När ska huvudet förstå?

De senaste två veckorna har jag haft riktiga ”tjockisdagar”, alltså när huvudet tror att man är tillbaka i den storlek där jag började, och man känner sig stor och uppsvälld. Jag har inte kunnat titta mig i spegeln utan att se allt som är fel, snarare än allt jag gillar. Det har varit jobbigt, och det för in mig på det här med kroppsuppfattning.

Jag har ända sedan jag blev gravt överviktig alltid sett mig om i ett rum där jag kom in för att se om det fanns någon större än mig. Det gjorde sällan det. Det är fortfarande något av det första jag tittar efter, det är en rutin hos mig. Likaså lättnaden när jag ser någon som är stor (och vad jag då tror är lika stor som jag).

Rent logiskt förstår jag att jag gått ned i vikt, att jag har mindre storlekar nu än innan. Men det läskiga är, att när jag ser mig i spegeln ser jag precis lika stor ut som innan. Antagligen var det tvärtom innan, jag tittade mig i spegeln och trodde att jag var mindre än jag var.

När ska huvudet komma ikapp? Kommer det någonsin att hända? Jag har mer kvar att gå ned, för min hälsas skull, men det är så påfrestande att känna den här tjockisångesten hela tiden…

3 år senare

För lite mer än tre år sedan blev jag lämnad av min dåvarande fästman. Det var ganska abrupt (för mig i alla fall) och det var verkligen inte något jag väntade mig. Av naturliga skäl var det väldigt uppslitande. Relationen slut (ett bröllop var under planerande), behöva flytta och mitt egna kontaktnät var skakigt vid den tiden.

Igår dök lägenheten vi bodde tillsammans i upp som ett förslag till byte. Jag och min sambo bor i en trea och försöker byta den mot något annat, helst större. Mitt ex lägenhet är mindre, men ibland händer det att sånt dyker upp som förslag ändå.

Nyfiken som jag är tittade jag förstås. Jag bodde där tillsammans med honom i två år. Jag älskade lägenheten och läget. Den är förstås väldigt liten, även för två, men det var en smart planering och jag minns att vi gjorde det bästa av det.

Jag vet inte om det är skrämmande eller bara hysteriskt roligt att detaljer och prylar som jag tog dit och sedan inte tog med mig när jag flyttade, fortfarande är kvar. Gardinerna vi fick av min mamma hänger kvar i köket. Hyllorna min pappa satte upp, med kokböcker som jag köpte åt honom. Väggord och dekorationer som jag skaffade. Persiennerna min pappa borrade upp i sovrummet. Det är nästan så jag vågar säga att hade jag kommit dit nu och öppnat något av överskåpen hade samma saker legat kvar som jag lämnat dem.

Skrämmande hur lång tid det kan gå och fortfarande kan så mycket vara detsamma. Jag saknar absolut den lägenheten, området och närheten. Jag var lycklig där, ett tag i alla fall. Men livet går vidare och mitt liv ryms inte längre i den lilla lägenheten. För mig var det skönt att gå vidare och börja på nytt. Aldrig att jag skulle vilja behålla något mitt ex fixat åt mig, inte ens i en lägenhet.

Förändringen sitter inte bara i kroppen

Människor som genomgår en GBP tappar ju i regel väldigt mycket i vikt på kort tid, så även för mig. Innan jag gjorde operationen hade jag svårt att förstå alla som pratade om hur svårt det var att känna igen sig själv efteråt. Vadå svårt?! tänkte jag. Det måste ju vara en underbar känsla att tappa sin övervikt så snabbt! Vem orkar vänta?!

Men ärligt talat, det är helt sant. Förändringen som ens kropp går igenom går så fort att man inte hinner med. Saker som varit sanna under så lång tid kastas plötsligt omkull, och man hinner precis förstå vad det är som händer, innan det ändras igen.

Det värsta av allt upplever jag ändå är känslan att man inte har ändrats alls, att man är precis som var innan och ser ut precis som man gjorde innan. Jag kan inte se skillnaden när jag provar kläder på morgonen, samtidigt som jag absolut ser skillnaden när jag provar kläder i butik.

Det är otäckt hur sinnet kan spela ett spratt med en på det sättet, hur fokus kan hamna på det man inte är nöjd med, istället för hur långt man faktiskt har kommit. Läskigt, väldigt läskigt.

13442239_10153790088068510_4942368877941867451_n

2011 vs 2016

Vad är min stil egentligen?

Kanske inte en fråga man resonerar över allt som oftast, men när ens garderob varit begränsad till det man får på sig kontra det man faktiskt skulle vilja kunna ha, ja då blir valet inte så svårt.

Med det vill jag inte säga att det är ett problem nu, verkligen inte, men det är svårt att veta vad man har för stil, för preferenser och vad som ser bra ut på ens kropp. Min kropp är i förändring både viktmässigt och muskelmässigt, och jag har dålig koll på vad som ser bra ut. Jag har blivit mer kritisk till mitt utseende nu än jag var tidigare.

Jag har reflekterat kring det här med andra som också genomgått operationen, och de flesta har en liknande syn. Det går ofta så fort att man inte hinner ställa om sig mentalt till nya storlekar eller nya former. Därmed blir det också svårt att veta vad som sitter bra eller man kanske inte märker att det som såg bra ut innan ser väldigt mycket sämre ut nu.

Snart 7 månader efter min operation har jag fortfarande ca 20 kg kvar att tappa. Det är mycket. Inte alls lika mycket som de 36 kg blivit av med, men jag anses fortfarande lida av fetma enligt BMI. Jag vill inte ha någon brådska, utan jag behöver göra livsstilsval som leder till ett bra och hälsosamt liv i framtiden, det är viktigare än att hetsa ner så fort jag kan.

Jag drömmer om att fylla min garderob med kläder fulla av färg.

 kvinna-jeans-desigual-jeans-alohaDE123F02Z-K11@4product-desigual-nenat-maxikleid-blanco-mistico-65147834.jpg

I första hand är det  nog självkänslan som behöver jobbas på, så att jag börjar känna mig bekväm i min egen kropp. Det har jag inte gjort sedan jag var liten, och det är verkligen på tiden nu!

Drömmar

Ni vet när man var liten och fick frågan vad man ville bli? (Jag ville bli delfinskötare, tills min farmor frågade vad jag ville bli på riktigt…) Man hade drömmar, tankar och idéer om hur ens liv skulle bli. Sedan växer man upp och saker och ting kanske inte blev som man hade tänkt sig.

Det känns som jag precis kommit på att en av de där stora drömmarna jag hade med största säkerhet inte kommer att infrias. Det beror på en mängd olika faktorer, men utfallet blir detsamma. Hur hanterar man det?

I mitt fall var den stora drömmen att bo och jobba utomlands. Av olika anledningar har det inte blivit så, och nu känns det som om tiden för det har passerat. När jag pratade med en väninna om det för några år sedan undrade hon vad det var med det som lockade mig. Den tanken har funnits med mig sedan dess och jag tror att det var äventyret som lockade mig. Men det finns ju mängder med andra äventyr att uppleva, och alla måste ju inte se ut på det sätt jag trodde när jag var liten.

Hur vet man när det är dags att utvärdera sina drömmar och mål och sätta upp nya? Hur hittar man den där nya saken att sträva mot eller att jobba för?

Saker som bara tjocka människor känner igen

Jag har spenderat en del tid med att läsa Lady Dahmers blogg. Framför allt tycker jag hennes inlägg om att vara tjock är intressanta, och en del av dem har hög igenkänningsfaktor hos mig. Bland annat hade hon länkat till Hanna Marie Fiddeli och ett inlägg om fatshaming, och om smala människor har förstått hur det är att vara tjock.

Hanna tar upp en del frågor, och jag känner igen mig i varenda en!

Har ni svårt att få plats i biostolar? – Usch, ja. Varenda gång man skulle gå på bio var det ett måste att vara där tidigt, så jag inte skulle stöta emot den som satt bredvid  när jag satte mig ner. Att få ned jackan under mig var bara att glömma, och mardrömmen var att vara sist där och slå ned någons dricka när jag satte mig. Ja, det har hänt.

Är ni oroliga för att bli avvisade ur flygplanet när ni flyger? – Ja, eller att inte få plats i stolen. Jag kunde aldrig fälla ned det lilla bordet hela vägen ner, och det var alltid en kamp att få på sig bältet. Ångesten.

Får ni blåmärken pga trånga stolar i föreläsningssalar? – Ja. Stolar med sidostöd hatade jag. Om jag ens fick plats fick jag enorma blåmärken på sidan av benen och höfterna. Försök ni att sitta stilla och fokusera på vad det än är man ska göra.

Tycker ni det är jobbigt att åka buss pga ni spiller över på andras säten? – Ja. Det gick så långt att jag och min mamma började skämta om det. ”När vi inte tar upp mer än ett säte, då är man smal nog!”.

Har ni nekats behandling i vården pga din vikt? – Nja. Inte nekats, men ständigt fått höra att alla mina problem berodde på min övervikt. Jag hade ständiga ryggproblem och varje gång jag sökte hjälp fick jag höra att det berodde på övervikten, tills jag träffade en kiropraktor som hjälpte mig och tydligt klargjorde att problemen inte hade med vikten att göra. Det tog bara åtta år innan någon trodde på mig.

Kan ni gå in i en butik utan att hitta en enda sak i er storlek/som er kropp ens får plats i (inte ”sitter bra” utan INTE FÅR PLATS I)? – O ja. Det handlade bara om vad man fick plats i, inte vad man helst ville ha på sig. Tydligen ska tjocka människor inte ha någon modekänsla och nöja sig med vad som.

Möts ni av folk som antar att ni är ohälsosamma, karaktärslösa, lata och lite dumma i huvudet dagligen? – Japp. Blickarna och tisslandet. Varje dag någonstans.

Görs det TV-program som går ut på att folk med kroppar som er på farligt snabb tid ska förändra sin vikt? – Hell yeah.

Används er kroppstyp som ett komiskt inslag i TV? – Ja. Jag minns första gången jag reflekterade över Monica och hennes ”storlek” i Vänner. Nedslående.

Det finns fler exempel. Jag vet att jag tappat (rättelse: jobbat stenhårt för att bli av med) nära 35 kg nu, men på många sätt är jag fortfarande tjock i huvudet. Jag fattar. En del av mig är överlycklig att jag äntligen, äntligen inte tillhöra de där tjocka människorna längre, att jag kan gå in i ett rum och inte vara största människan där. En annan del av mig förstår inte det, och väntar på att vakna upp ur det här och inse att jag är den jag alltid varit – tjock, och därmed mindre värd. För så är det. Tjocka människor anses per automatik lata, karaktärslösa och lätt dumma i huvudet.

Fy.

Beroende

Usch ja, beroende har en negativ klang för mig, kanske beroende på att jag varit beroende av mat/socker större delen av mitt liv. Så fort något hände, oavsett bra eller dåligt, firade jag med mat. Jag unnade mig. Skrattretande nog var det enda jag faktiskt unnade min kropp att bli sjuk och svag.

0d314022117c3dca0404301431addb0a.jpg

Jag kan inte nog poängtera glädjen i att kunna röra sig, och att faktiskt vilja göra det. Övningar som man aldrig trodde att man kunde som man nu plötsligt genomför, och när man märker att man blir starkare och starkare – DET är ett beroende!

Igår hade jag en otroligt tuff dag på många sätt och vis. Istället för att stoppa munnen full av mat (som visserligen är svårare med en GBP, men tro mig, det går!) så gav jag mig ut på en löptur. Underbart att känna att man vill springa, att jag vill ta mig runt istället för att sitta hemma.

I morse brände jag av 30 min intervallöpning innan mitt styrkepass med PT-Mia. Jobbigt, tufft, men så galet roligt! Det är ett beroende jag aldrig vill vara utan!