Irriterad på det mesta

Usch, jag är på riktigt dåligt humör just nu. Det är ju det som händer under sjukdom, förr eller senare. Jag blir irriterad över att inte kunna träna, att jag inte äter så bra som jag borde, att jag inte har ork att göra något och så vidare. Skit är det!

Jag ska i alla fall försöka jobba imorgon igen. För säkerhets skull har jag förberett mig med halstabletter och massor med vatten. Det värsta jag vet när jag har lektion är att få hostattacker.

Hade för övrigt sett fram emot hockey på Hovet ikväll, men får snällt nöja mig med att titta från soffan istället. Blä.

Konstig dag

Det är en jättekonstig dag idag. Humöret åker berg-och-dalbana, ena sekunden är jag irriterad, förbannad och rent utsagt less på allt, i nästa är allt jätteroligt, fantastiskt och härligt! Eh, va?

Förstår att jag måste framstå som värsta psykot (är säker på att sambon kan intyga det), men det värsta är att jag inte riktigt förstår vad det beror på.

Maten? Visserligen var jag väldigt icke-strikt i helgen, men det var planerat och nu är det back to basics igen. Känns inte som om det är det.

Frustration över måtten? Kanske, men det känns som om det händer saker, så det är inte heller riktigt rätt.

Jobbet? Ja, jo, det skulle väl vara den bästa förklaringen, men idag hade jag möte med min chef och gick stärkt därifrån. Heja mig.

Nu vet jag! Det är förstås vädret! Klart man blir grinig av att det är så kyligt hela tiden! 🙂

Svackor

Jag har mått ganska bra i flera veckor nu. Det vill säga, ångestattackerna har varit relativt få och och ganska lindriga. Idag har jag däremot upplevt något som händer emellanåt när jag försöker förändra mig; jag blir väldigt nedstämd över att det inte händer tillräckligt snabbt.

Jag vet inte hur många gånger vi pratat om det här i KBT:n, att livsstilsförändringar måste få ta tid och att kroppen behöver tid. Samtidigt är det oerhört frustrerande när man känner att man gör något och det verkligen inte syns?

När jag hamnar i en sån här svacka blir jag nedstämd, irriterad och trött. Hur många argument jag än radar upp för mig själv att jag måste vara tålmodig så räcker det inte. Den stora vinsten är visserligen att jag inte har någon lust att hetsäta (vilket jag hade förr), och egentligen är ju bara det guld värt.

Så varför kan jag inte bara ha tålamod?