För ca 5 år sedan köpte jag en ring från en webbsida i England, en sida som fokuserar på kläder och accessoarer för plus size-kvinnor. Jag såg verkligen fram emot ringen och blev mycket besviken när jag provade den och knappt fick den över lillfingret (trots största storlek på ringen).
Äntligen! 5 år och dryga 40 kg senare. Jisses säger jag bara.
Kanske inte en fråga man resonerar över allt som oftast, men när ens garderob varit begränsad till det man får på sig kontra det man faktiskt skulle vilja kunna ha, ja då blir valet inte så svårt.
Med det vill jag inte säga att det är ett problem nu, verkligen inte, men det är svårt att veta vad man har för stil, för preferenser och vad som ser bra ut på ens kropp. Min kropp är i förändring både viktmässigt och muskelmässigt, och jag har dålig koll på vad som ser bra ut. Jag har blivit mer kritisk till mitt utseende nu än jag var tidigare.
Jag har reflekterat kring det här med andra som också genomgått operationen, och de flesta har en liknande syn. Det går ofta så fort att man inte hinner ställa om sig mentalt till nya storlekar eller nya former. Därmed blir det också svårt att veta vad som sitter bra eller man kanske inte märker att det som såg bra ut innan ser väldigt mycket sämre ut nu.
Snart 7 månader efter min operation har jag fortfarande ca 20 kg kvar att tappa. Det är mycket. Inte alls lika mycket som de 36 kg blivit av med, men jag anses fortfarande lida av fetma enligt BMI. Jag vill inte ha någon brådska, utan jag behöver göra livsstilsval som leder till ett bra och hälsosamt liv i framtiden, det är viktigare än att hetsa ner så fort jag kan.
Jag drömmer om att fylla min garderob med kläder fulla av färg.
I första hand är det nog självkänslan som behöver jobbas på, så att jag börjar känna mig bekväm i min egen kropp. Det har jag inte gjort sedan jag var liten, och det är verkligen på tiden nu!
En av de mer roliga aspekterna med viktminskning är ju att man kan få tag i ”normala” kläder (alltså kläder i storlekar mellan 36-44, som brukar finnas i de flesta butiker), och att man slipper bli förpassad till ”tjockishörnan”. Vilken storlek man har i tröjor och byxor kan lätt bli till en grej och tanken på att behöva gå upp i storlek kan bli ett riktigt slag mot självförtroendet. För mig kan det lätt ge ångest och föda känslor som att jag är tillbaka i min gamla kropp eller att jag måste svälta mig själv för att gå ner.
För det mesta känner jag mig fin när jag har på mig mina kläder nuförtiden. Jag känner mig starkare och gladare, och jag vet att mina kläder sitter snyggare nu än tidigare. Men likväl, när jag i morse tog på mig ett par korallfärgade shorts från Ellos, började ångesten så smått sippra ut igen.
Jag har ju skrivit om det förr, att jag inte är van vid shorts och att jag känner mig lätt obekväm i den typen av plagg. Det kommer från många års försök att dölja min kropp, och tanken på att visa upp mina ben på det här sättet gör mig mycket medveten om varenda hårstrå, varenda litet märke och sår.
Dagens shorts är i huvudsak gjorda i bomull, vilket för det första gör dem extremt ostretchiga, och dessutom är de en storlek större än jag nuförtiden har – och de är fortfarande tajta! Självförtroendet får sig en ordentlig törn och man börjar undra om man gått upp allt man gått ned. Rent logiskt förstår jag ju att det inte är så, men tankarna hinner snurra ett tag innan jag får fatt i dem och stoppar dem.
Samma sak kunde hända tidigare, när jag fick gå upp till storlek 54 för att kunna ha ett par jeggings från Lindex, när jag i normala fall hade storlek 50. Jag fattar inte att det kan skilja så mycket från butik till butik och från byxa till byxa. Ska inte storlekar vara ett sätt för oss att veta vilka byxor som (typ) kommer passa? Hur kan det skilja så mycket?
Tänk att det redan är första juni. Hur fort har inte den här våren gått? Stockholm bjuder på varmt väder, sol och några små stackmoln här och där.
När jag jobbade som lärare brukade maj och juni flyga förbi så man knappt hann reagera, och jag tänkte att det skulle bli annorlunda nu när jag har andra arbetsuppgifter. No such luck. I år har jag dessutom inte semester förrän i mitten av juli, men jag njuter så mycket jag kan av det fina vädret ändå!
En sak som jag funderat mycket på nu är det här med sommarkläder. Sommaren har alltid känts jobbig tidigare, jag ville inte ha några kläder som visade upp för mycket av kroppen. Jag är väl fortfarande inte helt bekväm med det, men nu känner jag mer att jag kan göra som jag vill. Problemet nu är att hitta kläder som jag tycker sitter snyggt. Om något har jag blivit ännu mer kritisk än tidigare…
Jag brukade köpa mycket kläder från Evans i England. Nu inser jag plötsligt att jag är för liten för deras kläder. Konstigt och lite sorgligt, jag har ju praktiskt taget levt i deras jeans i flera år!
Det fokuseras väldigt mycket på själva viktminskningsdelen av en GBP, och av naturliga skäl. Det är ju ofta trots allt det som är grejen, man vill tappa vikt, bli hälsosam och inte slita på sin kropp. Man pratar om hur mycket man går ner, hur snabbt och man blir glad av förändringen. Jag är absolut likadan.
Okej, så viktminskningen börjar plana ut för mig (i alla fall den hjälp operationen ger, nu mer än aldrig är det ju upp till mig), och när fokus slutar handla om minskningen och om att vara viktstabil så finns knappt inget sagt eller skrivit. Jag är medveten om att jag har i runda slängar 20 kg kvar att tappa, men jag vet också att jag inte kommer rasa mer, utan nu kommer det gå mycket mer långsamt. Jag fokuserar på att bygga muskler och skulptera om kroppen, och det får ta den tid det tar.
Mina funderingar gäller egentligen alla förändringar som kommer med en mindre kropp, vad gäller kläder. Jag har sålt av lite grann som blivit för stort, skänkt bort en del annat, och slängt en del också. Jag märker att jag har väääääldigt mycket kläder, och väldigt mycket som används väldigt lite. Så onödigt.
Jag vill göra om min garderob och mitt tänk. Behöver jag verkligen 5 kavajar, där 4 av 5 är mörkblå eller svarta? Knappast inte. Behöver jag upp mot 8 par jeans? Njae. Nej, det är dags att tänka om. Basplagg och investera i en ordentlig kavaj är mitt mål.
Igår drog jag med fina C ut på en tjejdag med shopping i Farsta. Jag behövde nya höstskor, och hon behövde göra sig av med lite TV-spel. Sagt och gjort, vi spenderade större delen av dagen med att gå runt i butiker, prova kläder och skor och mysa med kaffe. Som balsam för själen.
Jag fyndade en hel del, bland annat:
Den här läckra stöveln från Belle Shoes.
Och två andra par läckra boots från Din Sko. En tröja från Gina Tricot, lite smink och påfyllning i matförrådet från Itrim.
Mest spännande var nog när jag och C tittade på jackor på Lindex, och jag provar följande jacka i strl L (som är mindre än jag brukar ha):
Den sitter som ett smäck! Helt perfekt, i en storlek mindre än jag brukar ha! Det låter säkert jättefånigt att man kan bli så glad över något som att få på sig en jacka, framför allt när jag går på Itrim, men det är så stort för mig. Så stort.
Jag köpte den inte av tre anledningar: 1. Jag har precis beställt en ny kappa, eftersom min gamla är för stor. 2. Undrar om den inte kommer hinna bli för stor innan jag behöver en ordentlig vinterjacka och 3. Jag tyckte den var rätt dyr.
Men glädjen. Den. Det var riktigt fint. 🙂
Vem gömmer sig bakom högen?
Det här, mina vänner, är en stor klädhög i min soffa. Och bakom högen har mannen fått lite plats för att kunna lira lite TV-spel. Det kan tyckas konstigt att jag har en klädhög mitt på soffan, och inte i garderoben, men det finns en anledning.
Det här är alla kläder jag stoppade ner i kartonger för att förvaras i källaren för dryga två år sen. Det är kläder som jag inte kunde ha längre, när jag ökade i vikt inför och under KBT:n mot hetsätningen. Idag tog vi upp dem för att se om något passade.
Här kommer glädjetårarna in. Något passade inte – ALLT passade! Mer eller mindre. Varenda byxa, tröja och klänning fick jag på mig, vissa med mer utrymme än andra. Till och med kläder som jag fick när jag var som minst och fortfarande inte kunde ha då (ungefär 10 kg mindre än nu) kunde jag ha nu.
Glädjen är obeskrivbar. Tårarna sprutade – bokstavligen. IN YOUR FACE till dig som hånade mig när jag berättade jag att jag trodde jag var sjuk! IN YOUR FACE när du sa att jag lika gärna kunde slänga kläderna, för jag skulle ju aldrig få på mig dem ändå!
Jag gjorde det här, med mycket svett, en del blod och massor med tårar. Jag gör det här varje dag, till och med när jag bryter ihop. Vilken galet underbar känsla! Och bonus att det känns som en helt ny garderob idag. Hell yeah!
Visar lite på skillnaden mellan förr och nu. Bilden till vänster är tagen i mitten av december 2011 och bilden till höger är taget i början av februari 2013. Det skiljer ungefär 11 kg på bilderna, och galet många träningstimmar. På vänstra bilden är jag fixad av skolans make-upartist, vilket jag uppenbarligen inte är på högra bilden, hehe.
Jag vet inte, men i mina tankar är inte 11 kg jättemycket, i alla fall inte när man vet hur mycket till man har att gå ner. Vad som däremot känns helt fantastiskt är att jag på högra bilden har strl 48 på kavajen, medan klänningen till vänster är en Zizzi strl L (ca 50/52). Måtten har ändrats avsevärt på olika delar av min kropp och jag har börjat få konturer av muskler (hell yeah!). Små konturer, men konturer oavsett!
Sånt här peppar mig att fortsätta, att kämpa vidare. Mannen och jag körde träningspass tillsammans i tisdags med PT:n, en typ av cirkelträning som tog riktigt hårt. Men samtidigt som man ligger där på mattan och tänker att man ska dö för att det är så jobbigt, räcker det ofta med att tänka tillbaka till juli då vi började träna på gym. Jag orkar så mycket mer nu än jag gjorde då, då hade jag inte ens kunnat föreställa mig att jag skulle kunna göra de saker jag gör idag. Då känns det extra roligt att dra på sig träningskläder och köra ett pass till!
Nog för att jag var lycklig efter dagens träning, men känslan ersattes snabbt av trötthet och uppgivenhet när vi i eftermiddags besökte T i Vällingby. Alltså, jag kände mig inte ledsen och uppgiven för att vi besökte henne, utan för att jag insåg hur långt jag har kvar. Både jag och mannen behövde nya byxor och T passade på att göra oss sällskap.
Jag tror jag skrev om det här, att jag var så besviken att jag inte kunde byta storlek på byxor. Då visste jag i och för sig inte att det var fel på min våg, men nog inser man att det är konstigt att gå ned 26 kg utan att minska på storleken? Nå väl. Den här gången kontrollväger jag ju mig på flera vågar, och kan säga att nu är det 15 kg sedan min högsta noterade vikt. Okej, so far so good. Ändå gick jag in i provhytten med en viss bävan – tänk om jag fortfarande inte kunde byta storlek på byxorna?
Som tur är kunde jag det, i alla fall i jeans. Ett par svarta finbyxor i bomull ville absolut inte gå över höfterna, trots att det skulle vara samma storlek. Snopet och tråkigt. Men jag fick i alla fall med mig ett par jeans och en tröja med mig hem. Även mannen hittade jättefina byxor och tröjor från H&M.
Det känns skittråkigt att se hur långt man har kvar och inse att det kommer dröja innan man är nöjd med sig själv. Samtidigt vet jag ju att jag är på rätt väg med motion och kost, och det är väl det som får bli trötsten i allt. Men usch och blä så sakta det går just nu! 😦
Nu när skolorna börjat, och det faktiskt är lite, lite kyla i luften på morgonen, då får man väl börja önska sig lite höstnytt till garderoben? Tanken är att det inte ska bli så mycket, förhoppningsvis kommer kläderna jag använder nu att vara för stora inom några månader i alla fall. Men önska sig kan man ju.
A girl can dream, can’t she?
Kanelpinglan 