En liten avcheckning

Så har jag då ätit utan att räkna i fem dagar. En alldeles för kort tid har passerat för att kunna dra några slutsatser, men vissa insikter har jag ändå kommit fram till.

• Jag känner mig orolig och rädd mest hela tiden, eftersom jag upplever att jag inte längre har någon kontroll. När man kikar närmare på situationen inser jag dock att jag fortfarande har kontroll, och att jag nästan blivit lite bättre på att fundera på vad jag stoppar i munnen, eftersom jag inte kan slänga upp telefonen och kontrollera återstående kcal.
• Jag är rädd att jag inte kommer att gå ner någonting i vikt under den här månaden. Funderingen är då om det egentligen ska vara mitt mål. Jag påbörjade ju träningen och livsstilsändringen med att vilja bli stark i kroppen och utveckla min träning – viktnedgången skulle förhoppningsvis vara en välkommen bonus.

Bildens källa.

Det är väl där jag är just nu. Jag kämpar mot (ganska mild) ångest dagligen över vikt och utseende, men jag fortsätter träna och kämpa. Träningen har blivit en del av mitt liv (det är väl okej att säga det efter 6 månaders regelbunden träning?).

Okej… och nu då?

Innan jag drar igång med vad jag egentligen vill säga är det väl läge att varna lite. En del av er kommer tycka att jag är fånig, och det är jag kanske, men då får jag väl vara det. Såhär är det i alla fall:

Vår PT ska sluta.

I maj tar han sitt pick och pack och flyttar för att ta sitt drömjobb. Och det är ju klart att han ska göra det!

Jag är orolig att jag kommer tappa fart nu, att jag kommer ta det lugnt och så småningom sluta helt att träna. Fånigt? Ja visst. Men grejen är att jag hatar förändringar. Jag fullkomligt AVSKYR dem. Men jag har ju inget val, han försvinner ju, vare sig jag vill eller inte.

Han kommer dock erbjuda sina klienter coachning och träningsprogram via nätet, och det är klart man måste testa det liksom. Men just nu känns det mest pissigt och jobbigt. Kommer jag orka peppa mig själv nu? Eller kommer jag tycka att det ändå inte spelar någon roll?

Bildens källa.

Men samtidigt – det här är ju min chans att visa att det är JAG som gör förändringen, och att JAG inte tänker låta något komma i vägen för den. Det är lite som att ta bort skyddsnätet. Det enda rätta är att kasta sig ut och pröva sina vingar.

Lösenordsskyddad: Världens undergång? Nej, kanske inte bokstavligt…

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lösenordsskyddad: Tillbaka till det som fungerar

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Lämna ditt bakomflutna före dig

…för att citera en viss herr Pumbaa. (Jag tror i alla fall det var så han sa.) Men han har en poäng, eller ja, typ i alla fall. Att lämna de förflutna bakom sig. Men var går egentligen gränsen mellan att bearbeta det förflutna – som brukar vara en stor anledning till att man är som man är – och att älta det förflutna?

Jag har funderat mycket på det här sedan igår kväll, då jag mötte upp min fina vän V. Vi hade inte setts på ett tag, och senast vi sågs var i sällskap med andra vänner, och jag ska väl villigt erkänna att jag inte är lika privat när vi är så många.

I alla fall, efter allt inledande småprat kom det i alla fall fram att hon blivit bedragen av sin kille, som haft en sms- och chattrelation av sexuell natur med en annan tjej under 1,5 (!) år. Frågan som uppkom var ju självklart om man kan gå vidare från en sådan sak, som de nu kommit överens om att försöka göra. Det leder till fråga nummer 2: hur mycket kan det här bearbetas innan det blir ältande?

Vi var båda överens om att viss bearbetning måste ske, men att linjen mellan bearbetning fram till acceptans och överanalys var hårfin. Hur vet man när man gått för långt?

Jag kan ju bara se på mig själv och min historia. Jag är långsint och har väldigt svårt att förlåta människor som jag upplevt har svikit mig på något sätt. Kan det ha att göra med att jag ältar vad som hänt istället för att acceptera? Kan det ligga till grund för en del av den ångest jag tycker att jag bär på? Kan det vara så att jag själv, någonstans långt inne, vet att det är så och att det skapar mer tumult i mig att inte förlåta än att helt enkelt göra det?

 

Det ena på räls, det andra åt…

Mat har ju alltid varit väldigt förknippat med hur jag mår. Jag har använt mat som ångestdämpande i stort sett hela mitt liv, och nu när behandlingen är klar och man ”gått vidare” uppstår ett annat problem – hur ska man hantera ångest när maten är borta?

Mitt liv är ett strålande exempel på det just nu. Vikten och maten går som bekant bra, men privatlivet… Not so much. Jag spenderar dagarna med att leta jobb och får mer och mer panik över att jag är arbetslös. Det gör ju att ångesten kommer fram ofta, just nu i form av irritation, frustration och framför allt panikångest.

Nope, inte ett dugg roligt.

Min enda strategi just nu är att låta det komma, tills det så småningom går över. Men det tar så fruktansvärt på krafterna. Så har ni något bra tips på ångestdämpande aktiviteter är jag all ears!

Att våga ta steget

Från den dagen jag hade kraft och mod att lämna ett psykiskt nedbrytande förhållande har jag börjat omdefiniera relationen med mig själv. Det började i liten skala, ett lättare ifrågasättande om vad jag ville. Först var det mest småsaker, var skulle jag bo, hur ville jag inreda min lägenhet, vilka kläder ville jag använda. Samtidigt började jag inse mer och mer, att det arbete jag valt och utbildat mig till – lärare – kanske inte var för mig i alla fall.

Jag valde utbildningen eftersom det var det enda som fanns på min hemort som jag hade det minsta intresse av att läsa. När jag valde var jag fast i det nedbrytande förhållandet, och det var lättare att göra honom till viljes, än att stå upp och göra vad jag ville. Jag gick i alla fall utbildningen, tyckte det var ganska lätt och tog så småningom examen. Fick jobb. Inga problem.

Men när jag skulle göra detta själv, på annan ort, med ett fritt liv började tvivlen komma. Jag trivdes inte med arbetsuppgifter, kollegor eller arbetet som sådant. Trots att jag bytt jobb sedan dess har känslan hängt med. Så även till mitt nuvarande jobb, även om det varit bättre här än innan.

Jag är ju förstås inte dummare än att jag fattar att min situation privat (hetsätning, KBT och nu ångesten som jag troligtvis alltid haft, men ändå tryckt ned) har påverkat hur jag känner för mitt arbete. Jag är helt säker på att jag förknippar mitt jobb med mycket ångest.

I alla fall har de senaste månadernas framgångar fått mig att våga ta ett stort steg – jag har sagt upp mig! Jag söker mig bort från läraryrket för att se vad annat man kan jobba med, om jag kommer sakna läraryrket eller om jag bara kommer älska att göra något annat! Jag är stolt över mig själv och hoppas på något riktigt roligt! 🙂

Vadå? Är det omöjligt?

Alltså, jag måste erkänna att jag är besviken. Och rädd.

Jag har följt en blogg om en tjej som självmant gått ner väldigt mycket i vikt. När jag säger mycket så menar jag MYCKET. Helt själv, med stöd av kalorier, GI och motion. Nu har hon bestämt sig för att söka om en gastric bypass. Säkert helt rätt beslut för henne, men jag blev oerhört besviken.

Någonstans har jag sett upp till henne och tänkt: ”kan hon så kan väl jag!”. Kan jag inte nu? Ska vi behöva operera oss för att behålla en normal vikt? Är det kört för att man försökt gå ner innan, men inte lyckats?

Ska jag behöva spendera hela mitt liv som tjock bara för att jag inte vill bli skuren i? Jag vill inte vara tvingad att äta kosttillskott, riskera laktosintolerans eller inte kunna dricka ett glas vin till maten. Jag vill inte att kroppen och utseendet ska vara allt. Ändå får jag panik vid tanken på att gå upp mina kilon igen. Jag blir rädd om jag förstört mig så till den grad att jag inte längre går att laga.

Men mest av allt känner jag mig besviken. Så himla orättvist för hon verkar vara en så fin tjej.

Lösenordsskyddad: Under isen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Back in business!

Efter en heltokig måndag är jag tillbaka i det blå igen. Jag trotsade ångesten igår och gick till jobbet – tur var väl det, eftersom alla elever var jättegulliga och lektionerna gick hur smidigt som helst. Maten var bra hela dagen och jag kom ut på min vanliga pw-runda, trots regn. En helt okej dag alltså.

Idag har jag planeringsdag och sitter just nu med treornas projektarbete. Busy busy! Men kul ska det bli!

Förresten, har ni märkt hur kallt det börjar bli? I morse visade termometern 6 grader! Alltså kom igen! 6 grader är ju ingenting! Det är mössa och vantar på om det fortsätter såhär.

Fler hösttecken:
– i helgen upptäckte vi att alla gula löv på marken är alldeles för lätta att förväxla med kantareller
– bilen är fuktig på morgonen
– alla butiker har plockat fram halsdukar, mössor och underbara sjalar
– Gomorron Sverige har bytt intro till höstbilder
– Grey’s Anatomy säsong 7 (eller är det 6?) släpps på DVD om två veckor
– man måste tända fönsterlamporna på kvällen om det inte ska bli alldeles mörkt i lägenheten

Det är egentligen inte så farligt med höst, men att det blir mörkare är jobbigt. Tur att det finns ljuslyktor och te.