När man inte känner igen sig själv

Det finns många sätt att tappa sig själv på. De senaste åren har det känts som om jag inte har vetat varken vart jag är på väg, vem jag är eller varför jag gör som jag gör. Jag har känt mig vilsen, både i mig själv och min plats i världen.

Min GBP har säkerligen inte gjort detta bättre. Även om jag på många sätt älskar vissa delar kämpar jag med andra. Visst är det skönt att kunna röra sig, springa, vara rörlig, ha lättare och vara starkare, men det är också jobbigt med håravfall, lös hud och att huvudet inte hänger med.

Så är det definitivt för mig. Jag känner inte igen mig i spegeln. Det är någon annan som tittar tillbaka, med annat utseende. Hon har andra kvaliteter som gör henne vacker, men hon är inte jag – inte än. Det är en jobbig process, att inte vara sig själv i sin egen kropp. Och ärligt talat, vad händer om jag aldrig känner mig hemma?

Den här gången

Förra gången jag blev singel tappade jag allt fotfäste och brakade rakt ner i ett svart hål. Det tog mig år att ta mig upp och äntligen känna mig som mig igen. Men att säga att man kan gå igenom något sånt utan att bli förändrad vore att ljuga. Jag förändrades. Kanske inte alltid till det bättre, men det spelar egentligen inte någon roll. Poängen är att jag förändrades.

Den här gången var slutet inte lika abrupt. Det var som i Lisa Nilssons berömda Ett långsamt farväl. Det var så det kändes för mig. Nu känns ingenting. Eller jo, jag är sorgsen att ännu en relation gått sönder, och beslutsam att göra vad jag mår bra av. Och det känns riktigt, riktigt bra.

Blicka framåt

När livet inte blir som man tänkt sig gäller det att försöka ta ett steg tillbaka och se helheten. Jag blir ledsen när jag blickar tillbaka, till det som blev fel och som nu inte går att reparera. Det är dags att blicka framåt och (klyschigt nog) försöka bli den bästa jag som jag kan bli. Det sista jag vill är att upprepa samma misstag om och om igen.

Jag visualiserar mycket med Pinterest. Matlagning, inredning och sådant som gör mig glad, som söta hundvalpar. Jag tränar, och längtar efter våriga löpturer utomhus.

Jag köper tulpaner, tänder ljus och försöker läsa. Ibland är det inte så roligt, ibland är det skönt. Det blev inte som jag tänkt mig, och jag försöker gå vidare, så gott det går.

 

Fem timmar senare

Jag spenderade min söndag på Münchenbryggeriet, närmare bestämt på Stocholm Ink Bash, den årliga tatueringsmässan. Det var min första gång där, och jag hade sedan tidigare bokat tid med Pernilla från Kryptonite Tattoo.

Vid lunchtid traskade vi dit och dryga fem timmar senare kom jag ut med en ny, fantastisk tatuering! Så nöjd och så glad! Och ja, nu ömmar det. Och nej, det är inte kul att behöva dra på sig långärmat och jacka för att det ska hällregna idag.

Också spännande att se det bemötande man får efteråt, på jobbet och bland vänner. Plötsligt märks det väldigt väl vilka som har en liberal inställning till tatueringar och vilka som inte har det. Jag är i alla fall så nöjd och glad!

Blodsockerfall

Det har hänt ett par gånger sedan jag opererades i november 2015, att jag fått ordentliga blodsockerfall, en gång så allvarligt att jag fick lägga mig ned för att inte svimma. Senast jag fick ett svårt fall var igår, på väg hem från jobbet. Jag pratade i telefon med min sambo, och började känna mig svag och konstig. Synen började bli simmig och jag fick svårt att koncentrera mig. Lösningen blev en latte och grov macka från ett café som ligger precis bredvid stationen. I efterhand kommer jag inte ihåg om jag ens sa hej då till min sambo, eller om jag bara la på. Jag minns bara att jag började få panik över om jag skulle svimma eller inte.

Det var riktigt obehagligt, och igår kväll spenderade jag lite tid med att undersöka fenomenet blodsockerfall och GBP. Obehaglig läsning visar det sig.

Nästan hälften av alla opererade patienter visar tecken på blodsockerfall och en överproduktion av insulin, i vissa fall så illa att man fått operera bort delar av bukspottkörteln för att minska produktionen. Ett svängande blodsocker är inte bra, och ett för lågt blodsocker kan leda till hypoglykemi, som är ett livshotande tillstånd.

Nu efter min semester har jag varit mer medveten om vad jag äter, att jag ska hålla mig mätt, sluta småäta och välja livsmedel som jag mår bra av. Det är skrämmande när man försöker följa de råd man fått av dietist och kirurg efter operationen, och ändå drabbas av blodsockerfall. Jag har sparat alla anteckningar och all information jag fick innan operationen, och ingenstans kan jag läsa om den förhöjda risken för blodsockerfall. Uppenbarligen är detta något jag borde förstått själv, men ärligt talat… Hur ska man ens veta att fråga?

 

När man pendlar

Jag har spenderat större delen av mitt yrkesverksamma liv med att pendla. Undantaget var förra våren då jag för första gången i mitt liv bodde ca 10 minuter från min arbetsplats. Massa fördelar med det, såklart, men en hel del nackdelar också.

Sedan drygt två veckor tillbaka jobbar jag på en ny arbetsplats, ungefär 1 timmes enkel resväg från min bostad. Inga problem faktiskt, men man märker en hel udda beteenden bland människor som pendlar.

Kanelpinglans pendlartankar:

Se inte någon i ögonen på tåget. Om man inte har någon smartphone eller bok att fästa blicken på bör man absolut inte se någon i ögonen på pendeltåget. Någon kan ju få för sig att man vill prata! Dessutom, vad är det för tok som inte har varken telefon eller bok med sig?!

Sätt dig ALDRIG längst ut när väljer sittplats, framför allt inte om det är mycket folk på tåget. Att med flit hindra dina medpassagerare från att kunna sitta kan möjligen betraktas som den åttonde dödssynden. Men, svenskt som det är, så är det sällan någon säger något. Nej, folk blänger passivt och mumlar irriterat, men mycket värre än så blir det inte.

Våga inte stå till vänster i rulltrappan! Det spelar ingen roll om du ska fånga den där ovanliga pokemonen, eller bara har en gigantisk väska som gör att du behöver stå mer till vänster, man får under inga omständigheter, stå till vänster i rulltrappan. Alla dessa människor som prompt ska springa uppför rulltrappan, istället för att gå uppför den vanliga trappan, kan ju inte komma fram om man gör det, vilket i sin tur öppnar upp för mer sura miner och passivt aggressivt mumlande.

Ju mer jag pendlar, desto mer inser jag att det finns så många oskrivna regler, och hur snabbt människor visar sitt missnöje om man bryter mot dessa. Kanske borde företa mig en liten studie varje morgon på tåget…

 

När ska huvudet förstå?

De senaste två veckorna har jag haft riktiga ”tjockisdagar”, alltså när huvudet tror att man är tillbaka i den storlek där jag började, och man känner sig stor och uppsvälld. Jag har inte kunnat titta mig i spegeln utan att se allt som är fel, snarare än allt jag gillar. Det har varit jobbigt, och det för in mig på det här med kroppsuppfattning.

Jag har ända sedan jag blev gravt överviktig alltid sett mig om i ett rum där jag kom in för att se om det fanns någon större än mig. Det gjorde sällan det. Det är fortfarande något av det första jag tittar efter, det är en rutin hos mig. Likaså lättnaden när jag ser någon som är stor (och vad jag då tror är lika stor som jag).

Rent logiskt förstår jag att jag gått ned i vikt, att jag har mindre storlekar nu än innan. Men det läskiga är, att när jag ser mig i spegeln ser jag precis lika stor ut som innan. Antagligen var det tvärtom innan, jag tittade mig i spegeln och trodde att jag var mindre än jag var.

När ska huvudet komma ikapp? Kommer det någonsin att hända? Jag har mer kvar att gå ned, för min hälsas skull, men det är så påfrestande att känna den här tjockisångesten hela tiden…

Back in business

Så var semestern över för sommaren 2016. Jag började idag ett nytt jobb, på en skola i Järfälla kommun. Fantastiskt spännande, fina lokaler och massor med trevliga nya kollegor!

I samband med nya jobbet försöker jag sätta lite nya rutiner. Bättre matval, mättande (det vill säga, proteinrika) mellanmål och massor med vatten mellan måltiderna. Det, och att sätta mitt dagliga mål med träning och steg.

Har de senaste dagarna mått väldigt illa så fort jag äter eller dricker, till och med vatten. Det går över efter 10-15 minuter, men så himla irriterande att behöva känna det där bubblande illamåendet innan jag mår bra igen. Det blev riktigt konstigt idag när jag åt lunch med nya kollegorna, och var tvungen att pausa mitt i lunchen på grund av illamåendet. Hoppas det ger med sig med tiden.

Jag känner mig superpeppad på jobbet, med hälsan och med träningen. Det är nästan helt okej att det blir mörkare och att hösten är på väg!

Idag står barnen för maten

Jag är ju bonusmamma till två fantastiska, galna, drive-me-crazy barn; en soon-to-be 14-åring och en ganska nybliven 12-åring. Emellanåt får de stå för matlagning och planering, lite som hemkunskap fast hemmavid.

Förutom att barnen är väldigt duktiga på att laga och presentera god mat ser man som vuxen också vilka luckor som kan finnas i uppfattningen om vad det innebär att ansvara för handling och matlagning. Igår fick de således planera dagens mat, se över vad vi har hemma och planera matlagning och eventuell handling efter det.

Hittills har de lagat pannkakor. Gott, hyfsat straight forward mat. Det är spännande att se deras samarbete och hur de löser svårigheter. Att låta dem få det här ansvaret när vi är i närheten och kan ge dem råd är så mycket bättre än när de läser att ”man slår på spisplattan när man snart är redo att börja steka” och inte direkt, innan man ens gjort smeten. Det har betydligt större effekt när fläkten börjar varna än att läsa det i en bok.

Hur som helst, det var mycket gott. Senare idag tror jag det vankas minipizzor. Mums.

Kryddiga kycklingvingar

Både jag och min sambo älskar att laga mat, och framför allt att testa nya saker. Förra veckan hade Willys extrapris på kycklingvingar, och då var vi ju självklart inte sena med att köpa hem ett par kilo. Nu när OS dessutom dragit igång på allvar kändes det självklart att laga heta kycklingvingar till middag.

Vi marinerade vingarna i olja, honung, vitlök, salt, peppar, chili, paprika och spiskummin. Det fick dra en timma innan de bakades i ugn, 225 grader i 20 minuter.

Till det serverades en grönsallad, potatisklyftor och två kallar såser (en stark och en mild). Hur gott som helst!

Det blev fantastiskt gott och det var så enkelt att laga! Perfekt för mig som dessutom ätet mindre portioner.