Oväntad inspiration

Jag tror att jag är i behov av mental träning, någonting som får mig att kämpa på några repetitioner extra eller bara kämpa på lite till. Min hobbydiagnos på mig själv är att all stress bryter ner min mentala vilja. Får några månader sen (eller bara någon månad sen) var den mentala biten inte alls ett så stort problem. Det är först nu, med insikten om att terminen håller på att ta slut och alla nationella prov som har orsakat det hela.

Det påverkar min träning (det är mycket svårare att peppa mig själv nu, och eftersom PT:n flyttar nästa vecka är peppen viktigare än någonsin), det påverkar mitt jobb (har inte alls lika mycket tålamod längre) och det påverkar min vardag (i form av ovilja att hålla i den kost jag mår bra av).

Bildens källa.

Sen plötsligt, när jag redan har bestämt mig för att ge upp en dag till, så händer något. Igår hände min älskade man som trots en jobbig dag på sitt jobb sa till mig när jag ringde: ”Men det är väl klart vi ska träna? Jag behöver i alla fall komma igång med mitt program.” Och då kan ju inte jag vara sämre, eller hur? Så vi körde. Fast jag haft öppet hus på jobbet. Fast han haft en skitdag på sitt jobb. Vi körde, och han peppade mig hela vägen. ♥

I morse hände nästa grej. Vaknar, loggar in på Fb och ser att jag fått ett meddelande från en före detta elev som berättar att hon blivit inspirerad av artikeln om mig i vintras. Plötsligt känns allt lite lättare, och man kommer på varför man gör det här. Dagen till ära tog jag på mig mitt armband från SOS Barnbyar. Ikväll kommer familjen hit från Småland, första gången sedan New York. Det här ska bli en alldeles fantastisk dag och en alldeles fantastisk helg!

 

Var är min inspiration?

Okej, så inser man att det är dags att göra något åt maten igen, börja må bra igen. Problemet är bara att jag inte alls är lika inspirerad som tidigare, tvärt om. Plötsligt känns allt tungt, och jag känner hur rädslan för att bli ännu tjockare kommer smygandes igen. Jag pendlar fram och tillbaka i mina tankar och vet inte åt vilket håll jag ska vända mig.

 

Jag har gått igenom allt i mina tankar. Shakes, soppor, bars, viktväktarna, periodisk fasta, kaloriräkning… You name it. Jag är fortfarande lika vilsen. Det känns hopplöst, jag är utan inspiration och bara allmänt trött.

Jag vill tillbaka till den där härliga känslan när man får på sig byxorna man inte fick på sig för en månad sen, eller när man kan öka vikterna på träningen. Eller när någon kommenterar att man gått ner i vikt.

Antagligen är det bara att ha tålamod och fortsätta med det jag vet har fungerat tidigare. Så var ska jag hitta inspirationen?

Hållbar livsstil

Bloggvänner, jag behöver hjälp. Min motivation och mitt tålamod är så lågt nuförtiden, och jag tappar gnistan vid minsta motstånd. Jag försöker att inte väga mig för ofta, och att hålla de matplaner jag har.

Men… den senaste tiden (senast i tisdags) har jag haft återfall, rena återfall av hetsätning. Det gör så ont, jag trodde att jag hade kommit så långt. Det har jag kanske, men det gör ont att trilla tillbaka.

Jag försöker använda mig av de strategier jag fått, att ta reda på vad problemet är. Vad är det som gör mig orolig? Hur kan jag hantera den oron? Jag kan inte låta bli att tänka att tålamodet och motivationen hänger ihop med det här, att jag omedvetet eller medvetet börjat lägga en massa press på mig själv att jag ska hinna vissa saker innan en viss tid.

Som resan till New York. Jag längtar, och jag vill kunna slappna av när jag är där. Men någonstans på vägen har tanken att ”göra mitt bästa tills vi åker” blivit ”hinna gå ner så mycket som möjligt”. Hur blev det så? Det har ju aldrig varit målet med hela min livsstil! Jag gick in i det här med tanken på en hållbar livsstil, med hälsa som nyckelord. Någonstans på vägen har jag tappat bort det, och börjat ställa en massa krav på mig själv.

Bildens källa.

Det finns ju inget annat sätt för mig, det vet jag. Mat som får mig att må bra – motion som får mig att bli stark. Tålamod är väl den enda vägen, tålamod och motivation. Jag vill inte må som jag gjorde innan, som återfallen får mig att göra.

Raka vägen?

Det här är ett ständigt återkommande tema i de flesta viktminskningsbloggar, men det tål att tänkas på. Det handlar om själva minskningen, hur lång tid det tar och om det går spikrakt neråt.

Vart man än tittar känns det som man bara ser bantningstips och livsstilstips numera. Si och så många kilon på si och så kort tid, bloggare uppdaterar om hur bra det går för dem, och själv sitter man hemma och känner sig totalt misslyckad. Själv gick man ju kanske inte ner nåt den här veckan, eller så har man inte gått ned fem kilo per månad i flera år. Jag kommer på mig själv med att undra vad det är för fel på mig.

Grejen är ju att det inte är något fel på mig! Jag har i snitt gått ned ett kilo i månaden sedan jag aktivt började gå ned i vikt. Inga raketfarter här inte. Ibland går jag upp en del också, och då tar det ett tag att gå tillbaka ner. Men slår man ut kurven i ett längre perspektiv får jag ändå en kurva som pekar neråt.

Bildens källa.

Precis som att vi är dåliga på att acceptera varandra när det gäller hudfärg, precis lika dåliga är vi på att acceptera hur lång tid det tar att tappa vikt eller om det går rakt ner. Kanske gäller det här till och med sättet man gör det på?

Även om jag rent logiskt vet att det tar tid, att det är olika för alla, att det är hur jag mår som räknas, kan jag ändå inte låta bli att känna mig ledsen och frustrerad. Men inte ger jag upp för det. Aldrig ge upp.

Samma källa som ovan.

Lite inspiration

Bildens källa.

Det tål att tänkas på, eller hur?

Om viljan att må bättre

Ingen människa vill väl frivilligt må dåligt – det är ju därför hälften av oss utvecklar olika beroenden till att börja med. Vi har alla något som vi flyr ifrån, oavsett om det är depression eller ångest som är grunden.

Har man tur får man gå igenom terapi, få medicin eller annan hjälp som gör att man kommer på banan igen. Oavsett vilken hjälp man får är ens egna vilja nyckeln. Om man inte vill blir bättre själv finns det inte så mycket andra kan göra.

I dagarna är det ett år sedan KBT-programmet via SCÄ avslutades. Då hade jag fått behandling i någon form i 10 månader (visserligen med uppehåll i juli). Vad har hänt på det där året då? Har det verkligen blivit bättre? Är jag frisk nu?

Bildens källa.

Frisk, absolut, i alla fall till den medicinska diagnos jag sökte hjälp för. Jag har inte hetsätit på så lång tid att jag inte ens minns när det var senast. Överätning är en annan sak – det kan vara en så enkel sak som att äta en macka för mycket på morgonen bara för att det är gott. Men det var inte överätningen som satte mig i situationen jag var heller.

Vikten då? Det vet ni ju redan, den går sakta men säkert neråt. Men den stora skillnaden, den som gör att jag hela tiden har en vilja att må just bättre är träningen. Känslan när man orkar, när kroppen uträttar saker man aldrig trodde att man kunde göra… ingen mat kommer i närheten av den känslan.

Jag vet att jag känt såhär innan, men det tål att upprepas igen: det är JAG som måste göra valen, som måste VILJA må bättre. Det kanske är pissigt, jobbigt och förjävligt emellanåt, men det ÄR VÄRT DET. Jag är inte dålig om jag inte tränar alla dagar, det handlar om balans. Det har alltid handlat om balans, men innan jag fick hjälp insåg jag inte det.

Bildens källa.

Lösenordsskyddad: Livsstilen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Mer motivation

 

 

 

 

Alla bilder kommer från den här fantastiska bloggen!

Motivation

Ibland kan man behöva lite extra motivation, något som får en att minnas varför man påbörjade sin viktminskning (eller vad det nu kan vara). Idag är en sådan dag för mig. Inte för att jag inte minns, eller fortfarande ler åt framgången, utan för att jag har tråkigt.

Att inte småäta när jag har tråkigt har alltid varit en utmaning för mig, speciellt sedan jag på allvar försökt ta tag i min vikt. Mellanmål i all ära, men ibland är det fortfarande svårt att stoppa den där automatiserade handlingen att stoppa något i munnen. Ni som känner igen er vet att i det här läget räcker det oftast inte att man radar upp alla anledningar till varför man inte ska. Är man tillräckligt desperat/uttråkad spelar det ingen roll om du hotar mig med diabetes. Äh, jag har ju inte fått det innan, så varför skulle jag få det nu?

Något som oftast funkar för mig är det här:

Det här är en bild från juni 2011, tagen i Warszawa. Här väger jag min maxvikt, jag har så sjukt mycket ångest över mitt utseende när den här bilden tas. JAG HATAR DEN HÄR BILDEN. Den representerar allt som jag vill komma bort från. Dubbelhakor, flabbiga armar, ringen mitt på magen… I normala fall skulle jag kanske kunna hävda att åtminstone några av de saker jag tycker är oattraktiva med bilden kunde eventuellt handla om kamerans vinkel, min vinkel, ljuset och så vidare. Men just nu passar det bra att inte tänka så, för motivationen att fortsätta blir också större!

Jag orkar inte! (?)

Så vaknar man, supertaggad på att dra igång årets kick start. Men först ska man köra älsklingen till jobbet, hitta en ny parkeringsplats till bilen, byta till träningskläder, magen kurrar… Och någonstans där emellan börjar tankarna om att strunta i allt komma fram.

Jag kliver in innanför dörren med ett ”jag orkar inte!!!” skrikande i hela kroppen. Ända tills jag sätter mig vid datorn och läser om alla fantastiska människor, som precis som jag, ska kick starta igång det nya året.

Tusen tack för inspirationen! Nu jäklar kör vi!