När en vänskap dör

Den sista tiden har jag grubblat mycket på det här med människor, våra relationer till andra människor och hur man ändras i takt med att man blir äldre. Självklart ändras man hela tiden, men jag kan verkligen säga med stort eftertryck att jag absolut inte är samma människa idag som jag var för dryg tre år sen. Där emellan är det stor skillnad.

Och det är väl egentligen inte så konstigt? Jag har hunnit gå igenom så mycket saker på de här tre åren, att förändring blev en förutsättning för att jag ens skulle kunna existera på en normal nivå idag. Men det gör ont när jag inser att jag förändrats men en mycket nära vän har inte gjort det.

Plötsligt är vi, som en gång i tiden stod så nära varandra, som främlingar. Vi delar inte längre samma värderingar, vi kan inte diskutera med varandra, vi har svårigheter att se varandras synvinklar.

Jag säger vi, men i ärlighetens namn menar jag egentligen ”han”. Jag har försökt sätta mig in i hans tankar, försökt vara förstående och försökt visa medmänsklighet. Istället har jag fått tillbaka anklagelser, dumma påståenden och ordrar så som: ”du får inte kontakta mig förrän du inte umgås med den eller den längre”.

Sådant gör mig vansinnig. Jag har varit i ett stådant förhållande tidigare – och jag vill verkligen poängtera här att det absolut INTE är min blivande man jag pratar om! – där det ställdes krav på mig vem jag fick umgås med och inom vilka ramar. Jag fullkomligt vägrar att utsätta mig för det igen.

Och det var när det mailet kom som någonting i mig brast. Min vän, som stått vid min sida i vått och torrt, har blivit en främling. Jag vet inte vem han är längre, men jag gillar inte det jag ser. Det är med sorg jag lägger ner nu, jag orkar inte försöka övertyga honom om att hela världen faktiskt inte är hans fiende. I nästa andetag kallar han mig psykiskt instabil när jag är mer stabil nu än jag någonsin varit i hela mitt liv. (Misstanken från min sida är att jag antagligen är svårare att manipulera nu än tidigare, men det skulle han ju aldrig erkänna.)

Men när en vänskap dör är det på samma sätt som när ett förhållande dör. Man måste bearbeta alla minnen, och plötsligt kommer man bara ihåg allting som var bra. 13 år är lång tid att smälta. Kanske är det okej att gråta lite ändå?

Bildens källa.

Jag tänker blomma utan er!

Den här dagen har varit (är?) en av de värsta dagarna hittills i mitt liv. Och ändå har ingen dött, jag har inte råkat ut för någon olycka och inget har hänt min familj eller vänner.

Trots det önskar jag att jag kunde gå tillbaka, hoppa över dagen eller bara snabbspola tills jag ligger i sängen och ska sova. Jag vet inte hur mycket längre jag orkar andas i orkanen av känslor som blåser i mig.

På två sekunder raseras allt som jag byggt i över två år, bara på grund av några enkla ord på en skärm. De var inte ens menade för mig, jag skulle troligtvis inte ens se dem. Men det gjorde jag. Och plötsligt är jag tillbaka i helvetet, i mardrömmen som aldrig tog slut. (Men det gjorde den, jag tog mig ut själv! JAG TOG MIG UT!)

Som om inte det vore nog raseras nästa grej. Du var med från början, när all skit började. 12 år. 13 hade det blivit i år. Du är snabb på att tala om för mig vad jag har gjort fel, men själv kan du inte ens förstå att du varit delaktig. Varsågod. Kör hårt, men kom ihåg att du gjort ditt val. När det kraschar (varför skulle det vara annorlunda den här gången?) då finns inte jag där. Det har du sett till. Skyll inte på någon annan.

Jag vill bara gå hem nu, krypa ner under mitt täcke och inte komma ut igen. Jo, kanske när det är vår. Jag tänker blomma utan er, era jävlar. Dra åt helvete båda två och våga aldrig så mycket som andas åt mitt håll igen!

Skiftande humör

Det är konstigt hur man kan må så fantastiskt bra ena dagen, och sen må totalt skit nästa dag. Inte fysiskt heller, utan psykiskt.

Igår var allt härligt, idag är det skit. Wtf??

Min misstanke är forstås att mitt glada humör som jag faktiskt hade när jag vaknade försvann när jag ställde mig på vågen. De senaste dagarnas totala pig out syns på våg, dock inte på mått. Det är väl alltid något.

Men plötsligt känner jag mig nere, lönnfet och jävlig. Inte ens det faktum att jag provat massa gamla kläder som jag numera kommer i gör mig glad. 😦 Suck!

Svackor

Jag har mått ganska bra i flera veckor nu. Det vill säga, ångestattackerna har varit relativt få och och ganska lindriga. Idag har jag däremot upplevt något som händer emellanåt när jag försöker förändra mig; jag blir väldigt nedstämd över att det inte händer tillräckligt snabbt.

Jag vet inte hur många gånger vi pratat om det här i KBT:n, att livsstilsförändringar måste få ta tid och att kroppen behöver tid. Samtidigt är det oerhört frustrerande när man känner att man gör något och det verkligen inte syns?

När jag hamnar i en sån här svacka blir jag nedstämd, irriterad och trött. Hur många argument jag än radar upp för mig själv att jag måste vara tålmodig så räcker det inte. Den stora vinsten är visserligen att jag inte har någon lust att hetsäta (vilket jag hade förr), och egentligen är ju bara det guld värt.

Så varför kan jag inte bara ha tålamod?