp. Man pratar om hur mycket man går ner, hur snabbt och man blir glad av förändringen. Jag är absolut likadan.

skillnad

Okej, så viktminskningen börjar plana ut för mig (i alla fall den hjälp operationen ger, nu mer än aldrig är det ju upp till mig), och när fokus slutar handla om minskningen och om att vara viktstabil så finns knappt inget sagt eller skrivit. Jag är medveten om att jag har i runda slängar 20 kg kvar att tappa, men jag vet också att jag inte kommer rasa mer, utan nu kommer det gå mycket mer långsamt. Jag fokuserar på att bygga muskler och skulptera om kroppen, och det får ta den tid det tar.

Mina funderingar gäller egentligen alla förändringar som kommer med en mindre kropp, vad gäller kläder. Jag har sålt av lite grann som blivit för stort, skänkt bort en del annat, och slängt en del också. Jag märker att jag har väääääldigt mycket kläder, och väldigt mycket som används väldigt lite. Så onödigt.

Jag vill göra om min garderob och mitt tänk. Behöver jag verkligen 5 kavajar, där 4 av 5 är mörkblå eller svarta? Knappast inte. Behöver jag upp mot 8 par jeans? Njae. Nej, det är dags att tänka om. Basplagg och investera i en ordentlig kavaj är mitt mål.

En riktigt vänskapsdag

Igår drog jag med fina C ut på en tjejdag med shopping i Farsta. Jag behövde nya höstskor, och hon behövde göra sig av med lite TV-spel. Sagt och gjort, vi spenderade större delen av dagen med att gå runt i butiker, prova kläder och skor och mysa med kaffe. Som balsam för själen.

Jag fyndade en hel del, bland annat:

belle shoesDen här läckra stöveln från Belle Shoes.

Och två andra par läckra boots från Din Sko. En tröja från Gina Tricot, lite smink och påfyllning i matförrådet från Itrim.

Mest spännande var nog när jag och C tittade på jackor på Lindex, och jag provar följande jacka i strl L (som är mindre än jag brukar ha):

jacka

 

Den sitter som ett smäck! Helt perfekt, i en storlek mindre än jag brukar ha! Det låter säkert jättefånigt att man kan bli så glad över något som att få på sig en jacka, framför allt när jag går på Itrim, men det är så stort för mig. Så stort.

Jag köpte den inte av tre anledningar: 1. Jag har precis beställt en ny kappa, eftersom min gamla är för stor. 2. Undrar om den inte kommer hinna bli för stor innan jag behöver en ordentlig vinterjacka och 3. Jag tyckte den var rätt dyr.

Men glädjen. Den. Det var riktigt fint. 🙂

 

Glädjetårar

20130317-181204.jpg

Vem gömmer sig bakom högen?

Det här, mina vänner, är en stor klädhög i min soffa. Och bakom högen har mannen fått lite plats för att kunna lira lite TV-spel. Det kan tyckas konstigt att jag har en klädhög mitt på soffan, och inte i garderoben, men det finns en anledning.

Det här är alla kläder jag stoppade ner i kartonger för att förvaras i källaren för dryga två år sen. Det är kläder som jag inte kunde ha längre, när jag ökade i vikt inför och under KBT:n mot hetsätningen. Idag tog vi upp dem för att se om något passade.

Här kommer glädjetårarna in. Något passade inte – ALLT passade! Mer eller mindre. Varenda byxa, tröja och klänning fick jag på mig, vissa med mer utrymme än andra. Till och med kläder som jag fick när jag var som minst och fortfarande inte kunde ha då (ungefär 10 kg mindre än nu) kunde jag ha nu.

Glädjen är obeskrivbar. Tårarna sprutade – bokstavligen. IN YOUR FACE till dig som hånade mig när jag berättade jag att jag trodde jag var sjuk! IN YOUR FACE när du sa att jag lika gärna kunde slänga kläderna, för jag skulle ju aldrig få på mig dem ändå!

20130317-181225.jpg

Jag gjorde det här, med mycket svett, en del blod och massor med tårar. Jag gör det här varje dag, till och med när jag bryter ihop. Vilken galet underbar känsla! Och bonus att det känns som en helt ny garderob idag. Hell yeah!

Så sant!